I torsdags väckte påven Franciskus höjda ögonbryn inom och utanför den katolska kyrkan efter att ha förklarat sig öppen för att tillsätta en kommission som studerar frågan om kvinnliga diakoner. Men en närmare titt på vad påven egentligen sade leder till frågan om han i sak har sagt något nytt.
Genom att i sitt svar på en fråga ge en översiktlig sammanfattning av uppgifterna för en ”diakonissa” (det ord som påven själv använde) i fornkyrkan, framhöll han att nunnorna i dagens kyrka förmodligen redan fyller denna roll: ”Frågan gäller uppgiften som permanenta diakoner. Men man skulle kunna säga att ’de permanenta diakonissorna” i kyrkans liv faktiskt är systrarna”, sade påven enligt utskrifterna från audiensen och log. Sedan fortsatte han: ”Men vilka var dessa första diakonissor? Hade de någon vigning eller inte? Konciliet i Chalcedon 451 talade lite om ämnet men ganska dunkelt.” Det är på grund av denna dunkelhet som påven sade att han kunde tänka sig en kommission som tittar närmare på vad som en gång i tiden gällde.
Påvens kommentarer fälldes i ett svar på en fråga från en ordenssyster och medlem av den Internationella föreningen av generalsuperiorer (UISG) som fick särskild påvlig audiens i samband med sitt plenarförsamlingsmöte i Rom. Temat för mötet har varit kvinnornas roll i kyrkan. Påvens utförliga svar i audiensen behandlade just frågor till honom på detta tema. Han inledde med att tala om vikten av att kyrkan värderar kvinnors insatser men att det handlar om att undvika frestelserna från de båda ytterligheterna som han själv beskrev som ”feminism” respektive ”klerikalism”.
Svaret om diakonissorna i fornkyrkan kom på frågan från en syster varför kyrkan inte inkluderar kvinnor i uppdraget som permanenta diakoner [som, till skillnad från ”vanliga” diakoner inte är en väg mot prästvigning – övers. anm.] eftersom kvinnorna ändå inte kan bli präster men redan idag arbetar med fattiga och sjuka och i fall där präst saknas distribuerar kommunionen och leder bönegudstjänster med predikan. ”Vad hindrar kyrkan från att göra kvinnor till permanenta diakoner, som det var i fornkyrkan? Kanske borde det tillsättas en officiell kommission för att studera det?”, frågade ordenssystern.
Påven inledde sitt svar med en referens till en syrisk teologiprofessor som han träffade i Rom när han kom dit på möten i egenskap av kardinal av Buenos Aires. Teologen var enligt Franciskus specialist på ämnet kvinnliga diakoner i fornkyrkan och hade svarat att såvitt man kan bedöma var deras uppgift att ”hjälpa till vid dopet av vuxna kvinnor, av anständighetsskäl, vid nedsänkningen i vattnet och vid insmörjningen av kroppen med helig olja före och efter dopet. Därtill hjälpte diakonissorna biskoparna att avgöra sanningshalten i anklagelser om hustrumisshandel, genom att undersöka kvinnans kropp.”
Påven erinrade sig sedan i sitt fortsatta svar om en studie om fornkyrkliga diakonissor från den Påvliga internationella teologkommissionen 2002, som drog slutsatsen att uppgiften förmodligen inte hade varit de som ingår i den permanenta diakonens idag: ”de hade ingen liturgisk funktion” och in på 500-talet var ”diakonissornas sätt att leva väldigt likt dagens nunnors”.
Men givet bristen på full klarhet, det vill säga vad diakonissorna verkligen gjorde, så som han idag kunde minnas att den syriske professorn också hade understrukit, sade påven: ”Jag tror att jag ska fråga Troskongregationen om att ge mig de studier som har gjorts i frågan.” Förslaget om en officiell kommission kommenterade han därefter med att han kunde tänka sig ”något av det slaget” eftersom det fortfarande behövs klarhet i ”vad som gällde i antiken”. [Bilden: Women Deacons? – Essays with Answers, Phyllis Zagano (red.).]
När han sedan svarade på andra frågor om hur man kan öka uppmärksamheten för kvinnors arbete i kyrkan idag framhöll påven särskilt ordenssystrarnas liv och arbete: ”Ordenssystrar måste delta i alla konsultationer och möten som äger rum för ordensväsendet i stort”, eftersom de ser saker ”på ett annat sätt än män och att detta berikar både beslut och konkret verksamhet”. Kyrkans arbete med fattiga och marginaliserade, att undervisa och att finnas till hands för sjuka och döende är, menade påven, ”mycket moderliga uppgifter, där kyrkans moderlighet kan uttryckas mer”.