Låt spelen börja – OS’ mörka historia

Maracanã-stadion i Rio de Janeiro ligger mellan kåkstäderna Turano och Mangueira. Foto: Sergio Moraes

Maracanã-stadion i Rio de Janeiro ligger mellan kåkstäderna Turano och Mangueira. Foto: Sergio Moraes

 

Olympiska spelen 2016 i Rio börjar den 5 augusti, och förberedelserna börjar bli riktigt kusliga. För några veckor sedan spolades stympade kroppsdelar upp på stranden Copacabana, bara några meter från den olympiska beachvolleyplanen. Innan framförandet av den olympiska facklan dödade en brasiliansk militär tjänsteman Juma – en jaguar som hade hämtats ur fångenskap för att piska upp stämningen inför spelen. Dessa hemska infall verkar särskilja dessa spel. Men Rio 2016 utvidgar bara en praktik som har blivit vardagsmat under 2000-talets olympiader.
Dödandet av Juma kan i själva verket vara en passande – om än grym – metafor för de arbetande människor som har fastnat i dagens olympiska städer: kännande varelser i tjänst hos ett militariserat spektakel som anordnats till förmån för de rika. Olympiaden är en guldgruva för den härskande klassen, och Rio visar oss detta i extrem form.

Går inte att vifta undan de skumma affärerna

Sedan åtminstone 1980-talet har olympiaden varit ett storföretag. Bolagssponsorer samlas kring spelen för att värma sig i glöden från de fem ringarna.
NBC pungade ut med mer än 4,4 miljarder dollar för att sända olympiaden från 2014 till 2020, och betalade nyligen ytterligare 7,65 miljarder dollar för att förlänga kontraktet till 2032. TV-bolaget har redan kammat hem rekordhöga 1 miljard dollar i annonsintäkter för årets sommarspel.
Men lokala exploatörer med goda kontakter gör också sin lycka som banditer. Olympiaden handlar helt och hållet om fastigheter – inte arbete, turister eller lockande ”arv” som olympiadens anhängare använder för att sälja spelen. Publiken betalar för dyra utvecklingsplaner som fyller privata individers bankkonton. Som stadsgeografen Christopher Gaffney uttrycker det: ”De avtynande olympiska mottona, superstjärnor på piedestaler, idrottsarenor och löften om arv är bara till för att dölja stadsutvecklingens realpolitik.”

Olympiaden skapar ett undantagstillstånd – en sorts ”idrottardoktrin” – där eliter kan lägga beslag på staden med ovanlig snabbhet och lätthet. Som Rios borgmästare Eduardo Paes uttryckte det 2012 – förment som ett skämt – ”Olympiaden är en fantastisk förevändning, jag kan använda den som ursäkt för allting.” Han tillade: ”En del saker kan ha med spelen att göra, andra har inget med dem att göra.”
Ta Rios olympiska golfbana, ett smaklöst överförande av offentliga tillgångar till privata fickor. Borgmästare Paes hjälpte till att placera projektet i den förmögna förorten Barra da Tijuca i väst, där miljardärexploatören Pasquale Mauro kunde göra sig en rejäl hacka. Under julledigheten 2012 kallade Paes samman ett krismöte för att anta en lag som tillät Mauro att bygga banan i naturreservatet Marapendi – plats för ett antal hotade arter – och omge den med 140 lyxlägenheter. Så länge Mauro betalade räkningen på 20-30 miljoner dollar för golfbanan kunde han sälja lägenheterna för 2 miljoner dollar styck eller mer. Man behöver ingen räknedosa för att räkna ut de enorma vinsterna. Och tack vara Paes bromsades inte projektet av förargliga rapporter om påverkan på miljön och offentliga förhör. Det var full fart framåt för borgmästaren och hans polare.

Välkommen till helvetet

Omfördelningen av fastigheter tränger också på ett brutalt sätt undan de arbetande fattiga. Inför olympiaden i Beijing 2008 förlorade ungefär 1½ miljon människor sina bostäder. Sedan Rio fick olympiaden 2009 har mer än 70.000 personer flyttats undan för att göra plats för spelen.
Mellan augusti och december 2015 besökte jag flera gånger Vila Autódromo, en favela som hade oturen att ligga alldeles intill den planerade olympiska parken. Man planerade att riva bostadsområdet. Graffiti mot olympiaden fanns överallt. På den vita mur som skilde favelan från byggarbetsplatsen hade någon klottrat ”OLIM(PIADA)” – det portugisiska ordet för skämt (piada) blandat med ”olympiaden”. Trots ett kraftfullt motstånd rensades favelan till sist. Av de 600 familjer som bodde där kommer bara omkring 20 att få bo kvar i ombyggda bostäder.
Skiljeväggen har försvunnit men graffitin är kvar: ”Apartheid” spraymålat intill olympiadfientliga klistermärken som kallar Rio 2016 för ”Uteslutningsspelen”. Även de bostadsområden som överlever utvecklingsuppsvinget kommer att drabbas av en bieffekt som funnits under alla spel efter 11 september: en intensifierad militarisering av den offentliga sfären. Städerna ökar antalet Kevlarvästar per capita för att skydda det olympiska spektaklet.

Hotet om terrorism används för att rättfärdiga utnyttjandet av vapenarsenalen för att slå ner all opposition. Vid vinterolympiaden i Vancouver 2010 beskrev Gord Hill – en infödd aktivist från indianstammen Kwakwaka’wakw – det som ”polisutpressning från den härskande klassens sida.” Säkerhetsstyrkor på 85.000 personer – dubbelt så många som vid sommarolympiaden i London – kommer att översvämma Rios gator och favelor. Och i Brasilien är detta särskilt alarmerande. Efter att staden officiellt blev värd för olympiaden för sju år sedan har polisen i Rio dödat mer än 2.500 personer. Amnesty International avslöjade nyligen att brasiliansk säkerhetspersonal är ansvarig för vart femte mord. Ett överväldigande antal av dessa offer – nästan 80% – är färgade personer. Polisen i Rio genomför rasprofilering och tillägnar det till de olympiska idrottsmännen. Och tack vare hårda budgetnedskärningar är poliserna på dåligt humör. Förra veckan hälsade en grupp missnöjda poliser ankommande till flygplatsen med en skylt där det stod: ”Välkommen till helvetet: Poliser och brandmän får inte betalt, ingen som kommer till Rio kommer att vara säker.”

Grönmålad

Ett sista olympiskt mönster som använts till det yttersta i Rio är värdstädernas tendens att i sina bud ge fantastiska miljölöften som visar sig vara fantasier. I Rio måste bevis A vara löftet att rena vattenvägarna. Guanabaraviken – värd för segel- och vindsurfingtävlingarna – är fullsmockad med sjukdomsframkallande mikroorganismer. Alla fem vattenarenorna innehåller farliga nivåer av obehandlat avloppsvatten.
Organisatörerna av olympiaden i Rio har inte lyckats genomföra ett enda miljölöfte innan spelen – inga rena vattenvägar, inga betydligt förbättrade allmänna transportmedel för arbetare för att minska miljöförstöringen,och verkligen inga förbättringar av favelorna. Idrottsmännen i Rio 2016 – den första olympiaden i Sydamerika – kommer säkert att blända oss. Men vi ska inte falla offer för idrottsgrönmålning. Bakom den glittrande olympiska slöjan finns klasskonflikter och knogjärn. Låt spelen börja.

Jules Boykoff
Ursprungligen publicerad i Jacobin Magazine 16 juli 2016.
Översättning från engelska: Göran Källqvist