Makiko Futaki hade magiska händer – En av världens främsta animatörer har gått ur tiden

Spirited Away

När det gäller japanska Studio Ghibli och de fantastiska filmer som har producerats där, är det allt som oftast de två nu pensionerade stjärnregissörerna, Hayao Miyazaki och Isao Takahata, som har lovordats. Men när jag tänker på filmer som Spirited Away, Prinsessan Mononoke och Min vän Totoro, är det känslan för detaljer som överväldigar mig. Exaktheten i fångandet av ett barns tänkande ansikte. Små knycker. Känslan för ett landskap. Hur vemod kan skapas genom att dra en linje på ett visst sätt.
Filmanimatören Makiko Futaki hade känsla för dessa detaljer. Kanske kan vi till och med säga att hon stod för merparten av dem. Hon har nämligen varit en av huvudanimatörerna för i princip alla de Ghiblifilmer som fastnat i själen hos så många människor runt om i världen. I över 30 år hade filmstudion hennes sinne för detaljer och känsla för vardagens magiska dimensioner till sitt förfogande. Nu är den tiden förbi.
Makiko Futaki dog den 13 maj i år på ett sjukhus i Tokyo. 57 år gammal. Men det är först de senaste dagarna som nyheten om hennes död har nått omvärlden. Som om inte bara hennes animationer utan även hennes bortgång ligger lite bortanför gränsen för det vanliga, det som hör hemma innanför tidens ramar.

Efter att ha fått upp ögonen för henne 1981 använde Hayao Miyazaki den redan då oerhört skickliga Makiko Futaki som huvudanimatör i nära nog alla sina filmer. Ett samarbete som på många sätt är historiskt med tanke på resultatet.
Det absolut mest kända verket av de många produktioner som Makiko Futaki har satt sin prägel på är Spirited Away. Denna säregna berättelse om en liten tjurig flickas besök i den magiska andevärlden vann en Oscar som bästa animerade film 2002 och räknas som den mest framgångsrika filmen i Japans historia. Spirited Away överskrider alla åldersgränser och är fylld av humor, människokännedom, kärlek, vänskap, magi, vilsenhet, stort mod och detaljer, detaljer, detaljer. En hand som sträcks fram på ett visst sätt. Ett tveksamt leende. En ögonrörelse. Dessa små skärvor av total animerad närvaro som är Makiko Futakis främsta kännetecken.Min granne Totoro
Andra Ghiblimästerverk som bär Futakis händers magi inom sig är bland annat tidigare nämnda Prinsessan Mononoke och Min granne Totoro. Det är också pärlor som Det flygande slottet, Kikis expressbyrå, Om du lyssnar noga och Only Yesterday som egentligen inte har fått någon svensk titel men kommit att kallas Minnesdroppar.
För Ghibliälskare är alla dessa filmer oundvikliga och när nyheten om Makiko Futakis död plötsligt dök upp i sociala medier spanns långa diskussionstrådar kring vem som hade vilken film som favorit och hur dessa tidlösa berättelser och animationer aldrig slutar påverka, stärka och väcka förundran.

Det sista samarbetet med Hayao Miyazaki skedde 2013 när regissören gjorde sin sista långfilm Det blåser upp en vind. Den hyllade filmen bygger på Miyazakis korta manga med samma namn, som i sin tur tar avstamp i en novell från 1930-talet, skriven av Tatsuo Hori. Det är en slags påhittad biografi om stridsflygplanskonstruktören Jirō Horikoshi som skapade två flygplan som användes av Japanska imperiet under andra världskriget. Stridsflyg är något som återkommer i Studio Ghiblis filmer. Det dova hotet.
Men Makiko Futaki gjorde inte animationer enbart för Studio Ghibli under sitt yrkesverksamma liv. Hon har även varit huvudanimatör för andra uppmärksammade och omtyckta filmer. Den mest kända av dem är troligen den dystopiska cyberpunkmangan Akira som kom 1988 och som har ryckte om sig som kultfilm.
Akira handlar främst om tonåringen Tetsuo Shima som har ovanliga psykiska krafter och är med i ett motorcykelgäng.
Annars skildrar nästan alla filmer som Makiko Futaki har varit inblandad i kvinnor. Starka, egensinniga och modiga flickor och unga kvinnor som vågar kämpa för det de tror på och stå på sig trots kraftfulla motgångar. Animationerna har förmedlat dessa kvinnors inneboende styrka på ett genomgripande sätt. Genom att med omärkbara medel få åskådaren att förstå och se det knappt skönjbara. Sådant som en känsla i magen eller en tanke som fortplantar sig genom kroppen.

Den sista filmen Makiko Futaki var med och animerade kom 2014, samma år som filmstudions båda huvudregissörerna gick i pension. Hiromasa Yonebayashis kritikerrosade När Marnie var där som bygger på en roman av brittiska Joan G. Robinson. Liksom många andra av Studio Ghiblis filmer är det en berättelse som i mångt och mycket handlar om att hantera sorg och övergivenhetskänslor i barndomen.
Sorg, rädsla, mod, nyfikenhet, tillit och förväntan. Makiko Futaki använde sitt seende och sin känsla för mänskliga uttryck och detaljer på ett sätt som inte går att beskriva med ord. De många filmer hon varit med och skapat talar för sig. Världen kommer att bli en lite dunklare plats utan henne.

Emma Lundström