Postsysselsättningssamhället – ett liv utan arbete

av TED NUNEZ

Las Vegas försvinner snabbt bakom oss. Manjul trycker upp hyrbilen, en BMW X5, i 150 km/h medan vi racerkör förbi Lake Mead. Sanjay ger honom ett snabbt leende samtidigt som jag nervöst skruvar på mig i baksätet. Dessa smarta, framgångsrika män från Silicon Valley är mer imponerade av hyrbilens acceleration än av the bathroom ring av kalciumkarbonat som kantar dammens stränder. Jag avbryter deras babbel om fördelarna med sexcylindriga motorer med att påpeka att vattennivån har sjunkit drygt 30 meter och tillägger att ransonering är på gång efter sex års torka.

Manjul försäkrar mig om att avsaltning och vattenåtervinning kommer att lösa problemet samtidigt som han pressar upp BMW:n i 160 km/h. Sanjay inflikar att hans släkting Manoj, en filantropisk miljardär, har utvecklat en överkomlig apparat för avsaltning kallad Rain Maker. Med ett par tusen av dessa uppställda på några hundra pråmar utmed kusten kommer Kalifornien att vara fixat och eko-apokalypsen avvärjd.

Men Sanays ambitioner sträcker sig längre än så. Vi kommer att resa till andra planeter tidigare än vad människor inser, säger han. Det som Elon Musk sysslar med i SpaceX är bara början. Detta föranleder Manjul att nämna att filmen Apornas planet spelades in vid Lake Powell. När jag föreslår att vi ska besöka Nevada Test Site i stället är det ingen som gillar förslaget.

Vi flyger nu fram i 170 km/h och passerar Hoover Dam Bridge. En lätt svindel gör sig påmind. Kanske kan en solnedgång vid Grand Canyon få oss att ta reson. Med Manjul vid ratten kommer det inte att ta så lång tid att komma dit.

Att bygga stora dammar och spränga atombomber i öknen verkade vara en bra idé 1951. Två år tidigare konstaterade kardinal Emmanuel Suhard av Paris i sitt sista herdabrev, ”Präst i storstaden”, att ”moderna uppfinningar som konstrueras i allt snabbare takt kan för kristna inte bara vara av akademiskt intresse … ty de frambringar ett nytt universum. Och det är detta universum som vi är kallade att rädda.”

Kardinalens reflektioner över sin tids res nova tycks profetiska i ljuset av de teknologier som kommer fram i dag. Robotar och artificiell intelligens, syntetisk biologi, nanomaterial och The Internet of Things [tingens internet, den tilltagande sammankopplingen av apparater via internet, övers. anm.] står beredda att montera ner näringsgren efter näringsgren. Allteftersom digitalisering, adaptiv programvara och andra uppfinningar tilltar, kommer produktiviteten att öka. Men den ökande automatiseringen kommer också att orsaka större arbetslöshet.

Fundera över arbetarnas öde inom The living wage movement (rörelsen för en lön som det går att leva på). Samtidigt som anställda inom snabbmatsindustrin kämpar för 15 USD i timmen, spottar en hamburgarrobot, tillverkad av Momentum Machines i San Fransisco, ut 360 hamburgare i timmen. I inledningsskedet öppnar man ”smarta restauranger” och erbjuder sin uppfinning till de marknadsledande aktörerna i branschen. De beräknade kostnadsbesparingarna är avsevärda liksom de förväntade konsekvenserna för de 3,6 miljoner som arbetar inom snabbmatsbranschen.

Snabbmatsarbetarnas öde är ett exempel på vad påven Franciskus kallar för rapidification: den obevekliga sociala accelerationen som styrs av teknikutveckling i vinstsyfte. I Laudato si (sv. övers. Lovad vare Du) varnar Franciskus för vår tillbedjan av makt, hastighet och effektivitet, och han talar sig varm för hållbara beteenden som respekterar den långsammare takten inom naturens och människans sociala ekologier. I ljuset av påvens vision om en ”fullödig ekologi”, bör katoliker inte bara ta till sig klimatförändringar och ojämlikhet utan också en annan kuslig och obekväm sanning vid horisonten: den teknikdrivna arbetslösheten. För att kunna anta den accelererande automatiseringens utmaning krävs det en ny, tidsenlig etik och politik.

