Konstnärssnille parat med själslig skörhet

Ett Nytt Liv

Ett Nytt Liv

Regissörsduon Carl-Pontus Hjortén och Martin Jönsson har tidigare väckt uppmärksamhet med den initierade dokumentären Fotbollens sista proletärer (2011), som tar sin utblick från IFK Göteborgs succéår på 1980-talet. I filmen Ett nytt liv (2014) avtäcker de Göteborgskoloristen Inge Schiölers skiftande levnadsbana. Nu har Ett nytt liv nypremiär och Internationalens Anders Karlsson har sett den.

 

Ett nytt liv fick en hel del lovord när den hade premiär i slutet av 2014 och glädjande nog går den nu återigen upp på Bio Roy i Göteborg. Filmen tar sitt avstamp i att en av dess regissörer, Carl-Pontus Hjortén, har fått ett arv från en just bortgången morbror. Det handlar om en nyckel som leder till ett bankfack, men Hjortén blir en aning besviken när han i facket varken finner pengar, smycken eller några andra värdesaker utan bara ett antal knippen teckningar, utförda med färgkritor på enkelt toalettpapper och med namnteckningen Inge Schiöler som underskrift. Hjorténs nyfikenhet väcks dock och han inleder efterforskningar om vem denne Inge Schiöler var.

Snart framkommer det att Schiöler var en betydande representant för de så kallade Göteborgskoloristerna. Det var en konstnärlig strömning som först fick sitt genomslag i slutet av 1920-talet. De kallades även för färglyrikerna, utifrån att deras målningar komponerades som dikter där färgen fick ersätta orden. Målningarna präglades av en gräll färgsättning, parat med ett stort mått av expressionism där det inte bara handlade om att avbilda människor och ting utan att även frilägga vad som dolde sig under den skenbart harmoniska ytan  Förutom Schiöler märktes bland dess mest kända företrädare Åke Göransson, Ivan Ivarsson och Ragnar Sandberg.

Handlingen förs sedan framåt efter hur Hjortén steg för steg avtäcker Schiölers konstnärs­ande och personlighet. Det är efterforskningar som för honom till konstexperter och gallerister samt efterlevande släkt och vänner. En stor hjälp är härvidlag de gamla filmrullar som han kommer i kontakt med, rullar med Schiöler som fokus i skilda livssituationer. Filmens stilgrepp är att kombinera denna färd till ökad klarhet med journalfilmer från mellankrigstidens Göteborg – med   bakgrundstoner från Charles Trenets vilsamt mjuka franska visor.

Inge Schiöler själv föddes 1908 i norra Bohuslän.Han var tidigt inriktad på att konstnärslivet skulle bli hans livsbana. Som en blygt inbunden tonåring kom han 1926 till Göteborg och skrevs in på Valands Konstskola. Det är här han stiftar bekantskap med och sedermera blir en del av Göteborgskoloristerna. Schiöler har en stor talang och visar tidigt framfötterna. Efter avslutad utbildning reser han till Paris för att studera de mest berömda målningarna och mästarna. Nyfikenhet på vad den stora världen hade att dölja förde honom även i början av 1930-talet på en vittomfattande resa till det oroliga Spanien. Det är emellertid här som Schiöler börjar att höra röster inombords och blir alltmer osäker på vem han egentligen är. Väl hemkommen till Sverige förvärras hans tillstånd och han blir 1933 intagen på Sankt Jörgens sjukhus på Hisingen i Göteborg.

Schiöler får nu diagnosen schizofreni och de närmaste nio åren tillbringar han mestadels i sängen med en filt över huvudet, knappt kontaktbar. Få trodde att han någonsin mer skulle komma att måla. Men så inträffar i det närmaste ett under; en dag får Schiöler besök av en anhörig som har med sig en son vid namn Arne. Denne Arne bjuder Schiöler på lakritspipor och lyckas få en kontakt med honom som ingen gått i land med på många år. Det är som om denna lilla grabb knackar hål på Schiölers inre pansar. Strax därefter ber Schiöler personalen om färgkritor och han inleder ett febrilt skapande med psykavdelningens toapapper som alternativ duk. Sekvensen med Arne är filmens själva höjdpunkt där vi får privilegiet att insupa ett ögonblick av livets outgrundlighet, storhet och oändliga rikedom.

Resten av filmen går mestadels i dur. Schiöler blir allt bättre, får längre permissioner och galleristen Gunnar Hjortén (regissörens morfar) upptäcker hans återvunna skaparande. Från 1950-talet blir Schiöler en av Sveriges mest uppburna konstnärer. Den nya tidens mediciner bidrar sedan på ett avgörande sätt till att Schiölers slutligen 1960 – efter 27 år inom institutionens väggar – slutligen kan lämna Sankt Jörgens. Han bosätter sig nu i en enslig stuga långt ut i havsbandet på Koster, föder sig med fiske och målar för allt vad han är värd. I slutet av 1960-talet möter han så sitt livs kärlek – i form av Stockholmstösen och kontoristen Anne – en sekvens som i filmen skildras på ett otroligt vackert sätt.

Februari-mars 1968 kom Schiöler att ha sin allra mest bejublade utställning. Den gick av stapeln på Konstnärshuset i Stockholm och omfattade 80 oljemålningar perioden 1944-67. I Dagens Nyheter 5 mars skrev konstrecensenten Torsten Bergmark följande:
– Inför ett måleri som Inge Schiölers känns alla ord otillräckliga, ja helt omöjliga. Man kan beskriva hans motiv och färger, men därmed har man ingenting sagt, hur skall man kunna klargöra att Inge Schiöler använder färgen med ett mästerskap som liknar ett under?

Den enda allvarliga kritiken jag har mot filmen är det abrupta slutet; när det bara meddelas oss i biosalongen att Inge Schiöler avled 27 april 1971 på Södersjukhuset i Stockholm. Varför detta tvära omkast när slutet av 1960-talet var så ljust?  Sammantaget är emellertid det som vi bär med oss från filmen sanningen att ”det finns inga gränser för vad människan kan i skapande av liv” (Uno Svenningssons ord från låten Undan för undan), till och med den människa som i åratal nästan inte alls är kontaktbar kan resa sig och återigen leva ett utomordentligt rikt liv.

Anders Karlsson

FILM

ettnyttlivomslagEtt nytt liv
Regi: Carl-Pontus Hjortén
och Magnus Jönsson.

Filmen går just nu på Bio Roy i Göteborg