av JOHN SJÖGREN
Ingen som följer med det minsta i svensk populärkultur har nog lyckats undgå att Sveriges största rockband, Kent, precis släppt sitt nya album Då som nu för alltid. Bandet inleder med detta album sitt nästan årslånga farväl, då de tidigare i vår i en storslagen video, full av referenser till bandets historia, meddelade att årets album och turné blir deras allra sista.
Själv har jag följt Kent ända sedan deras självbetitlade debut i mitten på 90-talet. När den kom var jag tolv år. Så jag har, närmast bokstavligt talat, vuxit upp med deras musik. Och det har varit en utmärkt musik att växa upp tillsammans med. För Kent har själva under åren mognat, från de tidiga albumens tonåriga svårmod till en alltmer vuxen tematik. Inte minst har Joakim Bergs texter utvecklats och bär idag inte bara på ett starkt samhällsengagemang utan också djupa existentiella dimensioner. Rent litterärt håller texterna också en förvånansvärt hög kvalitet, ibland nästan i klass med Bergs stora förebild Bruno K. Öijer (som för övrigt uppträdde tillsammans med Kent på deras konsert på Stockholms stadion 2003). Berg måste utan tvekan räknas till en våra allra största pop-poeter.
Något som slagit mig flera gånger under de senaste åren är hur det ofta går att skönja en kristen klangbotten i många av Bergs texter. Detta gäller inte minst på deras nya, sista, album. Låtarna Förlåtelsen och Skyll inte ifrån dig kan man läsa som en reflektion kring begreppen synd och förlåtelse. I Förlåtelsen upprepas orden ”Vi ärvde vår synd / Vår eviga synd”. Och i Skyll inte ifrån dig sjunger visserligen den ofta mycket pessimistiske Berg att det inte finns någon ”nåd, empati eller förlåtelse i verkligheten”, men samtidigt kan låten, vilket titeln antyder, läsas som ett enda stort mea culpa. Med lite god vilja kan man läsa låten som en gestaltning av behovet av botens sakrament, av att se sina brister i vitögat för att sedan kunna resa sig upp och gå. Berg sjunger:
Du kan inte blunda för allt du inte vill se
Det finns en tid när allt hopp kommer hänga
På den svagaste länken i kedjan
Men du ska resa dig upp
Du måste resa dig upp igen min vän
Albumets textmässigt starkaste låt, Falska profeter, är en mycket fin reflektion kring såväl det sämsta som bästa i människan. Än en gång synden, otillräckligheten:
Alla som vi känner är på flykt från någonting
Och det som skrämmer oss kan vi inte välja
Synden skammen skulden döden
Otillräckligheten i oss själva
Men så dessa rader:
Det bästa i mitt liv kan varken
lånas eller köpas eller säljas
Det bästa i mitt liv måste jag våga ge
Tror du att jag pratar om förenklad
mytologiserad kärlek?
Nej nej
Jag pratar om gemenskap, förståelse,
solidaritet och vänskap
Så jävla dum är jag
Det bästa i människan; den självutgivande och osjälviska kärleken. Som i världens ögon må vara dåraktig. Men jag sjunger gärna i kör med Kent: ”Så jävla dum är jag”.
John Sjögren 2016-05-20
Lyssna på Kents nya album via denna länk här
Eric Shüldts recension av nya albumet i SVT:s Kulturnyheterna finns här
Kent tar avsked, se mer här