Ett konservativt Irland på väg mot förändring

Irlands stränga abortlagar har inte direkt varit någon
världsnyhet under de senaste årtiondena. Schablonen om Irland som Europas
konservativa bortbyting har länge varit vitt accepterad, och hur reproduktiv
rättvisa någonsin skulle kunna bli verklighet på den gröna ön har kanske ingen
riktigt vetat. Nog fanns det en aborträttsrörelse i Irland redan på 80-talet,
inför folkomröstningen om det åttonde tillägget till grundlagen, vilket
likställde den gravidas och fostrets rätt till liv. Men det motstånd mot
tillägget som syntes mest var ytterst politiserat och handlade mer om juridik
och retorik än aborträtt. Meningsskiljaktigheter gällde snarare vilket slags
lag som skulle förhindra att Irland följde i USA:s fotspår – det här var inte
långt efter Roe v. Wade, vilket gjorde abortvården i USA mindre restriktivt
reglerad – än huruvida det borde förhindras över huvud taget. Det var mammor
och ofödda barn det talades om, inte kvinnor och foster. Allmänheten fick mest
ta del av skrämselpropaganda.

Inte var det så konstigt, kanske, att utrymmet för
feminister som outtröttligt upprepade kravet på ”abortion on demand, without
apology” var otroligt litet i ett samhälle där homosexualitet fortfarande var
olagligt, där skilsmässa inte skulle komma att legaliseras än på många år, där
kvinnor som blev med barn utanför äktenskapet eller helt enkelt bara klädde sig
lite för utmanande låstes in, misshandlades och tvingades utföra slavarbete
under övervakning av nunnor – det sistnämnda ända fram till 1996. Irland hade
ju sina egna lösningar på problemet: Magdalenahem och färjor till England som
ingen låtsades om.

Emellanåt dök förvisso en historia om en kvinna upp, något
som skakade om i debatten och visade på sprickor i det katolska väldet. 1984
var det Ann Lovett, 15-åringen som gett sig av i hemlighet och hittats
död vid en staty av Jungfru Maria, där hon fött barn ensam en kall
januarieftermiddag. 1992 förbjöds en 14-åring som blivit gravid till följd av
våldtäkt att resa utomlands för abortvård, men vann så småningom i Högsta
domstolen i det uppmärksammade X-fallet, vilket ledde till lagstiftning om
rätten till att resa samt till information om abortvård i utlandet. Men ingen
kvinnas berättelse förknippas med rörelsen för en upphävning av det åttonde
tillägget mer än den om Savita Halappanavar, den indiska tandläkaren som
dog på Galways universitetssjukhus i oktober 2012 efter att ha nekats abortvård
vid ett bekräftat, oundvikligt missfall som i stället ledde till
blodförgiftning. Bilden av en kvinna som dog omringad av läkare och barnmorskor
berörde på ett nytt sätt. Barnmorskans kalla ord när Savita bönat och bett om piller för att påskynda och avsluta
missfallet – ”det här är ett katolskt land” – var det svårt att blunda för.

De irländska kvinnornas protester

Jag minns första gången jag såg deras ansikten. Det var i
juli 2012, jag satt i mitt vardagsrum i London och via en video på The Guardians
hemsida fick jag för första gången höra berättelsen om tre irländska kvinnor
som nekats vård i sitt hemland efter att de fått veta att deras bebisar hade
dödliga fostermissbildningar och inte skulle överleva en förlossning. Den
första delen av deras berättelser var så bekant: lyckan, spänningen, nerverna
kring ett första ultraljud – och mörkret som omger en när en får veta att något
är allvarligt, smärtsamt fel.

Jag hade varit med om det precis ett år tidigare. Skillnaden
var att brittiska NHS erbjöd oss ett val, med all den respekt och värdighet det
innebär. Inte för att det känts som ett val just där och då – men när jag såg
utsattheten och den slumrande ilskan i dessa irländska kvinnors ansikten så
insåg jag hur viktigt just det där valet var ändå. De hade tvingats ringa
sjukhus i Liverpool och försöka förklara en diagnos som gjorde att deras
efterlängtade barn aldrig skulle leva; de hade tvingats boka flyg och
vandrarhem, för att flera veckor senare höra dörrklockan ringa – och där stod
en kurir med askan av ett barn som aldrig blev. De hade upplevt samma kluvna känsla
som jag varje gång de skulle fylla i ett formulär med frågan om antal
graviditeter och antal barn, men i ett land som inte bara vägrade kännas vid
deras sorg, utan dömde dem för den. Det kan inte vara sant, tänkte jag och
kände hur vreden kokade upp i mig.

