av LAPO LAPPIN
För inte så länge sedan diskuterade jag religion med en vän som hade gått ut nian med högsta betyget i religionskunskap. Han var fullständigt övertygad om att kristendomen kretsade kring dyrkan av en skäggig gubbe uppe på ett moln. Hur är det möjligt att sakna en grundläggande förståelse av en religionens innehåll efter flera år av undervisning?
Svenska Dagbladet hade nyligen två artiklar om religion som ämne i skolan. Artikeln ”Ny studie: Religion i skolan fastnar i fakta” (3 maj) beskriver hur religionsundervisningen ofta fastnar i yttre fakta och undviker att gå in på religionernas sanningsanspråk. Den nämner också hur ateismen ses som en neutral hållning, och hur religion inte sällan blir hånad som irrationell och som ”ett mentalt virus”. Artikeln ”Det jag säger är inte sanningen” (3 maj) innehåller en intervju med en lärare i religionskunskap vid Thorildsplans gymnasium, som uttrycker hur svårt det är att förmedla en balanserad syn på ämnet utan att någon i klassrummet känner sig kränkt.
Skolverket delar denna rädsla; nationella provet i religion för två år sedan gick ut på att besvara frågor om en påhittad religion. Nationella provet förra året var baserad på frågan: ”Är det bättre att ha många vänner eller en bra vän?” Resultatet av ett sådant angreppssätt gentemot religion är en stel respekt, som täcker över en tyst konsensus om religionens barnslighet. Samtidigt som Skolverket har flyttat betoningen från faktakunnande till argumentation och kritiskt tänkande i alla andra ämnen, har religionsundervisningen släpat efter och handlar bara om att rada upp kunskaper.
I min egen erfarenhet består religionsundervisningen av en massa listor. Eleverna ska lära sig långa litanior av profeter, heliga skrifter, högtider och traditioner. Om min enda kontakt med religion hade varit i klassrummet, skulle jag nog ha förvånats över hur sekulära alla religioner påstås vara. Religion skildras som ett tomt skal, en kulturell anknytning till vanor och traditioner. Hur religion skulle kunna vara en levande kraft, någonting som människor kan leva sitt liv enligt och dö för, verkar ofattbart.
Religionsundervisningen speglar ett bredare problem i skolvärlden. Utbildningsnämnden i Uppsala kommun har valt att genomföra många nedskärningar i skolbudgeten för gymnasieskolor. Nedskärningarna slår hårdast mot de teoretiska ämnena där kritiskt tänkande uppmuntras, till exempel filosofi, som bedöms som ”flummigt” och ”irrelevant” av skolledningar.
Jag tycker inte att religion borde vara ett ämne där man ska samla fakta som pokemonkort. Inte heller borde den bestå av allt för förenklade bilder som uppmuntrar en överlägsen hållning och förmedlar en falsk trygghet. Jag tycker att undervisningen snarare borde ställa elever inför religiösa frågor och låta dem reflektera över dessa, och på det sättet belysa vad och hur religioner tänker, och hur de ser på världen.
Man kan fråga sig om religionskunskapen verkligen förbereder ungdomar inför ett allt mer pluralistiskt och multireligiöst samhälle. Religionens existentiella dimension, som kretsar kring frågor som rör och utmanar oss alla, täcks över eftersom den inte ger lätta, entydiga svar. Jag tycker att en delad erfarenhet av sökande och längtan är bättre än att försöka föra en dialog utan förståelse i ämnet. Kritiskt tänkande utan sanningsanspråk blir uddlöst, och en dialog baserad på fakta utan kontext går lätt vilse.
Lapo Lappin 2016-05-19
Gymnasiestudent som tillhör S:t Lars katolska församling i Uppsala
Artiklarna i Svenska Dagbladet finns att läsa via denna länk och denna länk