I en samtid där fastighetsmarknaden har blivit ett intresse och en livsstil, Hemnet en underhållningssajt lika mycket som en marknadsplats och dagvaruhandeln får slut på citrusfrukter under intensiva visningsveckor kan det vara värt att påminna sig att det också kan vara en djupt personlig och smärtsam process att sälja ett bostad.
För paret D och H i Joanna Hoggs arkitektoniska drama Exhibition är det enormt smärtsamt att göra sig av med sitt vackra modernistbygge som de levt tillsammans i under två decennier. D är performancekonstnär och under arbetsdagarna sitter hon på en våning och pratar då och då i interntelefonsystemet med H som är arkitekt och arbetar en våning upp. Ring, ring. Ska vi ha sex? Nej, jag är upptagen med något, kanske senare.
Parets barnlöshet är en fråga som präglar relationen, och de förklarar för mäklaren att huset absolut inte får säljas till en barnfamilj som skulle babyanpassa trapplösningarna. Det måste vara någon som inte ändrar någonting.
Exhibition är ett relationsdrama om sorgearbete, sexualitet och tvåsamhet som är bildmässigt spänstigt och poetiskt effektivt. Glasväggarna och de rena linjerna i det James Melvin-ritade huset ger gott om utrymme för Hoggs fantasifulla bildberättande, som trots den uppenbara risken är alldeles för udda för att hamna i insmickrande Hemnetestetik – Hogg jobbar med känslobaserade inklippsbilder bortom narrativet av typen ”D ligger på marken och kramar en sten”.
Derek Jarman-adepten Hogg har gjort en känslomässigt levande film som med sin högra hjärnhalva påminner om hur arkitektur fungerar som minnesteknologi. På utflyttningsfesten kalasar parets vänner på en tårta som är bakad som en modell över kåken. Har man inga barn att göra jordgubbstårtor till får man väl göra en tårta till sitt hus. Skumpan till trots är det en väldigt sorglig scen.