Jag förväntade mig nog inte, när jag flyttade tillbaka till
Irland sommaren 2014 efter nio år i London, att jag skulle hitta en så stark
radikal feministrörelse på ön. Kanske trodde jag att de som levde i detta
konservativa patriarkat inte visste bättre. Kanske var det helt enkelt för att
ingen hade lyssnat på dem tidigare, för att varken irländska eller
internationella medier varit intresserade av att skriva om dem förrän de blivit
så arga att de inte längre kunde ignoreras. Men den gräsrotsrörelse jag
upptäckte när jag återvände var vare sig naiv eller försiktig: den visste
mycket väl att kravet om ”free, safe, legal” – fri, säker, laglig abort för
alla som behöver det – skulle få dem att framstå som galna extremister, men den
visste också att det var viktigare att drömma om en utopi än att vädja om
smulor.

Att en katolsk hegemoni varit en bidragande faktor till ett
klimat där det länge varit tabu att över huvud taget prata om sex är de flesta
överens om. Många av de aktivister jag lärde känna hade växt upp med
märkesnålar med små bebisfötter som delats ut av antiabortorganisationer efter
att de besökt skolorna för att prata om synd och en kvinnas plikt. De hade
undervisats av nunnor; många hade blivit vettskrämda när de fick mens eftersom
ingen någonsin berättat för dem att de en dag skulle börja blöda. Ändå var det
till en viss del kyrkan som möjliggjorde det skifte som trots allt ägt rum de
senaste åren: Om det inte varit för uppdagandet av systematiska sexuella
övergrepp bland präster, om inte kvinnorna som överlevt Magdalenahemmen pratat
ut, om resterna av småbarnskropparna i en avloppsreservoar i Galway aldrig hade
hittats, hade irländarna röstat med sådan övertygelse för ett nytt, mer
medlidsamt och öppet samhälle? Det är nog tveksamt.

Jag hittade mitt aktivisthem i Parents for Choice. Vi var en grupp föräldrar från alla delar av landet, med allt från ensamstående mammor till heltidsvårdare av gravt utvecklingsstörda barn, från bisexuella pappor till mormödrar och före detta abortmotståndare, från de som aldrig egentligen hade velat ha barn till de som alltid velat men behövt kämpa i många år för att lyckas, från de som haft förlossningsdepression till de som fått men för livet efter förlossningen. Vi diskuterade nyheter och moraliska dilemman i Facebookgrupper, redigerade varandras pressutskick i Google Drive och höll videomöten sena kvällar, ibland med ammande bebisar, emellanåt med kolikskrik som bakgrundsmusik. Vi planerade protester medan barnen lekte i lekparker och filmades av BBC när vi förberedde tal och presentationer i en partnerorganisations källarlokal. Och för varje dag som gick växte sig diskussionsgruppen allt större. Det var som ett surr som blev allt högre, med ren och skär vrede som främsta bränsle men också ett betydande systerskap och vacklande hopp som vi knappt vågade sätta ord på. Vi såg det i varandras ögon: Visst händer det nu?

En långsam förändring

Och visst började det hända saker. Under hösten 2016 utsågs
en medborgarförsamling på 99 slumpmässigt utvalda medborgare som under fem
helger den kommande vintern och våren fick ta del av presentationer, vittnesmål
och diskussioner om abort och hur olika typer av lagstiftning kunde påverka,
och hade påverkat, gravida personer på Irland. Under sommaren 2017 kom
regeringens uttalande att en folkomröstning om ett upphävande av det åttonde
tillägget skulle äga rum året därpå, för att så småningom kunna möjliggöra för
lagstiftning om aborträtt. Kort senare publicerade medborgarförsamlingen sin
rekommendation om en förvånande radikal förändring av landets abortlagar, med
aborträtt oavsett skäl upp till graviditetsvecka 12 samt därefter under ett
antal andra omständigheter. I september deltog uppskattningsvis 35000 i den
sjätte årliga marschen March for Choice som arrangerades av gräsrotsrörelsen
Abortion Rights Campaign (vars namn ansetts ytterst radikalt och rentav
dumdristigt när organisationen grundades sommaren 2012). Innan året var slut
hade en parlamentskommitté, efter att ha övervägt medborgarförsamlingens
rapport, publicerat ett utlåtande som i stort uppmanade regeringen att agera i
enlighet med medborgarförsamlingens rekommendationer – och det bara drygt ett
år efter att en motion om att lagstifta för rätt till abort vid dödliga
fosterskador röstats ned i parlamentet med 104 röster mot 20.

