En av de bästa operasångarna får nu sjunga i himlen! Ileana Cotrubas hade världens vackraste sopranröst och en teknik som gjorde henne till min stora idol på 80-talet. När jag 1993 kom till Stora Teatern i Göteborg för att sjunga Nannetta i Falstaff mot ingen mindre än Ingvar Wixell som Sir John lyssnade jag mycket på Ileanas inspelningar. Efter Falstaff bestämde operaledningen att jag skulle komma tillbaka redan nästa säsong och sjunga Gilda mot Ingvars Rigoletto. En dag frågade han vem som var min idol i sopranfacket. Jag svarade ”Ileana Cotrubas, hennes Gilda är fantastisk!” Ingvar replikerade: ”Vi ringer henne.” Jag kunde knappt tro mina öron.
Då får du prata med henne … Ingvar lämnade över luren till mig. Vad säger man till sin idol? Jag lyckades väl ändå säga att jag önskade att ta sånglektioner av henne. Sagt och gjort var jag på min resa för att möta min idol på Franska rivieran. Jag hade fått ett stipendium på 8 000 kronor. Dessutom hade jag fått godkänt av min sånglärare i Sverige, Lilian Gentele, som inte tillät vem som helst att undervisa sin adept.
Jag ska nu dela med mig några minnen av Ileana Cotrubas som är väldigt dråpliga. När jag skulle ha min första lektion blev jag hämtad av hennes man Manfred, eller Mani som Ileana kallade honom. Jag bodde nere i byn och Ileana uppe i bergen i en fantastisk villa klädd med bourgainvillea. Manfred sa att det var bara första dagen som han skulle hämta mig: ”Nästa lektion får du gå själv, se till att komma i tid och inte vara andfådd, det gillar inte Ileana.” Följande dag var jag där en halvtimme innan och pustade ut innan jag knackade på hennes port. Ileana såg mycket nöjd ut. Jag hade rätt om hennes sångteknik, den var bara bäst! Enkelhet, textning, sjunga vackert, inte pressa. Jag minns att hon älskade min höjd som jag hade så lätt för. Om jag inte förstod direkt kunde hon vråla ”God gave a fantastic voice to a stupid cow like you!” Men jag hörde bara en fantastisk röst för jag visste att hon tyckte om mig. Det mest fantastiska med Ileana var att hon hade gjort alla roller som jag studerade in, hon visste var man kunde vila, vilka takter man skulle gå på i, hur man skulle tänka och så vidare.
”Carolina you only trallalala around so happy at that provincial operahouse in Gothenburg!”
Vi hade våra lektioner i ett annex till hennes Villa Santa Monica med Cap Ferrat utanför, så ni förstår att man fick nypa sig i armen. Där stod lilla Carolina från Tomelilla och sjöng för denna legendar. En lektion hade det börjat regna när vi var färdiga och vi stod utanför villan. Då sa hon uppfordrande ”Where are our husbands with umbrellas?” Ja, så dråplig var hon med flera rävar bakom öronen. En gång sa hon, när jag berättade att jag gjort en utflykt till Monte Carlo, att jag borde stannat hemma och studerat partituret till Rigoletto i stället: ”Carolina you only trallalala around so happy at that provincial operahouse in Gothenburg!”
Men jag visste att hon gillade mig, för jag blev bjuden på middag uppe i villan med vänner från London. Hon var väldigt säker på att hon skulle få se mitt namn på många affischer runt i världen. Hon hade lite av den gamla öststatsmentaliteten och bröt ner en för att sedan bygga upp en. Jag fixade den mentaliteten och kände mig alltid stark när jag lämnade henne. När jag skulle betala för mina första lektioner med stipendiet sa hon åt mig att i stället köpa något riktigt fint åt min mamma. Jag köpte en klocka och det var den finaste gåvan min mamma fått och hon skröt så om den. Så omtänksam kunde Ileana vara.
Sedermera studerade jag in massor av roller, som Violetta, Konstanze, Oscar och slutligen Tatjana 2011. Då hade Ileana flyttat till Wien så jag besökte henne där. När vi skulle ha lektion tittade hon på mig och sa ”Carolina, you are so fat!” Men redan dagen därpå sa hon “Perhaps it was the dress, today you look better!” Sedan började vi jobba med Tatjana. Jag berättade att jag varit på Bolsjoj i Moskva och jobbat med en fantastisk rysk instuderare, då sa hon ”But it doesn’t matter if it’s not good!” Och så började vi jobba och efter ett tag kändes det fantastiskt. Och visst kan jag skatta mig lycklig för att jag fick jobba med henne. Hon gjorde underverk.
Göran Gademan på Göteborgsoperan önskade en autograf av Ileana i hennes La traviata-inspelning med Carlos Kleiber. Hon hade mycket svårt med prickarna över o. Hon skrev över hela konvolutet och sa efteråt ”Oh, now he can’t see the other singers’ names!” Men så lade hon till ”But that he can look up in a dictionary”.
Ileana var oerhört generös och jag minns en gång i Wien, när min syster och jag skulle höra Nina Stemme på Staatsoper, då fixade hon två biljetter. Vi blev uppmanade att klä oss fint, vilket jag tyckte var konstigt då vi skulle sitta på dåliga platser, trodde jag. Vi letade efter garderoben och blev till slut visade till Ileanas egen loge med egen garderobiär! Det var ytterligare ett tecken på hennes generositet.
Tack käraste Ileana för allt du lärt mig, för dråpligheter och all kunskap. Du var helt rätt för mig och jag saknar dig så oerhört mycket. Vila i frid!
Carolina Sandgren