Fascinerande om Stalins dotter

SvetlanaStalin

Stalins dotter var känd framför allt som Svetlana Allilujeva, men hon föddes som Svetlana Stalina i Sovjet 1926, och dog som Lana Peters i USA så sent som 2011. Svetlana levde ett dramatiskt liv i skuggan av sin far, och lyckades aldrig tvätta bort hans namn, hur mycket hon än försökte. Rosemary Sullivan har skrivit en fascinerande biografi om Stalins okända dotter.

När Svetlana Allilujeva, Stalins dotter, i samband med en resa till Indien 1967, smet iväg från en vodkafest på den sovjetiska ambassaden över till den amerikanska som låg på samma gata, och berättade att hon ville hoppa av till USA, blev den amerikanska ambassadpersonalen minst sagt förvånad. CIA kände inte ens till att Stalin hade någon dotter. Men när de förstod att den 41-åriga kvinnan inte var galen, och att hennes sovjetiska pass såg ut att stämma, skyndade sig CIA-mannen på plats att köra Svetlana till flygplatsen, samtidigt som ambassaden skickade ett telegram till Washington om att man var i full färd med att smuggla ut Stalins dotter ur Indien.
På grund av tidsskillnaden tog det flera timmar innan Washington svarade. Då var planet med Svetlana redan i luften, och tur var väl det, för State Department telegraferade tillbaka till sin ambassad i Indien att man under inga som helst omständigheter skulle hjälpa Stalins dotter att fly till USA. Relationerna mellan USA och Sovjet var vid denna tid nämligen relativt goda, och man ville inte riskera att försämra dem genom att ta emot en så kontroversiell avhoppare.

Med unika källor och intervjuer berättar den amerikanska författaren Rosemary Sullivan detaljerat om Svetlanas dramatiska liv. Svetlana Stalina föddes 1926 som dotter till  denallt mer mäktige Sovjetledaren och hans andra hustru Nadja Allilujeva. Hon hade en 20 år äldre halvbror Jakov, från Stalins första äktenskap. Jakov var familjens svarta får och dog i nazisternas koncentrationsläger 1943 efter att Stalin vägrat att förhandla med tyskarna om hans frihet. (Samtidigt kan man förstå problematiken, då miljoner sovjetiska krigsfångar satt och dog i nazisternas koncentrationsläger. Om Stalin hade börjat förhandla med tyskarna om att frisläppa hans egen son, hade det sett mycket illa ut.) Svetlana hade även en mer jämgammal storebror Vasilij, som var mera bortskämd, eller kanske rättare sagt skämde bort sig själv i egenskap av Stalins son. Han dog av alkoholism i 40-årsåldern.
Mest tragiskt var kanske ändå moderns öde. Nadja Allilujeva begick självmord 1932 efter ett bråk med Stalin vid en stor middag i Kreml. Men Svetlana fick inte veta att hennes mor hade begått självmord förrän långt senare. Den officiella dödsförklaringen var sjukdom. Frågan vad som drev Nadja att ta sitt liv är långt ifrån löst, men troligen led hon av psykiska problem. Rosemary Sullivan avvisar teorierna om att det i själva verket skulle ha varit Stalin som mördade henne. Stalin drabbades av en depression efteråt och kände sig övergiven. ”Han sa att han inte heller ville leva längre. Han var i ett sådant tillstånd att de var rädda att lämna honom ensam”, berättar en vän till familjen.

Kanske blev Stalin som ett resultat av denna händelse ännu brutalare under den terror som han iscensatte ett par år senare. För inte ens Stalins familjemedlemmar gick säkra. Flera av Svetlanas släktingar på moderns sida försvann utan att flickan kunde förstå varför. När Svetlana blev äldre och förstod att Stalin hade legat bakom denna terror, inte bara mot hennes familj utan mot hela det sovjetiska folket, skulle hon fördöma honom för det. Samtidigt var hon noga med att påpeka att Stalin inte var ensamt ansvarig, utan att det var en hel apparat, och att många av hennes fars medbrottslingar fortfarande hade höga maktposter i sovjetstaten.
Samtidigt kunde Svetlana även minnas sin pappa som kärleksfull mot henne, även om han ofta var frånvarande. Ett problem var dock att Stalin – kanske som de flesta fäder i patriarkala samhällen – försökte lägga sig i hennes kärleksliv. Stalin hade dessutom möjligheten att skicka pojkvänner han inte gillade till Gulag. Något som han gjorde med Svetlanas första förälskelse, den kände filmskaparen Aleksej Kapler. Man kan dock nästan förstå Stalins upprördhet då Kapler var närmare 40 år och Svetlana bara 16. Men Aleksej Kapler överlevde 10 år i Gulag, blev fri efter Stalins död och lyckades återigen bli en framgångsrik sovjetisk kulturpersonlighet. Han och Svetlana inledde faktiskt en ny romans igen, men hon tröttnade till sist då han var notoriskt otrogen.

