av THOMAS IDERGARD
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) aviserade i en artikel på DN Debatt (läs här) häromdagen en utredning om statens stöd till trossamfunden för att säkerställa att skattemedel inte ska gå till det hon kallar ”hatretorik och polarisering”. Bakgrunden är förstås viljan att stävja våldsbejakande radikalisering inom vissa muslimska grupperingar. Men då det inte sägs uttryckligen blir också fortsättningen så otydlig att viktiga demokratiska värden, tvärtemot kulturministerns intentioner, faktiskt kan vara hotade.
Det är självklart både legitimt och påkallat att bekämpa radikalisering som kan leda till våld och terrorism, i såväl sympati som handling. I detta fall i en bestämd religiös tappning, men också på andra områden. Jag är övertygad om att Bah Kuhnke, som själv har talat öppet om sin kristna tro (läs exempelvis här), varken drar alla religiösa över en kam eller ser religion i allmänhet som ett problem som måste motas bort från offentligheten. Ändå riskerar sättet på vilket hon och regeringen resonerar – de ord och formuleringar som används och inte används – att leda precis dithän. Illavarslande exempel finns både i utländsk och svensk debatt just nu.
Signum berättade på nyhetsplats tidigare i år om kritiken mot den brittiska regeringens anti-terrorstrategi (officiellt kallad Prevent Strategy) som av förebyggande skäl också vill bekämpa vad den kallar ”icke våldsam extremism” (läs här). Bland annat från katolskt håll har det påpekats att begreppet är alldeles för oprecist och därför i praktiken kan innefatta alla slags åsikter som det för tillfället inte råder politisk konsensus om, som till exempel en traditionell syn på äktenskapet. Absurda exempel finns redan på hur detta kan bli till ett allmänt motverkande av åsikter och yttringar som inte har ett dugg med våldsutövning att göra men som uppmärksammas för att de inte delas av mäktiga intressegrupper eller av den politiska majoritet som råder för tillfället.
Ett aktuellt svenskt exempel är de krav på ”vigselplikt” som Vänsterpartiet och Liberalerna numera driver, det vill säga att staten ska tvinga kyrkor och samfund att utforma sina vigselgudstjänster så att de överensstämmer med den rådande riksdagsmajoritetens syn på vad som är ett äktenskap. Och i februari i år krävde 16 riksdagsledamöter från sex partier i ett upprop, med förre talmanen Per Westerberg (M) och förra statsrådet Birgitta Ohlsson (L) i spetsen (läs här), att statsbidragen direkt och utan ytterligare utredning ska dras in för religiösa samfund som anser att samkönade sexuella handlingar är synd, att sex hör hemma i äktenskapet och där kvinnor inte innehar vissa religiösa ämbeten. Det skulle betyda att den katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna, många frikyrkor och alla muslimska församlingar skulle förverka rätten till statsbidrag. På grund av teologiska åsikter eller egna interna ämbetsordningar som går emot vad de 16 riksdagsledamöterna personligen tror.
Riksdagsledamöterna säger själva att deras syfte är att motverka hederskultur. Men sambandet mellan en pingstpastors förkunnelse av Guds avsikt med sexualiteten (lika för både män och kvinnor, för övrigt) eller könstillhörigheten på en ortodox präst, å ena sidan, och hedersmord, å den andra, är lika obefintligt som sambandet mellan en svart katt som korsar gatan och sju års olycka för den som råkar se på. Men det är mycket illa att en vulgär och helt oreflekterad associationsbana tycks räcka när det handlar om religiös tro: ”Premiss 1: Religiös. Premiss 2: Lyssnar inte på riksdagsmajoriteten när han/hon utformar sin teologi. Slutsats: Främjar våld.”
När kulturministern inte på ett enda ställe i sin debattartikel använder de precisa begreppen ”våld” eller ”våldsbejakande”, utan i stället det väldigt allmänna ”polarisering” som det problem som ska motverkas med nya bidragsregler för trossamfund, finns det en stor risk att det blir fråga om allmän åsiktskontroll. Den som konstateras att inte tycka som riksdagsmajoriteten, de största ledarsidorna eller mest högljudda twittrarna i bestämda etiska frågor eller i fråga om hur organisationer bör vara uppbyggda och fungera, blir av med stöd.
