av THOMAS IDERGARD
I debatten om invandring dyker ibland etiketten ”fascist” upp som skällsord. Oftast på ett ytligt sätt. Man kan ha olika uppfattningar om invandringspolitiken och på goda grunder skärskåda motiv och drivkrafter bakom olika positioner. Men fascism handlar inte om hårda visumregler, utan är en politisk vision av ett samhälle utan svaghet (definierad på lite olika sätt men alltid med en stark fysisk komponent) kombinerat med ett helgande av tvång och våld – ytterst död – som medel.
En grundläggande fascistisk tanke är att staten ska se till att den genetiska sammansättningen av människor i ett samhälle motsvarar en uttänkt idealbild av ”styrka” och ”renhet”; etniskt, sett till personliga läggningar och till fysisk och mental hälsa. I Nazityskland, urtypen för den fascistiska ordningen, började de statsdirigerade utrotningsprogrammen med psykiskt sjuka barn. I propagandan hette det att deras liv ändå inte var värdigt och att deras eliminering var en barmhärtighetshandling.
Om än i mildare form spred sig detta tänkesätt. Också Sverige från 1930-talet och decennierna framåt var påverkat. Ett ideologiskt exempel är makarna Myrdals uttalade ambition för socialpolitiken att ”framskapa ett bättre människomaterial” och karaktärisering av hemmafruar, i kontrast till den nya familjepolitik som skulle främja ”människomaterialets” utveckling, som ”klena, imbecilla, indolenta och ambitionslösa” (i boken Kris i befolkningsfrågan från 1934; ”imbecill” betyder korkad och ”indolent” slö). Ett praktiskt och brutalt exempel är de statliga tvångssteriliseringarna av personer som myndigheterna inte ansåg som tillräckligt dugliga att föra arv och miljö vidare.
Frågan är dock hur långt vi och våra västerländska samhällen egentligen har fjärmat oss från ett sådant här tänkande.
Häromveckan publicerade Signum en nyhet om hur holländska läkare har gett dödshjälp åt en ung kvinna som tidigare i sitt liv utsatts för sexuella övergrepp och som därefter plågats av svåra psykiska problem (läs mer här). Den efterföljande utredningen konstaterar torrt och kliniskt att rutiner har följts och att kvinnan i fråga dödades eftersom ingen behandling hittills hade lyckats och hon annars skulle ha varit ”totalt beroende av andra för sin vård” (vilket man skulle kunna tro var själva poängen när man vårdas i sjukvården). Men mest fruktansvärt är att se hur tidigare avskyvärda övergrepp har följts av ett slutgiltigt. Statistiken från Nederländerna, där aktiv dödshjälp är tillåten, visar just på en fyrdubbling av dödandet av psykiskt sjuka, men också av dementa, i vården under de senaste åren. Så blir konsekvensen av en dödshjälpslegalisering som alltfler också kräver i Sverige.
Låt oss sedan titta på den andra sidan av livet när det är sårbart och inte kan värna sig självt, det vill säga det ofödda barnet. Här ser vi tydligt vad kombinationen av fosterdiagnostiska metoder/genetisk forskning och abort kan göra när det gäller att förhindra att människor som är oönskade för att de är eller kommer att bli svaga, ens ska få födas. En definierad ”svaghet” som på detta sätt nu ”elimineras” är Downs syndrom.
Vad är det här annat än tydliga steg på vägen mot ett samhälle av bara starka och ”livsdugliga”? Inte förverkligat genom politiska diktat och statliga program. Aldrig öppet uttalat, av någon, som en politisk vision. Och förmodligen – förstås – aldrig tänkt som konsekvens i varje enskild situation och individuellt beslut. Utan bara en följd av valfriheten, utövad på helt demokratisk väg, genom helt okoordinerade enskilda handlingar. Men möjliggjort och främjat av en syn på främst aborter och dödshjälp som ”rättigheter” och självklara beståndsdelar i ”vården”. När vetenskap och politik generöst erbjuder oss verktygen för utsortering att fritt disponera efter enskilda, upplevda behov, då visar sig idealen om det starka, friska och livsdugliga vara obehagligt bekanta. Och mer omfattande än vad de allra flesta skulle ha väntat sig.
Aldrig har behovet av en motkultur varit mer angeläget. En livets kultur, där det inte är en människas värde eller duglighet i andras ögon, eller hennes grad av oberoende av andra, som avgör hennes rätt till liv. Där vi i varje givet läge söker former att utöva vår gemensamma skyldighet att värna, skydda och hjälpa varje mänskligt liv att leva. Inte för sin styrka, sin hälsa, sina prestationer och förmågor, sin duglighet eller nytta för andra. Utan enbart genom sitt blotta vara.
Thomas Idergard 2016-05-30