Mitt under andra världskriget, 1943, gifte sig Svetlana med en jämngammal studentkamrat Grigorij Morozov. Också denna gång var Stalin emot hennes val av partner, bland annat på grund av att han var jude. Men inget allvarligare hände än att Stalin bojkottade bröllopet. ”Jag var inte hans lilla flicka längre, jag blev vuxen på fel sätt”, skriver Svetlana i sina memoarer. Samtidigt var hon inte kär i Morozov, och äktenskapet tog slut 1947. Då hade de i alla fall fått en son, Iosif, troligen uppkallad efter morfar.
Därefter gav Svetlana faktiskt efter och gick med på att gifta sig med en person som Stalin ville para ihop henne med. Jurij Zjdanov, son till Andrej Zjdanov som var en av Stalins favoritmedarbetare och hans trolige efterträdare. Svetlana och Jurij kunde därmed ha blivit det första tronparet i en kommunistisk dynasti, som dotter och son till två framstående sovjetiska ledare. Tillsammans fick de dottern Katia, född 1950, men det fanns ingen kärlek mellan Svetlana och Jurij, så när hon bad sin far om tillstånd att skilja sig gick Stalin motvilligt med på det: ”Ja, om det är vad du bestämt dig för så skilj dig. Men jag vill att du ska veta att jag inte tycker om din inställning till familjelivet.”

Efter Stalins död 1953 gjorde Svetlana uppror på flera sätt. Hon, som själv hade utbildat sig i engelska och rysk litteratur, väckte uppmärksamhet när hon på kommunistpartiets möten försvarade författare som blev censurerade. 1957 bytte Svetlana efternamn från Stalina till sin mors Allilujeva. Ungefär samtidigt inledde hon en affär med Jurij Tomskij, son till gammelbolsjeviken Michail Tomskij som hade varit ett av Stalins offer under trettiotalets terror. Samtidigt spreds rykten om att hon var lössläppt, ett rykte som skulle följa henne ända till USA, som vi senare ska se. Istället för Tomskij gifte hon sig snart igen med ett annat av Stalinterrorns offer, sin egen kusin Ivan Svanidze, som hade varit förvisad till Sibiriens gruvor men nu fick komma tillbaka till Moskva. Troligen försökte Svetlana återupprätta de familjeband som funnits före terrorn, men äktenskapet var dömt att misslyckas och de skiljde sig snart.
1962 lät hon döpa sig och anslöt sig därmed till ortodoxa kyrkan, vilket inte var förbjudet i Sovjet vid den här tiden, men något som absolut inte uppmuntrades och ledde till att man ansågs konstig och kontroversiell. När hon senare efter flykten till USA försökte konvertera till katolicismen, blev hon nekad detta, och svarade då att det ändå var samma gud i alla religioner, så det spelade ingen roll vilken kyrka hon tillhörde.

1963 lärde Svetlana känna den man som troligen skulle ha störst påverkan på hennes framtid, fast först efter sin död. Den indiske kommunisten Brajesh Singh, som var bosatt i Moskva. Han var betydligt äldre än hon och svårt sjuk med bronkit – de träffades på ett sjukhus. Men en attraktionskraft för Svetlana kan ha varit att Singh inte visste vem hon var, att han inte förstod att hon var Stalins dotter förrän långt in i deras relation, och att hon därför fick möjlighet att bara vara sig själv med honom.
Men denna gång var det inte Stalin som hindrade henne från att gifta sig med en man hon älskade, utan det sovjetiska kommunistpartiet, som hade blivit som hennes förmyndare. Hon ville då istället resa med honom till Indien, men fick inte utresetillstånd. När Singh dog 1966 lyckades hon dock få tillstånd från partiet att resa med hans aska till Indien för att sprida den i Ganges. Det var nu hon beslutade att hoppa av till USA.

Mer än hälften av Rosemary Sullivans bok handlar om Svetlanas liv i USA, och det är på sätt och vis det mest intressanta, eftersom livet i Stalins Sovjet ändå på många sätt är känt för de flesta som tar sig an att läsa en bok med titeln ”Stalins dotter”. Svetlana blev allt annat än lycklig i den ”fria världen”, för även om det inte fanns någon censur, var det långt ifrån lätt att säga vad man tyckte och kände. ”Hur egendomligt det än var med tanke på den våldsamma pressen mot kulturlivet i Sovjetunionen var det lättare att leva ett intensivt intellektuellt liv där än i Förenta staterna”, skriver Sullivan.
Språket var dock inte problemet, då Svetlana talade flytande engelska. Direkt när hon kom till USA slogs dessutom förlagen om att ge ut hennes bok Tjugo brev till en vän. För publiceringen erhöll hon rekordsumman en och en halv miljon dollar (mer än 90 miljoner kronor i dagens penningvärde). Men pengarna gick väldigt fort förlorade, dels för att hon blev lurad av diverse konsulter och falska vänner, och dels för att hon efter sin sovjetiska uppväxt inte riktigt visste vad pengar var för något. De böcker hon skrev därefter var ingen längre intresserad av att ge ut.

