Kennedy var reaktionär

rich-john-f-kennedy-president-1040cs021412

 

Det finns en myt om att John F Kennedy skulle ha varit en progressiv president. Efter  mordet 1963 har han glorifierats i historieskrivningen och samtliga efterföljande amerikanska presidenter har velat visa sin respekt för Kennedy genom att hävda att just de för hans politiska idéer vidare, oavsett om de varit liberaler eller konservativa. Även inom vänstern har jag märkt att vissa fått för sig att JFK var en bra kille. Men i själva verket var Kennedy en av de mest reaktionära presidenter USA har haft, vilket Ira Stoll visar tydligt i sin biografi JFK – Conservative.

Till att börja med var Kennedy en djupt troende katolik, som gick i kyrkan för att be nästan varje dag och delade upp världen i ont och gott, där det goda var kristendomen och ”friheten”, medan ondskan representerades av kommunismen. Kennedy hade i början av sin politiska karriär varit en anhängare av senator Joseph McCarthys häxjakt på kommunister. Även om McCarthyismens epok var över när Kennedy blev president, fortsatte han att driva en hård antikommunistisk politik och motarbeta fackföreningar. Han var den förste presidenten efter andra världskriget som genomförde militär upp­rustning, och han förespråkade en konfrontativ utrikespolitik mot Sovjetunionen och Kina.
Det var Kennedy som trappade upp den amerikanska närvaron i Vietnam, i ett krig som kommande presidenter skulle få ärva när situationen där blivit mycket värre. Det var Kennedy som beord­rade den CIA-ledda invasionen av Grisbukten 1961 för att försöka störta kommunisterna på Kuba, något som misslyckades eftersom han underskattat stödet för Fidel Castro. Under Kubakrisen 1962 skrämde Kennedy till och med flera av sina egna medarbetare med sin extremt konfrontativa hållning som kunde ha lett till ett tredje världskrig om inte ryssarna hade backat.

Inrikespolitiskt prioriterade Kennedy skattesänkningar över allt annat. I medborgarrättsfrågan ansåg han att det inte var statens ansvar att underlätta för de svarta att integreras, utan hävdade att det måste vara de svartas eget ansvar att själva verka för att bli accepterade i det amerikanska samhället. Privat försökte Kennedy övertala Martin Luther King att ställa in den stora marschen mot Washington, och han motarbetade Civil Rights Act som skulle ge de svarta medborgerliga rättigheter, och som antogs först 1964 efter Kennedys död.

Ira Stoll är i sin biografi om JFK inte kritisk mot presidenten. Tvärtom blir det uppenbart att författaren sympatiserar med Kennedys konservatism – framför allt vad gäller hans religiositet, antikommunism och militarism. (Rasismen mot svarta är svårare att försvara). Trots det är boken mycket läsvärd eftersom den verkligen avslöjar vilken ärkereaktionär politiker Kennedy var, då författaren inte hymlar utan hyllar honom för detta.

Per Leander

Kennedybokomslag

BOKEN

JFK – Conservative
av Ira Stoll
Mariner books, 2013.