Schackbrädets andra halva

För att beskriva styrkan i ”exponentiella teknologier” berättar framtidsforskaren Ray Kurzweil historien om den indiske härskaren och schackspelets upphovsman, som gav spelet till kungen som en gåva. Förtjust ber härskaren honom att säga vad han vill ha i belöning.

”Ris till min familj, Ers Majestät, det är allt jag behöver”, svarar upphovsmannen. Imponerad av denna uppvisning i ödmjukhet ber härskaren honom att ange beloppet. Upphovsmannen tittar på schackbrädet och säger: ”Ett dussin stora säckar, eller det acku­mulerade antalet riskorn på schackbrädet, där ett korn läggs i den första kvadraten och antalet riskorn sedan fördubblas för varje ny kvadrat. O, Härskare Ni får välja. Min familjs välstånd ligger i era händer.”

Leende beordrar härskaren: ”Fyll schackbrädet, en ruta i taget, med ett riskorn i första rutan fördubbla antalet för varje ny ruta ni passerar.” Vid den 12:e kvadraten ler härskaren fortfarande: det är knappast tillräckligt för att fylla en skål. Men så snart den första halvan är fylld stirrar han storögt på fyra miljarder riskorn. Innan hans tjänare ska fylla den 33:e rutan avbryter den ursinnige härskaren hopsamlandet av ris och beslutar att upphovsmannen ska halshuggas.

I boken The Second Machine Age argumenterar forskarna vid Massachusetts Institute of Technology, Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, med många belägg för att automatiseringen kommer att accelerera dramatiskt under de närmaste decennierna. När arbetet inom jordbruket mekaniserades övergick arbetarna till tillverkningsindustrin, när dessa arbetsuppgifter automatiserades övergick arbetarna till serviceyrken. Och när alla serviceyrken tas över av maskiner, vart ska då arbetarna ta vägen? Inte till naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik, de så kallade STEM-disciplinerna [Science, Technology, Engineering, and Mathematics övers. anm.]. Ökningen av arbetstillfällen inom STEM är tämligen modest och en stor del av dem som utbildats inom STEM hittar inget arbete inom sitt område. Under tiden utvecklar ingenjörerna automatiska system som kommer att ersätta välbetalda jobb – inklusive deras egna.

En studie 2013 av sysselsättningen i USA i framtiden, utförd av Carl Frey och Michael Osborne vid Oxford University, visar att de lågbetalda arbetarna är de som troligen blir ”utautomatiserade” först. De fyra vanligaste yrkena – expediter, kassapersonal, serveringspersonal och kontorsanställda – sysselsätter 15,4 miljoner människor, cirka 10 procent av USA:s arbetskraft. Alla riskerar att bli automatiserade. Sådana slutsatser är vad vi kan vänta oss efter att ha sett hur bankkassörer och resebyråtjänstemän har ersatts av bankomater och Expedia.com. Men Freys och Osbornes forskning går ännu längre: framstegen inom utformningen av smarta maskiner kommer att göra det möjligt för företag att automatisera många arbeten som karakteriseras av icke rutinmässiga intelligenskrävande uppgifter (nonroutine cognitive tasks). Dessa manschettjobb [tjänstemannauppgifter] sågs tidigare som immuna, men inte nu längre. Programvara har kanske sammanfattat gårdagens bollspel, inte en sportjournalist. Enligt Frey och Osborne är det stor risk att 47 procent av jobben i USA kommer att försvinna inom de närmaste 20 åren.