Alla som lärde känna Svetlana beskrev henne som en stark och självständig kvinna, men det var svårt att klara sig själv i det nya landet. Inte heller i kärlekslivet kunde hon finna lycka. Hon hade många olika affärer, bland annat med den kände historikern Louis Fischer, som en gång hade varit en anhängare till bolsjevikerna men som senare blev antikommunist och skrev en kritisk biografi om Stalin. Hennes affärer väckte uppmärksamhet och CIA antecknade att Svetlana var ”nymfoman”, för att kunna använda det emot henne, ifall hon i framtiden inte skulle vara samarbetsvillig.
1970 gifte hon sig med arkitekten William Wesley Peters, men han var medlem i en sorts sekt vars matriarkala ledare försökte kontrollera Svetlana och ta hennes pengar. Efter ett par år fick hon nog och lämnade Peters, men behöll hans efternamn och den dotter Olga de hade fått tillsammans. 1982 flyttade mor och dotter till Storbritannien, och Svetlana, som hade gjort allt för att Olga skulle växa upp utan att veta vem hennes morfar var, kunde till sist inte hålla tillbaka när den brittiska skvallerpressen dök upp vid Olgas skola för att fota den 10-åriga flickan och ställa frågor om Stalin. Väl hemma plockade Svetlana fram det berömda fotografiet från 1945 med Stalin, Churchill och Truman tillsammans och sa: ”Det där är din morfar.” Men lilla Olga blev inte klokare av det, då hon inte visste vem någon av gubbarna på bilden var.

Samtidigt saknade Svetlana sina två äldre barn i Sovjet, Iosif och Katia, allt mer, och hade dåligt samvete för att hon övergett dem. 1984 tog hon beslutet att återvända till Sovjetunionen. Beslutet var inte politiskt, men för den sovjetiska regimen var det självklart en stor seger. En dissident – och inte vilken som helst utan Stalins dotter – hade ångrat sig och återvänt till fosterlandet. Men Svetlana lyckades inte återknyta banden till sina nu vuxna barn. Hon umgicks visserligen med sin son Iosif, men det var en ansträngd relation. Hennes dotter Katia vägrade dock helt att träffa sin mor och kallade henne för ”landsförrädare”.
Efter en tid i Moskva flyttade Svetlana och Olga till Georgien, där hon tänkte att livet skulle bli lugnare. Samtidigt var det ett konstigt beslut för den som hela sitt liv hade försökt fly från sin far, att flytta till det land där han var född och där Stalinkulten fortfarande var riktigt stark bland befolkningen. Men 13-åriga Olga älskade det nya landet och det faktum att hon blev bortskämd: ”Alla försökte göra allt för att jag skulle bli glad. Jag ville rida – genast fick jag en personlig tränare och tränade för kapplöpning. Jag ville simma. Jag tränades av en olympisk mästare. Jag tyckte om att teckna. Plötsligt gick jag på det främsta konstinstitutet.”

Samtidigt uppstod ett problem när Olga nu började bli en tonårsflicka. ”Eftersom Olga redan var fjorton år var hon giftasvuxen”, skriver Rosemary Sullivan: ”Hon hade upptäckt att utländska flickor ansågs lättfärdiga enligt georgiernas sätt att se på saken, och eftersom hon redan var lång och vacker var hon ett lovligt byte.” Det fanns en kaukasisk tradition att kidnappa en kvinna om man ville ha henne till brud, för om hon tillbringar en natt i mannens hus måste hon gifta sig med honom. ”Det var skrämmande. Att kidnappa Stalins dotterdotter skulle ha varit ett ordentligt kap”, berättar Olga själv: ”Äldre män kladdade alltid på mig. Det var förfärligt”.
1985 beslutade Svetlana och Olga att återigen lämna Sovjetunionen. Det hade säkert varit omöjligt om det inte vore för att kommunistpartiet precis hade fått en ny ledare som hette Michail Gorbatjov. Mor och dotter flyttade tillbaka till USA igen. In i det sista var Svetlana livrädd att hon på ett eller annat sätt skulle tvingas återvända till Sovjetunionen; att framtida ryska ledare på något sätt skulle komma över hennes kvarlever och triumfatoriskt föra tillbaka ”Stalins dotter” till Ryssland för evig jordfästning där. Men när Svetlana dog 2011 lät Olga sprida hennes aska i Stilla havet.

Per Leander

 

Stalins dotter
av Rosemary Sullivan
Översättning: Hans O Sjöström

Norstedts förlag 2016.