”Ett för snävt fokus på öppen långsiktig organisering på själva arbetsplatserna reproducerar LO:s misstag i en ny form: Det exkluderar effektivt den (växande och mycket stora) gruppen marginaliserade arbetare i Sverige.” Det skriver Pamela Otarola och Emil Boss i en debattartikel i Arbetaren gällande SAC:s framtida strategier.
Driftsektioner. Skyddsombud. Öppen organisering. Utmärkta verktyg för en stor del av arbetarklassen. Men verkligen inte för alla. För en okänd andel (hur många hundratusentals människor?) av arbetarklassen som jobbar i underskikten av bygg-, restaurang-, transport-, skogs-, jordbruks- och städbranscherna, framstår dessa syndikalistiska verktyg som utopiska drömmar, åtminstone enligt vår erfarenhet efter att ha talat med många migrantarbetare i stockholm.
Arbetsvillkoren för de flesta arbetare i Sverige hotas sedan något decennium tillbaka av en dramatisk (och accelererande) löne- och villkorsdumpning underifrån. Fem kronors löneförhöjning spelar mindre roll när du på sikt hotas att konkurreras ut av arbetare som på plats och ställe tjänar mindre än hälften av din lön. De gångna femton årens migrationslagstiftning har skapat en långvarig kris där lönedumpning och arbetslivskriminalitet slår sönder bransch efter bransch.
SAC står inför ett vägskäl. Ska vi betona den del av vår historia som framhåller att vi är en flexibel klassorganisation, som låter kampen ta de former som krävs? I så fall kan vi välkomna även den del av arbetarklassen som har det sämst in på lika villkor i vår organisation. De lär inte bygga driftsektioner och utse skyddsombud.
SAC kritiserar ofta LO för att inte kunna bemöta denna nya verklighet på arbetsmarknaden. Detta med rätta. Sanningen är att LO numera varken lyckas nå ut till eller förbättra villkoren för den del av arbetarklassen i Sverige som har det sämst. Detta faktum gör fackföreningarna elitistiska. ”Byggnads kan man bara gå med i den dag de börjar bjuda på gratis kaffe på jobbet”, och så vidare.
SAC riskerar att gå i samma fälla, fast av helt andra skäl. Vår strävan efter en öppen, arbetsplatsbaserad, kollektiv och långsiktig organisering gör att samma byggnadsarbetare skulle kunna säga: ”SAC kan man bara gå med i den dag man kan gå ihop och protestera öppet mot chefen” eller ”SAC kan man bara gå med i den dag man tror att man jobbar kvar nästa månad”.
SAC står inför ett vägskäl. Ska vi betona den del av vår historia som framhåller att vi är en flexibel klassorganisation, som låter kampen ta de former som krävs? I så fall kan vi välkomna även den del av arbetarklassen som har det sämst in på lika villkor i vår organisation. De lär inte bygga driftsektioner och utse skyddsombud.
De lär, enligt vår erfarenhet, dokumentera förtrycket medan de jobbar och sedan ta fackets hjälp att sätta åt skurkarna och bli kompenserade så snart de blivit fria från sina plågoandar (genom att byta jobb, bli avskedade eller få nog av förtrycket). Om vi menar allvar med detta måste vi likställa deras kamp med driftsektionernas strävanden.
Det andra alternativet är att säga att SAC faktiskt är en organisation med en specifik facklig arbetsmodell. Vi bygger driftsektioner och utser skyddsombud. Vi arbetar inte med externa ombud och retroaktiva åtgärder. Fungerar inte det så får arbetarna söka sig någon annanstans. Om vi fattar det beslutet får vi nog inse att SAC har blivit en elitistisk organisation, precis som LO.
Problemet är att hotet underifrån består. Och det drabbar med kraft även SAC:s medlemmar. Enligt vår åsikt vore det ansvarslöst att inte i vart fall försöka organisera arbetsmarknaden underifrån, även om det inte tar de fackliga former vi helst skulle se.
Emil Boss, förhandlingssekreterare, Stockholm LS
Pamela Otorola, migrantorganisatör Stockholm LS