Detta oroväckande framtidsperspektiv är inte begränsat till amerikanska arbetare. När hela världens arbetskraft ökar till beräknade 3,5 miljarder personer 2030, kommer den tilltagande automatiseringen att göra flera 100 miljoner arbetslösa vid en tidpunkt när det redan försvunnit 1,8 miljarder arbetstillfällen över hela världen. Kort sagt måste varje allvarligt försök att förverkliga en integrerad ekologi hantera denna obekväma sanning, om inte annat därför att samhällen som lider av hög arbetslöshet är mindre benägna att offra ekonomisk tillväxt för att skydda miljön.

Idén om basinkomst

Under 1800-talet organiserade sig arbetarna under slagorden ”Åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmar för vad vi vill”. Striden på arbetsmarknaden var i grunden en strid om tid. I dagens snabbföränderliga ekonomi är det alldeles för många som bara överlever, alldeles för få som verkligen trivs och ingen som har tillräckligt med tid. När arbetslösheten stiger alltmer, behöver vi föreställa oss en övergång till ett postsysselsättningssamhälle, där 40 timmarsveckan övergår i en 30 timmarsvecka, vilket resulterar i mer tid för egen verksamhet och familjeliv, frivilligarbete och andra hedervärda uppgifter. En ny tidsinriktad politik frågar sig hur vi ska kunna nå dithän.

I debattens framkant menar sociologen James Hughes att de nya trenderna håller på att skapa ett strategiskt tillfälle för att öppna för ett accepterande av en grundläggande inkomstgaranti, oftast förkortat BIG [Basic Income Guarantee], en basinkomst. En strid om vad som är berättigat uppstår när mindre bemedlade yngre och medelålders arbetare kräver rättvisa från välbärgade pensionärer. Samtidigt kommer 3D-skrivare och datastyrd tillverkning att ersätta det mesta av arbetet mellan investerare och konsumenter. Med allt högre arbetslöshet och längre livstid måste vi hitta en skälig lösning på problemet med den växande andelen pensionärer i förhållande till dem som arbetar och betalar skatt, säger Hughes. Därav förespråkandet av basinkomst, som omförhandlar det sociala kontraktet mellan generationerna och tillhandahåller ekonomisk trygghet för både arbetande och pensionärer.

Idén om basinkomst får stöd över hela den politiska skalan på grund av dess rationella sätt att närma sig frågan hur fattigdom ska bekämpas samtidigt som autonomin respekteras. Till skillnad från behovsprövade program, avstigmatiserar en basinkomst marginaliserade grupper och stöder vårdgivare och andra som är involverade i samhällsnyttiga oavlönade verksamheter. Fackliga företrädare understryker basinkomstens potential när det gäller att förändra maktbalansen till arbetarnas fördel, då dessa inte längre behöver oroa sig för att bli avskedade eller för att protestera på egen hand.

Från ett katolskt perspektiv, som är inriktat på de fattigas situation, men som också oroas över olika socialistiska lösningar, erbjuder en basinkomst ett praktiskt sätt att balansera respekten för individens rättigheter och friheter med kraven från det gemensamma goda. Där en utestängd minoritet, som sitter fast i fattigdomsfällan, ställs mot en grupp välbeställda och i sin frustration griper till våld och annat avvikande beteende, erbjuder en basinkomst ett verksamt alternativ till ytterligare polarisering. Och snarare än att uppmuntra till lättja erbjuder basinkomsten en solid grund utifrån vilken de exkluderade – och alla andra – kan skapa sig en framtid genom utbildning, arbete och sparande. Med basinkomsten kan vi ta ett viktigt steg mot att institutionalisera den katolska socialläran om att tillfredsställa de grundläggande behoven hos alla utan att undergräva personligt ansvarstagande och personligt initiativ.

Uppkomsten av utspridd tillverkning och egen verksamhet gör övergången till postsysselsättningssamhället till en verklig möjlighet snarare än till en fantasi. I boken Mass Flourishing beskriver historikern Edmund Phelps hur USA:s dynamiska ekonomi under 1800-talet gynnade uppfinningar i stor skala: ”Även människor med … mindre förmåga fick erfarenhet av att använda sina själsförmågor: att ta tillfället i akt, att lösa ett problem och att tänka på ett nytt sätt eller på en ny sak.”

