Hemsökt fiktion — Kulturtidskrifter.seKulturtidskrifter.se

I Jennifer Kents The Babadook börjar en skrämmande barnboksfigur hemsöka en ensamstående mor och hennes son. Charlotte Wiberg och Sebastian Lindvall diskuterar 2014 års bästa skräckfilm.

Sebastian Lindvall: För mig har skräckfilm alltid förknippats med starka ögonblick. Kanske på grund av genrens vana att förlita sig på tydliga effekter – stingers och jump scares, förvandlingar och förruttnelser – som senare bråkar med ens sömn. Och det är också en av anledningarna till att jag ofta talar om effektfulla skräckfilmer i imperfekt; sinneschocker som där och då fick mig att känna si och så. Kanske den bästa skräcken är den som är mest kroppslig? Den som lämnar sina spår där inne, men som är desto svårare att smälta, skita ut och analysera som ett avföringsprov.

Åtminstone gällde detta när jag såg The Babadook. Efteråt var jag utmattad, men kunde inte peka ut någon särskild scen eller sekvens som gjorde tricket. Däremot blev jag helt paff av australiensiska Jennifer Kents svettiga långdistansskrämsel. En konstant nervprövning utan uppenbara vilopauser.

Passande nog såg jag den med min sambo på Alla helgons afton. Hon blev förbannad! Vårt tilltänkta skräckfilmsmaraton avbröts efter en enda film och efteråt frågade jag henne varför hon tyckte att den var så otäck. Hon svarade med ett surt ”jag går och lägger mig”. Jag fick själv svårt att somna och försökte besvara min egen fråga. Söker fortfarande efter svar.

Håller du med om att The Babadook fungerade som ett slags långdistansskräck? En påfrestande sträcka i jämnflåsigt tempo, snarare än genrens sedvanliga intervallträning. Har du lyckats bryta ned den i minnesvärda ögonblick?

Charlotte Wiberg: Jag såg filmen på Fantastisk filmfestival i september, och The Babadook var den film som gjorde starkast intryck och nu efteråt oftast dyker upp i mitt medvetande. Min första reaktion var att den kanske lovade mer än den kunde hålla – ”när du sett herr Babadook kommer du önska du var död” sägs det, inte alltför långt in i filmen. Hur uppfylla ett sådant löfte? Hur få åskådarna att inte tänka ”VAR DET ALLT” när monstret väl kommer. Jag tänkte först också ett litet ”var det allt”, men Jennifer Kent överlåter ändå en del till fantasin, och det otäckaste med herr Babadook är trots allt den psykiska effekt han har. Ja, det starkaste intrycket och mest skrämmande för mig var hur rollfigurerna betedde sig mot varandra.

Jag håller med om att skräck är en fysisk genre. När jag är deprimerad ser jag gärna skräck, eftersom chockeffekterna fungerar som elektriska stötar som åtminstone för ett ögonblick kan få tyst på de malande, ältande tankarna. Jag uppskattar också skräckgenrens förmåga att låta våra inre monster rent bokstavligen förkroppsligas. Det finns ett uns av sentimentalitet i relationen mellan mor och son i filmen, men faktiskt ännu mer av det omvända. Att låta familjära figurer, de vi har närmast inpå oss, förvändas till något skrämmande är ett av uppenbara skäl väldigt tacksamt grepp. Förutom de skrämmande ögonblicken i relationen mellan mor och son är det själva slutscenen som starkast lever kvar hos mig. Där balanseras sentimentalitet och osentimentalitet på ett alldeles oslagbart sätt.

SL: Bara att döpa en film efter dess monster kan ju ses som ett vågat publiklöfte. Särskilt när namnet närmar sig det komiska, vilket jag i och för sig baserar på vänners reaktioner eftersom jag aldrig själv tänkt på det som en töntig titel. Det rör sig trots allt inte om en Leprechaun, utan snarare en Candyman. Alltså ett filmmonster vars småfåniga namn kompenseras av själva filmen.

Förresten, intressant det du säger om familjära figurer. När jag beskrev mitt misslyckade skräckmaraton missade jag nämligen att nämna min ettåriga son som låg och sov i rummet bredvid. Spelade antagligen in i min sambos reaktion. Trots allt en film där en mamma förlorar sina sinnens bruk och blir ett växande hot mot sin stackars son.

Det finns ju en lång genretradition med otäcka barn – klassiker som Det onda arvet, De fördömdas by, The omen, Exorcisten och The brood, men också barnspökena i japanska The ring eller The grudge. Förr i tiden var rackarungarna det värsta jag visste i skräckväg, men när jag själv fick barn skedde en förskjutning till otäcka föräldrar. En överhängande rädsla för att misslyckas, tappa det och förlora kontrollen. Typisk förstabarnsförälder. Jag tänker annars att The Babadook är mammors motsvarighet till pappors The shining – en förälders worst case scenario. Eller gör jag det för enkelt för mig själv med en könsbetingad affektteori?

CW: Jo, jag tror du är helt rätt på det med The Babadook som en slags kvinnlig motsvarighet till The shining. Och eftersom vi nu lever i ett samhälle där kvinnor fortfarande är mer omhändertagande, och det finns större förväntningar till närhet till barnet när det gäller en moder än en fader, finns det något extra obehagligt att exploatera i motivet med den onda modern.

Jag har aldrig fått barn och för mig är motivet med onda barn fortfarande rätt rafflande. Särskilt plågsamt, och knappt uthärdligt samtidigt som jag förstås dras till det, är dock motivet med barnet som offer. Barn och djur som plågas – det är svårt att se. För inte så länge sedan betraktades det som tabu att låta ett barn stryka med i handlingen. Mitt intryck är att detta börjat förändras. Jag minns särskilt en fruktansvärt plågsam, och därför så intressant spansk skräckfilm som heter Darkness från 2002. I den drabbas, kan en säga, ett litet barn av ett öde rentav värre än döden.

Pojken i The Babadook, som ju har en stor inverkan på handlingen och är en särpräglad personlighet, tyckte jag var intressant och positivt tecknad. Kanske är det helt enkelt meningen att han ska illustrera någon bokstavskombination, men han är ju ett egenartat barn på ett sätt som filmbarn sällan får vara. Det är sällan de har så utpräglade karaktärsroller. Möjligen sentimentalt var slutet ändå inte helt idylliskt. Det var ett blandat, intressant slut – möjligen ett som ger en konkret fingervisning om hur vi bäst handskas med monster?

SL: Det sägs att man helst ska undvika barn och djur i filmväg, men om man väl ska samarbeta – döda dem inte! Jag fastnade också för Darkness och förstår inte varför så många ogillar den. Samma regissör, Jaume Balagueró, gjorde också den vidrigt otäcka De namnlösa. En makalöst mörk lek med en förälders hopp! Vågar knappt tänka på hur min sambo skulle reagera om jag introducerade den. Gissar på att jag skulle tvingas leta ny lägenhet.

Jag trodde verkligen på mor och son-dynamiken i The Bababook. Det var härligt att se en tillgivenhet utan snuttefiltar, en kärlek med fler suckar och skrik än kramar och kindpussar. Därför köpte jag också upplösningen. Ibland räcker det liksom inte att sopa skiten under mattan, utan man måste lära sig att leva med problemen. Kompromissa och kedja fast dem i källaren.

Hur upplevde du förresten filmreferenserna? Under moderns tilltagande galenskap sitter hon och ser otäcka filmer på tv om kvällarna. Sonens intresse för trolleri fick mig också att ana en mélièsk mardröm, men jag tänker framförallt på likheten mellan monstrets expressionistiska silhuett och sömngångaren Cesare i Dr. Caligaris kabinett. Även implicita Polanski-referenser med sprickorna i väggen, såväl som mer explicita till Mario Bavas Black sabbath.

CW: Roligt att vi båda två är riktigt förtjusta i filmen. Den är riktigt originell och fungerar bra som skräck. Du frågade om referenser. Jag funderade inte direkt på den saken medan jag såg filmen, men ja, de expressionistiska är ju verkligen där och gör skräckeffekterna till något slags ny-enkelhet. Jag tyckte figuren hade något Mr. Hydeskt över sig också, när den tornade upp. Men av någon anledning tänker jag mest på den japanska filmen House från 1977, en film som jag egentligen tycker är väldigt jobbig (tempot är hysteriskt och tonen är hysterisk) men som är intressant med sina psykadeliska blandtekniker, hur animerat och utklippt används tillsammans med vanlig film. I övrigt mest föräldra-barntemat där jag påmindes om The shining och Nakatas Dark water, som har samma tema med den ensamstående mammans kamp för överlevnad.

Lustigt förresten att du nämnde Balaguerós De namnlösa. Ja, en fruktansvärt otäck – och bra! – film. En intressant regissör, verkligen. Jag tyckte mycket om stämningen i Sleep tight, även om den annars inte är lika omvälvande som de andra. Rec blev jag däremot tyvärr besviken på. Men kan han och Brad Anderson vara 2000-talets bästa skräckauteurer hittills? Förutom del Toro då.

SL: Jag håller med om att Balagueró och Anderson tillhör 2000-talets främsta skräckauteurer. Frågan är hur vi kommer att minnas Jennifer Kent när 10-talet väl ska summeras? Var detta bara en berättelse som föll inom genren, eller ett härligt barnskrik från en ny skräckauteur?

Jag hoppas att hon fortsätter inom genren, men jag hoppas då också att hon tillåts vara unik. Visst, skräckgenren är ett mansdominerat territorium, men när jag läser om den kommande antologifilmen XX – vars enda unique selling point är regissörernas kön – ser jag ett problem snarare än en lösning. The Babadook bådar gott för en häftig karriär, men det vore trist om Kents debutframgångar följs av en genrebunden könsstämpel.

Samtidigt är jag kluven. Å ena sidan ska det inte behöva göras en grej av att kvinnor gör skräck, å andra sidan verkar vi två vara överens om att filmen präglas av ett kvinnligt perspektiv. Det är kanske rentav något som bidragit till att göra den så speciell? Det ska hursomhelst bli spännande att se vad framtiden bär med sig, både för Kent och för genren. Förhoppningsvis en hel del innan min son stiftar bekantskap med herr Babadook.