Jag sa: “Låt mig betala lunchen”. Jag var arg på honom och ville inte att han skulle betala för min mat. Jag drog mitt ICA-kort men köpet gick inte igenom. Kassören sa: “Många kortläsare accepterar inte den här sortens ICA-kort, det kanske är det som är problemet.” Jag letade fram kontanter och räckte fram dem.
Dagen därpå försökte jag betala en kopp kaffe med samma kort. Samma sak hände, och jag insåg att ett misstag lett till ett annat, att den felaktiga kallelsen till gränspolisen också medfört andra problem. Eftersom det inte är första gången jag dribblats bort ur systemet visste jag att jag skulle behöva gå till Migrationsverket och förklara både vad som hänt och vad de behövde göra åt saken.
—
Det räcker med att röra sig på gatorna i närheten av Migrationsverket för att stressen ska göra sig påmind. Varje gång jag närmar mig byggnaden undrar jag om jag kommer att lämna den med samma enkelhet som jag går in. Förra gången jag behövde gå dit postade jag en fråga på Facebook om någon hade tid att följa med mig. Att gå ensam innebär helt enkelt en för stor risk för mig i den situation jag befinner mig. Den gången följde en vän med mig och allt gick smärtfritt. När jag nu är tvungen att gå dit igen skäms jag för att be om sällskap och går på egen hand.
Jag förklarar för receptionisten att jag felaktigt kallats till gränspolisen och att jag, trots att det problemet nu är utrett, verkar ha fallit ur deras system, och därmed inte fått några utbetalningar de senaste månaderna. I samma ögonblick som jag säger “gränspolisen” säger hon “Vänta”. Och börjar söka i sin dator. “Du borde ha lämnat landet vid det här laget, vad gör du här?” Jag svarar: “Men jag sa ju att brevet var ett misstag…” “Du menar att Migrationsverket gjort ett misstag?” “Mitt ärende är under utredning och jag borde därför inte ha fått det där brevet.”
Hon tar upp telefonen och ringer ett samtal. Hon pratar svenska och det enda ord jag kan uppfatta, “polisen”, framträder i fetstil i min tanke. Jag tänker att poliser ska komma in i rummet och föra bort mig vilket ögonblick som helst. Jag skriver ett meddelande till Linn och står med fingret redo att skicka det om de skulle komma.
Detta enkla, att stå inför en annan människa och förklara mitt ärende, får rädslan att svepa genom min kropp. Jag blir svag och skyddslös och jag hatar det. Runtom mig pratas ett språk jag inte förstår, frågor som gäller mig avgörs på det språket, ett språk jag inte fått tillgång till att lära mig. Oron växer i mig tills jag inte längre vet om det bästa är att stå kvar och avsluta det jag kommit dit för eller om jag borde springa därifrån på en gång.
Till slut säger receptionisten: “De senaste två månaderna har du inte funnits i vårt system. Därför måste vi registrera dig igen.” Än en gång fyller jag i deras formulär och när jag kommer till adressfältet frågar jag om boxadresser skrivs där det står “gatuadress”. Jag visar henne min adress och hon svarar: “Det där är ingen adress.” Jag säger: “Det är adressen till tidskriften jag arbetar för. Om ni vill skicka brev till mig är det säkrast att nå mig på den här adressen.” ”Så du bor alltså på en tidskriftsredaktion?” ”Nej. Men många skriver sig ju i kyrkan utan att bo där. Jag har ingen annan adress.”
Jag visar henne adressen på min mobil. Hon tar telefonen ifrån mig och säger: “Jag ska fråga mina kollegor.” Hon försvinner in i de bakre rummen. Nu kan jag inte skicka det där meddelandet.
Det går tio minuter. Jag kan inte gå därifrån. Jag kan inte ta mig förbi receptionsdisken. Jag vänder mig till en av de andra receptionisterna och säger: “Din kollega gick iväg med min telefon, kan du hämta tillbaka den åt mig?” I samma ögonblick är hon tillbaka. Motvilligt säger hon: “Det får gå med den här adressen.” Hon tittar på klockan: “Sedan klockan kvart över ett idag får du 61 kronor om dagen.”