Med en digitalisering som snart är allmänt utbredd och med överkomliga 3D-skrivare på frammarsch och andra ”gör-det-själv-tekniker” kommer konstnärer och företagare att äga eller att ha tillgång till sofistikerade produktionsverktyg. Etsy, Columbus Idea Factory och andra interntbaserade tillverkningsportaler erbjuder arbetsmodeller. En politik som bygger på en basinkomst och 30 timmars arbetsvecka syftar till att skapa villkoren för ett postsysselsättningssamhälle, där människor har tid och möjligheter att utföra ett meningsfullt arbete och skapa innovativa och bärkraftiga företag.

Socialläran behöver uppdateras

Hur vi tillbringar vår tid är en djupt etisk fråga. Att gå bortom vanan att arbeta för brödfödan är kanske den största utmaningen av alla, med tanke på det kulturella greppet om arbetsetiken. När vi föreställer oss övergången till postsysselsättningssamhället, måste den katolska socialläran om arbete och fritid revideras och återaktualiseras.

Liksom Johannes Paulus II och Benedictus XVI tillskriver påven Franciskus arbetet en tvåfaldig mening. För det första är mänskligt hårt arbete i vissa avseenden en ”förbannelse” som har sitt ursprung i syndafallet, en börda och en oundviklig uppgift som undantagslöst sliter på både kropp och själ. För det andra ger arbetet möjligheter till självförverkligande och broderskap; detta är den personalistiska dimensionen av arbetet som ligger till grund för exempelvis Johannes Paulus uppfattning om ”arbetets överhöghet över kapitalet” och kritiken av alienerande och utsugande arbetsformer. I Caritas in veritate uppmanar Benedictus XVI regeringarna att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera full sysselsättning under värdiga villkor. Medan Franciskus noterar automatiseringens negativa inverkan i Laudato si, säger han nästan samma sak och har inga funderingar kring möjligheten av en övergång till postsysselsättningssamhället.

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer katolsk sociallära att behöva ompröva förhållandet mellan arbete och fritid i en ny kontext – nämligen i ett framväxande samhälle där många slags arbeten är utlagda på smarta maskiner. Den personalistiska betydelsen av arbetets mening kommer självklart att behålla sin styrka som kraftfull kritik av nyliberalism och teknikcentrerad automatisering. Samtidigt måste man utmana övervärderingen av arbetet i sig självt och inte bara alieneringen och exploateringen av arbetare.

Här är en påminnelse om kyrkans sociala visdom när det gäller fritidens rätta bruk på sin plats. Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution om kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes) bekräftar att arbetarna förutom rätten till värdigt arbete också bör ”få njuta av tillräcklig vila och fritid för att sköta sitt familjeliv, kulturliv och religiösa liv. De bör även ha möjlighet att utveckla den energi och potential som de kanske inte förverkligar i sitt yrkesliv” (§ 67). En ny etik och politik för tid prioriterar möjligheten att ha ett liv bortom lönearbetet och att maximera tillfällen för att utveckla dessa övriga energier och potentialer.

Ett postsysselsättningssamhälle lovar att ge mer tid till djupsinnig lek och fruktbar fritid, som utgör motpolerna till de moderna kraven på arbete och den kommersialiserade fritiden [commodification]. Den djupsinniga leken syftar på vårt intensiva livsengagemang via konster, spel och vetenskap – alla privilegierade platser för de starkaste erfarenheterna av flow och personlig utveckling. Som Diane Ackerman uttrycker det: ”Djupsinnig lek är den extatiska formen av lek. I dess fasta form är lekens alla inslag synliga, men de lyfts till intensiva och transcendenta höjder.” Fruktbar fritid inkluderar glädjen i såväl det gemensamma firandet som olika kontemplativa handlingar.