Premiärminister Leo Varadkars löfte om en
folkomröstning var ett strategiskt beslut, menade cynikerna; han visste att
vinden hade vänt. Ett riskabelt sådant, siade andra, för det här hade han bara
inte råd att förlora. Ändå var det ett trevande meddelande regeringen sände ut.
Det pratades om sällsynta undantagsfall, våldtäkt och incest. Helst undvek de
a-ordet helt och hållet. Och media var inte sena att haka på: spaltmeter efter
spaltmeter av krönikor publicerades i de nationella dagstidningarna som
beklagade sig över aborträttsaktivisternas problematiska ton, hur vi alienerade
vanliga irländare med våra alltför höga krav och gälla röster. Det är ingen som
vill ta parti för ett gäng rabiata kvinnor, skrev de. Vi skulle förlora om vi
inte lugnade ned oss, skrev de.

Lugna ned oss gjorde vi förstås inte – men det tål att
upprepas att den största delen av hästjobbet bakom kampanjen som kom att heta
”Together for Yes” bedrevs bakom kulisserna, i vanliga människors kök och på
caféer, i stängda grupper på sociala medier och så småningom i ett gammalt
dragigt sekelskifteshus på fem våningar på centrala Dublins södra sida. Alla
semesterdagar togs ut, somliga gick ned på halvtid för att tillbringa såväl
eftermiddagar som nätter på kampanjens huvudkvarter, och runtom i landet skrevs
flygblad och blogginlägg medan unga och gamla, kvinnor och män började knacka
dörr, fästa Yes-knappar på jackorna och ta emellanåt obekväma samtal i personalrum
och vid skolportar. Och ibland var det svårt, även inom kampanjens egna
kvarter; att vi behövde visa en enad front med ett tydligt budskap rådde det
inget tvivel om, men hur det budskapet skulle se ut var inte helt självklart.
Kanske blev det mindre rabiat än många hade hoppats på, ett slags urvattnad
vädjan om tillåtelse och tillit snarare än ett kompromisslöst krav på ett
erkännande av våra absoluta rättigheter. Kanske fick de oss att tveka trots
allt, de där spaltmetrarna – för det är ett som är säkert, att säker var det
ingen som kände sig.

Men så i januari i år kom presskonferensen som fick hela
Irlands aktivistnätverk att fulgråta framför tv:n. Där stod hälsominister Simon
Harris
och uppmanade det irländska folket att lita på kvinnor. Han räknade
upp antalet gravida som rest utomlands för abortvård från varje län, och
pratade om det åttonde tillägget som en kvarleva från ett Irland av fuktiga
Magdalenahem och en tystnadskultur som vänder ryggen till. Han pratade om
obegränsad aborträtt upp till 12 veckor, och ingen kunde tro att det var sant.
De där 12 veckorna dinglade abortmotståndarna flitigt framför näsan på varje
väljare som verkade tveka, som ett tecken på en kultur av abort på skoj bland
nyckfulla, själviska slampor – men irländarna nappade inte. Den 25 maj 2018
röstade 66,4 procent av det irländska folket för att lita på kvinnor.

Jag träffade en av kvinnorna från den där videon på The Guardians hemsida på ja-sidans valvaka dagen efter folkomröstningen. Hon såg mest trött ut, och vi grät när vi kramades. Den seger som förtjänade århundradets fest blev mest så: utmattad, bitter. Varadkar sa i sitt tal den dagen att ”en tyst revolution” ägt rum, och kanske var det tänkt som en uppmuntran, ett kvitto på att Irland är ett bättre land nu. För de flesta av oss kändes det mest som ett slag i magen. År efter år hade vi skrikit oss hesa och stått på oss trots priviligierade män i kostym som ständigt himlat med ögonen åt ilskan som de ansåg var naiv och motbjudande, och där stod premiärministern och förnekade det.

Det åttonde tillägget är upphävt nu – men ännu gäller 2013 års lag, den som visade sig otillräcklig den där dagen när Savita behövde hjälp. Och redan nu skrivs historieböckernaom Varadkar och Harris, de hjältar som räddade Irlands kvinnor, medan aktivisterna som banat vägen suddas ut och blir stående i periferin med ett lagförslag med samvetsklausul, en obligatorisk övervägningsperiod och ett hot om att bli av med licensen för de läkare som erbjuder abortvård som på något vis strider mot lagen. Den här revolutionen har aldrig varit tyst. Men det är väl som det gamla filosofiska tankeexperimentet: Om en aktivist demonstrerar och media inte skriver om henne, låter hon ens?

Den här texten publicerades i Bang 4/2018 med tema Tidspressen.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang!