Så förklarar psykologin Trumps framgångar.
Att se den amerikanska valrörelsen är som att beskåda en trafikolycka i slowmotion. Det är plågsamt, men svårt att vända bort blicken. Liksom inför Sverigedemokraternas opinionsframgångar så famlar vi efter förklaringar.
Inom vänstern har två typer av förklaringar varit framträdande: materiella förhållanden och ideologiskt konstruerat »falskt medvetande«. Å ena sidan är väljarnas »naturliga« politiska preferenser att rösta i enlighet med sina materiella intressen, alltså på vänsterpartier. Å andra sidan har högern mäktiga ideologiska verktyg (religion, nationalism, tv) för att hos arbetarklassen skapa ett »falskt medvetande«, som får dessa att rösta på partier som är höger.
I ljuset av framgångarna för Donald Trump och partier som SD har också allt fler forskare börjat intressera sig för politisk psykologi, ett ämne som varit något avsomnat sedan andra världskriget. Politiska psykologer, som till exempel forskaren Jonathan Haidt, intresserar sig för individers personligheter och hur dessa samverkar med värderingar och ideologiska preferenser.
I stället för att utgå från att någon som är fattig »naturligt« bör vilja rösta på partier som vill ha större omfördelning, så studerar politiska psykologer i vilken mån vissa typer av attityder och värderingar hänger ihop och pålitligt förutsäger politiska preferenser. Är till exempel personer som anser att barn inte bör tala till vuxna utan att bli tillfrågade också mer benägna att ogilla modern konst och att tycka att polisen bör få mer befogenheter? Och om dessa attityder hänger ihop, kan de förutsäga vilka partier som dessa personer kommer att föredra?
Intressant nog är svaret ja på båda dessa frågor, även om det kanske inte borde vara så förvånande. Även om politik i viss mån handlar om omfördelning och ekonomiska intressen, så handlar det för de flesta av oss också om moral. Varken höger- eller vänsterväljare röstar enbart med plånboken. Vi röstar för att vi har starka värderingar om hur samhället borde se ut.
Forskarna Chris Sibley och John Duckitt har undersökt en grupp väljare som de kallar auktoritära. För de auktoritära är världen är en farlig och kaotisk plats där sönderfall, och dekadens hotar bakom varje hörn. För att värja sig mot detta efterfrågar de auktoritära starka ledare som kan göra »det som krävs« för att eliminera fiende, både inre och yttre. Ordning, hierarki och normer är enormt viktiga för den här gruppen. Personer som uppfattas som normavvikare ses som hot mot samhällsordningen och möts med stor aggressivitet. I den auktoritäres världsbild finns det ett direkt samband mellan feminism, homosexualitet, invandring kaos och förfall. Det främmande är en normavvikelse och därmed en smitta som äter upp samhällets institutioner.
Auktoritära återfinns i alla länder i alla tider, och fördelar sig lika bland män och kvinnor. Det är viktigt att framhålla att auktoritära inte är hårda och cyniska personer. Auktoritära är minst lika empatiska, varma och kärleksfulla som alla andra. Inom vänstern vill man ofta demonisera högerextremister och utmåla dem som hjärtlösa psykopater och »unga arga män«. Men de auktoritära, som utgör högerextremismens breda väljarbas, är vanliga människor. De är precis som du och jag skulle vara om vi trodde att samhället var på randen till kollaps.
De auktoritära ingår ofta i vanliga partier på både höger- och vänsterkanten, eftersom deras värderingar inte är direkt oförenliga med de traditionella ideologierna. Men när vissa typer av samhällsnarrativ blir dominanta, kan auktoritära mobiliseras av ledare som kan sätta ord på deras rädsla. Vi såg detta i till exempel Richard Nixons kulturkrigsretorik, Jean-Marie Le Pens xenofobi och Sverigedemokraternas ultranationalistiska budskap. Ekonomiska eller sociala utmaningar framställs som oerhört hotfulla, med potential att störta samhället i kaos. Inte sällan har den här typen av retorik apokalyptiska undertoner.
En annan, mindre, men likväl viktig grupp som utgör en ständig del av den högerextrema väljarbasen är de dominansorienterade. Dessa är annorlunda från de auktoritära, och hamnar ibland i konkurrerande politiska grupper. Men när de auktoritära mobiliseras i främlingsfientliga rörelser kommer de att finna trogna allierade i de dominansorienterade.
Forskarna Jim Sidanius och Felicia Pratto identifierar de dominansorienterade genom att undersöka attityder gentemot svaga, jämlikhet och konflikt. Dominansorienterade upplever att tillvaron är en kamp, där endast de starka och hänsynslösa överlever. För att överleva måste man ingå koalitioner med etniskt lika, för att tillsammans tvinga andra grupper till underkastelse. Dominansorienterade vill inte nödvändigtvis eliminera eller segregera sig från andra etniska grupper, så länge som samvaron är på ojämlika villkor. För plantageägaren i Georgia, vinodlaren i Johannesburg eller slavhandlaren i Kolkata är det dominansen av den svage som är det viktiga, inte assimileringen av andra grupper.
Ett exempel på detta är apartheidregeringens fokus på en sorts pådyvlad identitetspolitik för den svarta majoriteten, som förvägrades riktig utbildning till förmån för »bantuskolor«. Dominansorienterade är framför allt män, både gamla och unga, med låg empati och ett starkt behov av att utöva makt, med eller utan våld. Även här bör vi akta oss för stereotypen »ung, vit, arg arbetarklassman«. Dominansorienterade återfinns i alla samhällsklasser, men är överrepresenterade bland individer med hög social status. Dominansorienterade dras till högerextremistiska organisationer eftersom de upplever att den här typen av organisationer kan ge dem större makt och inflytande. Men i frånvaron av högerextremistiska organisationer kommer dominansorienterade att driva sin antiegalitära agenda inom andra rörelser. Ibland kan till och med organisationer och partier med en antirasistisk retorik föreslå politiska åtgärder som är mer i linje med att skapa institutionell etnisk ojämlikhet, där svaga grupper tillåts komma hit men undantas de facto från arbetsrättsliga skydd och sociala skyddsnät.
Det är intressant att notera där dominansorienterade och auktoritära har lika och olika uppfattningar. Generellt sett ogillar auktoritära individer personer som är normavvikande, oavsett deras status. Därför ogillar de till exempel normavvikande musiker, som till exempel Marilyn Manson. Dominansorienterade personer ogillar personer med låg social status, oavsett hur de förhåller sig till normen, som till exempel sjukskrivna. Alltså kan dominansorienterade och auktoritära komma överens i fall där personer antingen både har låg social status och är normavvikande (etniska minoriteter) eller hög social status och är normföljande (företagsledare), vilket skulle kunna förklara framgångarna för företagsledare som Donald Trump, Ian Wachtmeister, Bert Karlsson och Silvio Berlusconi.
Det som tycks hända nu i både USA och andra länder är en politisk omgruppering, där grupper som tidigare varit »utblandade« i olika politiska rörelser finner varandra i en rörelse, där deras värderingar kan förstärka varandra och där en kritisk massa som är nödvändig för att kunna konstruera en ideologisk ekokammare uppstår. Om detta stämmer är den politiska rörelse som Trump och Sverigedemokraterna representerar här för att stanna. Progressiva måste förhålla sig till den verkligheten och förstå att de politiska skiljelinjerna av vår tid inte längre bara går längs höger/vänster, utan också kring frågor om kultur, samhälle och social identitet.
Den auktoritära rörelsen är tillbaka. Då måste de progressiva finna varandra i nya allianser.
Karim Jebari är filosof verksam vid Institutet för framtidsstudier
Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.