För katoliker är sabbatstidens traditioner och handlingar, ora et labora-rytmen, tacksamhet och att tillsammans med Maria utvälja den goda delen levande källor till andlig förnyelse. Förutom specialformer, blir fritiden andligt givande varje gång vår förmåga att kontemplera, att vörda och att förundras väcks och växer. Det sker varje gång vi växlar till mottagande, icke-instrumentella former av medvetande, som gör det möjligt för oss att i vårt innersta möta det heliga inom och utanför oss själva. I ”tidlösa” ögonblick av djupsinnig lek och fruktbar fritid förnimmer vi vår egen utveckling i en uppenbarad fullbordan, som är så stor att den undandrar sig varje beskrivning. Det som ger oss kraft och inspirerar oss mest av allt är dessa möten med det gudomliga överflödet.

Automatiseringens ankomst, skriver Hannah Arendt i Människans villkor (1958, sv. övers. 1988), lovade att göra drömmen om friheten från arbetets möda och besvär möjlig att förverkliga; ändå framstod framtidsperspektivet av en tillvaro utan arbete som ett hot mot den produktionsfixerade moderniteten: ”Det är ett arbetarsamhälle som står i begrepp att bli befriat från arbetets bojor, och detta samhälle känner inte längre till dessa andra högre och mer meningsfulla aktiviteter för vilkas skull denna frihet förtjänar att vinnas.” Förutom skapande arbete och lönearbete känner moderna människor endast till kommersialiserad fritid. Politik, suckade Arendt, har numera reducerats till ännu en arbetskategori.

Förmår dagens höghastighetssamhälle att tillägna sig ”högre och mer meningsfulla aktiviteter”, som gör friheten från arbete till ett verkligt framsteg? Påven Pius XII trodde det. 1957 höll ”teknikpåven” ett anförande inför några ledare inom verktygsindustrin där han bejakade automatiseringens obevekliga framsteg och befriande potential. Med en automatisering som ger en högre produktivitet, ställs arbetarna inför en ny utmaning – fritidens rätta bruk – vilket kräver en tillväxt i intellektuell och andlig mognad: ”Vi hoppas att själens allra djupaste behov kommer att finna tillfredsställelse i en allt större fritid tack vare moderna maskiner.”

Var påven Pius överdrivet optimistisk eller Hannah Arendt alltför pessimistisk? Samtidigt som jag är benägen att hålla med påven, ger oss Arendts förutseende iakttagelser, av politikens tillbakagång liksom även av vår begränsade förmåga till djupsinnig lek och fruktbar fritid, anledning till eftertanke.

En fullödig ekologi kräver en etik och politik för tid om vi ska ha något hopp om att kunna behålla de tekniska uppfinningarnas dynamik och fördelar, samtidigt som vi åter synkroniserar naturliga och sociala ekologier. I praktiken kommer det att innebära fler hastighetsgränser, en helt ny balans mellan arbete och liv, ett utvecklande av självförverkligande förmågor och ett experimenterande med alternativa gemenskapsmodeller (exempelvis kollektivhus, där man har möjlighet till olika grad av gemensam verksamhet). Familjelivet kommer att vara en viktig plats för strävan och frigörelse för ett postsysselsättningssamhälle i vardande. Det är endast om gifta personer förmår att balansera sina roller och insatser i hushållet som vi kan hoppas på att familjelivet kan förverkligas i en tillvaro utan arbete.

Med tanke på det stora inflytande som arbetsetiken och tid-är-pengar-logiken utövar, kommer det att ta tämligen lång tid att förverkliga postsysselsättningssamhällets hela potential, då vi inte längre ägnar våra dagar åt att rusa runt med andan i halsen, eftersom vi då har upptäckt vilka aktiviteter som verkligen är värda att lägga ner tid på.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 22 februari 2016.

Ted Nunez är strategisk kommunikationskonsult, med förflutet inom Catholic Worker-rörelsen, Paoli, Pennsylvania, USA.