Men varför skulle ”polarisering” vara ett problem endast på religionens område? Är det inte ”polarisering” när ett politiskt parti starkt driver åsikter som andra lika starkt är emot: som till exempel Vänsterpartiet och förbudet mot vinster i välfärden, eller Centerpartiet och kraven på avreglerad arbetsrätt? Och kan ”vi” verkligen tycka att partier som organiserar sin ledning runt en partiledare av ett kön i stället för flera språkrör av olika kön, motsvarar det ”vi” i dag tycker är jämställt? Borde de egentligen inte bli av med partistödet?
Strävan efter att värna våra demokratiska värderingar är lovvärd. Men är det verkligen förenligt med demokratin att vida och allmänna definitioner av ”polarisering” eller ”extrema åsikter” (utan en tidsoberoende, filosofiskt hållbar referens till vad som är ”normala” åsikter) ger staten rätt att genom bidragen styra åsikter och organisationsstrukturer i civilsamhällets organisationer? När civilsamhällets frivilliga och fredliga sammanslutningar, som i ett öppet åsiktsutbyte kan bli motsagda och kritiserade, görs till kopior av de styrande i staten kommer de aldrig att kunna vara den plattform för tillit och egenmakt som kulturministern själv hyllar som ett demokratins fundament. Det som gäller kyrkor och samfund i dag, kommer att gälla andra organisationer imorgon.
Men om vi talar klartext om det för det demokratiska och pluralistiska samhället verkliga problem vi är ute efter att motverka, går det att se två tydliga kriterier som behöver införas för att en organisation – politisk, etnisk eller religiös – bör vara berättigat till statsbidrag. Det första och det självklara, det som hela debatten först handlat om att motverka, gäller synen på våld som metod. Att förespråka eller använda våld för påverkan av något slag, att försvara dem som gör det eller att ge plattformar åt dem som förespråkar det (eller sympatiserar med dem som gör det), går emot demokratins själva syfte. Organisationer som gör sådant kan varken ha statsbidrag eller rätt att verka.
Det andra handlar om respekten för religionsfriheten. Den är en omistlig konkretisering av den tanke- och yttrandefrihet som demokratin förutsätter. Organisationer som inte uttryckligen respekterar (vilket inte är liktydigt med att hylla konsekvenserna av) allas, även de egnas, rätt att välja religion, att inte ha någon religion alls, att byta religion eller att gifta sig med någon av annan religiös tro oavsett vad familjen eller organisationen må anse om det; de kan inte ha bidrag från skattebetalarna.
Låt oss hoppas att Bah Kuhnkes kommande utredning får klara direktiv att utreda exakt hur sådana tydliga och avgränsade, men för själva grundproblemet avgörande, kriterier kan omsättas i praktiken när det gäller statsbidragen till trossamfunden framöver. Och låt oss slippa alla allmänna, vaga och oprecisa begrepp som trots de ädlaste avsikter riskerar att bli verktyg för en statligt dirigerad åsiktskonformism.
Thomas Idergard 2016-06-04
Förklarande not
Statsbidragssystemet för trossamfund är i huvudsak en kompensation till övriga kyrkor och samfund för det enorma bidrag som samfundet Svenska kyrkan fick i form av tillgångar när den skildes från staten för nära två decennier sedan. De som, i likhet med vissa liberala opinionsbildare (se till exempel här), tror att lösningen är att helt avskaffa statsbidrag till religiösa samfund måste i konsekvensens och rättvisans namn konfiskera alla tillgångar som Svenska kyrkan tog över från staten, t ex alla kyrkobyggnader, för att likställa villkoren. Ett av många skäl ogörligt och olämpligt projekt. Mest rimligt är alltså att låta ordningen med de nu kompenserande statsbidragen bestå.