Hej Mia! Varför är du så intresserad av män?
– Jag har ett hjul som rullar på vad gällande jämställdhet, feminism, könsroller och patriarkat. Det har rullat på i nästan ett decennium nu. Jag funderar ofta kring ”hur i hela världen är det överhuvudtaget möjligt att vi lever i ett patriarkat med tanke på att det är kvinnor som uppfostrar män?” Det finns en ekvation här som inte går ut.
Men hur kommer det sig att du har valt att lägga så mycket fokus på just män i dina serier?
– Man måste väl prata om dem som det handlar om. Män har väldigt mycket att säga om de känner att de kan säga det utan att de får höra att de är idioter. Jag ser inte att en journalist ska vara en uppfostrare och tala om för människor vad som är rätt och fel. Jag tycker det är intressant att höra vad män har att säga. Jag gjorde tidigare porträtt av män och deras tankar kring patriarkatet. Efter den serien fick jag mycket respons av lyssnarna och då började många män, helt oberoende av varandra, skriva till mig kring prestation. Om att vara man och att behöva prestera. Jag kände att jag ville börja dra i de trådarna.
Vad händer om de inte kan prestera?
– Jag har återkommande intervjuat en man som heter Ante som medverkar i programmet. Ante är funktionsnedsatt och har ett unikt perspektiv. Han är man och har inget av vad en man ska ha enligt samhället, alltså fysisk styrka. Han faller för starka kvinnor som väljer honom för att han är han. Men sen när det visar sig att han då faktiskt inte kan utföra vissa saker utan att få assistans, då lämnar de honom. Det verkar som att det är lättare för män att acceptera kvinnors styrka, än det är för kvinnor att acceptera mäns svaghet. Målet med kvinnorörelsen har ju varit att vi kvinnor ska få vara fulla människor. Att vi ska kunna utforska hela spektrat av att vara människa. Men när en man gör det så är det inte lika roligt.
Kan det inte bli problematiskt att lägga fokus på just mäns känsla av misslyckande när det bryter mot den normen?
– Jag tycker att det är intressant att vi i Sverige har den här kulturen av ”vem är det mest synd om?” Det är en väldigt vanlig reaktion om man pratar med män, då kommer genast ”men det är väl inte synd om män?” Jag tycker att den är väldigt intressant. För vi ska ju försöka ändra på mansrollen, och när vi väl börjar prata om den och män börjar visa sårbarhet, då kommer den här reaktionen direkt. Det är ett moment 22. Det finns ingen logik i det resonemanget.
Hur är det logiskt att se på det då?
– Om man tänker att verkligheten är en stor pizza, och så har man olika pizzabitar där man förklarar saker historiskt, sociologiskt, kulturellt, biologiskt, så tycker jag det vore kul om vi kunde ta med alla de delarna och inte portförbjuda vissa delar som förklaringsmodeller. Den biologiska aspekten mellan män och kvinnor har vi ju exempelvis avpolletterat totalt idag i Sverige. Jag tycker att det är synd, vi ska inte vara så rädda för att ta in en del och se om det kan förklara lite grann kring problematiken vi har.
Mia Blomgren. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Får män visa mer känslor idag?
– Jag skulle nästan säga att det har blivit en back-lash. Debattklimatet har hårdnat, det är mycket mer polariserat. Tyvärr är det så att ju mer komplicerat samhället blir, desto enklare blir förklaringsmodellerna. Man tror att man gör sig en tjänst i samhället idag att generalisera för att få en bättre överblick, när vi i själva verket gör oss själva en björntjänst. Det är svårt att leva. Det är svårt att vara människa. Det blir inte lättare av att tolka världen svart-vitt.
Har det påverkat din syn på feminism?
– Ja, för vad är feminism? Är det en rörelse där man kan ha ett öppet samtal eller är det en dogmatisk rörelse som tystar ner olika människor när de vill prata? Jag har själv genomgått en förändring där jag har gått ifrån att se världen svart-vit, till att inse att livet och verkligheten är så oerhört komplicerad. Det går inte att applicera enkla förklaringsmodeller på livet.
Är svårt att prata om feminism i Sverige idag tycker du?
– Det har ju varit diskussioner kring ifall vi ens har en åsiktskorridor, jag skulle, av mina erfarenheter som journalist säga att vi har en åsiktskorridor i Sverige, men att mekanismerna kring det är väldigt subtila. Det är svårt att ta på det. Jag gjorde en programserie om det här för flera år sedan, innan politisk-korrekthet ens var ett begrepp folk pratade om. Nu har vi gått varvet runt. Vi har ju hamnat i ett pajkastnings-debattklimat. Vi har två läger som håller sina kanter till vilket pris som helst. De flesta människor befinner sig faktiskt däremellan. Media är inte det riktigt livet. Jag tycker det är intressant att prata om vad är media, vilka är vi som agerar där? Hur skapas åsikter och värderingar? Jag menar mångfald i ordets rätta bemärkelse.
Vad är målet med vad du gör?
– Mitt mål är att försöka skapa förståelse mellan människor. Att vi inte ska vara rädda för att vi tänker annorlunda. Det finns fler än två sidor av allt. Vi måste öppna upp för fler pizzabitar.