Så ock på jorden (Kay Pollak, 2015)
Okej, jag ska i punktform försöka formulera mina problem med Kay Pollaks Så ock på jorden (och dess monstruöst framgångsrika föregångare Såsom i himmelen från 2004) som har biopremiär på fredag.
- Det finns bara en dimension av tillvaron i Pollaks filmvärld. Allt kretsar kring kamp och prestation. Du ska fram, så enkelt är det. Onda människor kommer att vilja hålla dig tillbaka, för att de är onda helt enkelt, men om du bara tror på dig själv är du bäst i världen på riktigt och kan göra allt. Att lyckas eller inte lyckas, det är vad livet handlar om, och du ensam avgör vilket det blir.
- Kay Pollaks filmvärld, åtminstone i fråga om de två senaste filmerna, tycks inte riktigt kunna skiljas ut från hans mentala kvacksalveriverksamhet. Pollak åker land och rike runt och talar om för vemhelst som vill höra att hen är ”gudalik”, fullt ut styr sitt eget öde och sitt känsloliv. Detta är naturligtvis lockande ord men lika tomma som en tv-predikants löfte om frälsning mot kontanter.
- Allting är så förbannat grandiost. Här räcker det inte med lite kärlek, kyssar, kaffe med grädde. Här finns det helt enkelt ingenting som inte kan uppnås – ingen kan och får vara bättre än dig, och du ska göra något så fantastiskt att alla i princip leviterar på slutet. Det finns inga materiella eller andra begränsningar. Du är egentligen inte bra nog ändå. Allt ska övervinnas, även dig själv.
Mannen som nyss slog ner dig på gatan sjunger med i en lustig sång, för om du är bara så stor som du kan vara får du bara kärlek tillbaka.
- Det finns inga riktiga problem. Tjejen med skärsår i armarna dansar glad i mötet med dig och din allgodhet. Blir du misshandlad? Han är bara rädd. I den fantastiska eruptionen av skapandekraft som emanerar från dig går fåren och lejonen tass i klöv. Mannen som nyss slog ner dig på gatan sjunger med i en lustig sång, för om du är bara så stor som du kan vara får du bara kärlek tillbaka.
- Människoteckningen fullständigt onyanserad. Det finns onda och det finns goda. Ingen gråskala. Men de onda är ju oftast bara rädda. Vad är de egentligen rädda för? Ja…. det är nåt med människans inneboende kraft… folk får inte ha roligt och inte ha det bra… alla ska veta sin plats. Dumma dumma de. Blue meanies. Med riktiga människor har de inte så mycket gemensamt.
- ”Allt handlar om mig.” Så lyder en av de viktigaste sentenserna i Pollaks filosofi. Och därför är det också så, att alla runtom huvudpersonen i grunden saknar egen karaktär; de är med eller mot, det är deras funktion. Därför saknar både prästen Stig och hans medarbetare egentliga idéer om Jesus och kyrkan – de vill bara bli omtyckta och omslutna av protagonisten Lenas och folkets kärlek.
Att tro på sig själv eller tro på en gud som helar är samma sak i den mån allting hänger på den enskildes attityd.
- Tonläget ligger genomgående på max. Det är fullt ös från början till slut. Så ska det ju heller inte finnas utrymme för eftertanke på ett väckelsemöte. Pollak är den karismatiska frireligiositeten gentemot den traditionella kyrkan. Att tro på sig själv eller tro på en gud som helar är samma sak i den mån allting hänger på den enskildes attityd. Blir du inte bra tror du bara inte tillräckligt mycket.
- Det finns en karismatisk ledare. Detta var förstås tydligare i Såsom i himmelen. Det var längesen jag läste Po Tidholms kraftiga kritik av den filmen, men jag har full förståelse för synen på den som fascistoid. Den geniala ledaren som messianskt förlöser det lilla folket är ett bärande tema där. Det finns även i Så ock på jorden, men den kvinnliga ledaren här står samtidigt för en anti-auktoritär hållning.
- Förakt mot ”eliten”. I sann populistisk anda är det suspekt att påstå sig kunna någonting inom det kulturella området. Här är det den onda kantorn från staden som arrogant avfärdar sockenbefolkningens musikaliska förmåga att framföra Händels Halleluja. Naturligtvis motbevisas detta, för det finns ju ingenting som inte går att göras bara viljan finns och den folkliga urkraften.
Men religiositet avfärdas inte utan byts helt enkelt ut mot Kay Pollak-läran, en frälsningslära om att tro på sig själv och sin egen gudalikhet.
- Vad representerar kyrkan? Den marsian som får se Pollaks filmer sluter sig förmodligen till att Sverige befinner sig under det tunga oket av en glädjelös högkyrklighet. Som om vi levde hundra år bakåt i tiden är dans synd och skökan klär sig i rött. Men religiositet avfärdas inte utan byts helt enkelt ut mot Kay Pollak-läran, en frälsningslära om att tro på sig själv och sin egen gudalikhet.
- Det nietszcheanska. Som sagt har Pollak anklagats för att gestalta en fascistoid människobild. Och visst finns övermänniskan här, både i föreläsare Pollaks solipsistiska världsbild där envar styr över sitt eget öde, mående och prestation, och i filmen där hon inte låter sig stoppas av den traditionella kristendomens slavmoral. Övermänniskan klarar det omöjliga, för att hon så önskar.
- Ser jag då inga försonande drag i Så ock på jorden? Jo, en sak, och det handlar om valet att låta en kvinna agera ledare och hjältinna, och göra det med en slags självklarhet. Lena, som hon heter, är en ovanlig figur i filmens värld. Att en ung, ensamstående mamma och snabbköpskassörska inte bara symboliskt för in bygden i ett land av mjölk och honung ser jag på nåt sätt som progressiv.
- But seriously folks. Det är ju inget fel på en historia om en liten församlings strävan att med egna krafter framföra Händels Halleluja. Det är sådant som för människor samman och skapar glädje. Ja, absolut. Men detta handlar inte om människor med människans begränsningar utan om att vägra acceptera dessa begränsningar. Det som ska vara anti-elitism blir egentligen sin motsats.
Jag ger filmen femtiofem tusen minus i betyg.
Inlägget Så funkar Kay Pollaks mentala kvacksalveri dök först upp på FLM.