Apichatpong Weerasethakuls Cemetery of splendour får världspremiär på Cannesfestivalen.
Från och med idag riktas världens filmögon mot den franska rivieran. Cannes är kanske inte en självklar vallfartsort för rättroende cineaster och festivalen erbjuder onekligen en blandning av högt och lågt. Det är inte bara en uppvisning i konstnärligt aspråksfullhet utan också i gränsöverskridande geschäft. Festivalen har i omgångar också beskyllts för att vara ett dekadent reservat för den världsfrånvända filmeliten, bland annat under proteståret 1968 då festivalen avbröts av radikala filmare. Hur som helst, det råder ingen tvekan om att programmet dignar av filmfrukter.
Då spelar det mindre roll att filmvärldens digitala metamorfos gjorts att världspremiärer förlorat något av sin högtidlighet, eftersom de redan florerar på olika förhandsvisningslänkar. Eller att mer än hälften av filmerna i huvudtävlingen redan är sålda till Sverige och lär dyka upp biograferna här hemma inom ett år. Den koncentrerade stämningen när en film möter världens samlade kritikerkår är ändå svåröverträffad.
Men det är inte bara filmerna som rangordnas på festivalen utan även den närvarande pressen, som sorteras enligt ett hierarkiskt färgschema. Det är helt enkelt skillnad på kritiker och kritiker. Jag har inte den sämsta ackrediteringen men långt ifrån den bästa, så det finns alltid gott om tid att kontemplera storslagna filmupplevelserna i timslånga köer. Det räcker med en snabb titt på visningsschemat för att inse att det kommer bli gott om sådana. Både filmupplevelser och köer alltså.
Jag tänker inte missa Reprise-regissören Joachim Triers första engelskspråkiga film Louder than bombs eller Dogtooth-domptören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film, The lobster, för den delen. För att nämna två filmer i huvudtävlingen som kommer dyka upp i Sverige. Den trio filmer som jag ser mest fram emot lär dock sannolikt få nöja sig med festivalvisningar: Apichatpong Weerasethakuls, Corneliu Porumboius och Miguel Gomes nya filmer alltså.
Den enda svenska långfilmen i tävling i år är Magnus von Horns regidebut Efterskalv. Men den ryktas å andra sidan vara årets bästa svenska film. Redan i kortfilmen Utan snö, som frontade vår dvd-samlingen med tema våld, var det frestande att von Horns uppmärksamma personregi och trygga bildtempo utbildningen vid den polska filmskolan i Lodz. Hoppas Efterskalv bjuder på mer lyckat filmspråkutbyte.
Ingrid Bergmans ansikte pryder årets festivalaffisch och Stig Björkmans fina Ingrid-dokumentär visas i klassikersektionen, men den svenska filmhistorien visar även framfötterna på badstranden. Bo Widerberg verkar ju hetare i Frankrike än i Sverige, men det kanske kommer att ändras när den efterlängtade dvd-boxen kommer i höst. Vi får en försmak på urvalet eftersom festivalen visar den digitalt nyrestaurerade Joe Hill under månskenet och rubriken Cinéma de la plage.
Det är helt bara att lägga in sig på detta cineastiska retreat – ungefär som på bilden ovan från Apichatpongs Cemetery of splendour. Bloggrapporter följer!