Foto: Jonas Lindkvist
Dagen efter valet och jag värker. Min kropp sörjer. Alla texter jag försöker skriva sörjer. Sverigedemokraterna landade på 13 procent. Fascismen gick segrande ur valet. Jimmie Åkesson är upplyst av lycka, han gör tummen upp mot kameran – en succé.
I medierna famlar man efter svar, nya debatter påbörjas, gamla analyser dammas av. Precis som efter EU-valet i år, då flera fascistiska och rasistiska partier rönte enorma framgångar, skriver vissa: ”Det här är inte mitt Sverige” eller: ”Har ni glömt vad de står för?” Det enda svaret jag bär på är: Nej, folk har inte glömt. Folk minns. Folk vet. Folk väljer fascismen i alla fall.
Inom antirasistiska kretsar pratar man ofta om det där starka, svenska behovet av att bevara bilden av Sverige som ett tryggt, öppet, tolerant och i grunden antirasistiskt land. Redan dagen efter valet påbörjades det arbetet igen då Aftonbladet lanserade en kampanj kallad ”Vi är 87 %”. Efter valet 2010 hette det ”Vi är 94 %”. Siffran sjunker. Det som menas är att de sverigedemokratiska väljarna är i minoritet, att vi andra trots allt är fler. Men vilka är ”vi”? Och vad tjänar ”vi” på att avgränsa oss från de 13 procent som faktiskt röstade på ett rasistiskt, misogynt och qtbh-fobiskt parti, annat än att upprätthålla illusionen av att ”vi”, i det stora hela, ändå är bra människor?
Vad tjänar vi på det annat än att slippa utföra arbetet som annars skulle anses vara nödvändigt?
Att 87 procent av svenskarna inte röstade på Sverigedemokraterna säger inte någonting om hur många av svenskarna som faktiskt organiserar sig antirasistiskt mot Sverigedemokraterna och deras problemformuleringar, eller mot strukturell rasism. Det var inte Sverigedemokraterna som stod bakom Reva, utan Alliansen med stöd av Miljöpartiets tystnad. Det var inte Sverigedemokraterna som bestämde att Skånepolisen skulle registrera barn, vuxna, avlidna enbart på grund av deras etnicitet.
Vi är en del av ett land som har problem med rasism. Vi är en del av ett land där någon under valnatten anlade en brand på ett asylboende i Nybro. Vi är en del av ett land där nazister tog sig in i vallokaler i Kärrtorp, Enskede, Solna, Alvik och spred hot och propaganda. Vi är en del av ett land som står bakom en europeisk migrationspolitik som, under valnatten, krävde ytterligare hundratals liv.
Jag värker. Jag tänker på hur vi som aktivister ska röra oss framåt, hur vi ska organisera oss efter detta, vad vi kan göra.
I och med Sverigedemokraternas framgångar kan vi prata om att deras väljare, oavsett om de identifierar sig som rasister eller inte, ändå har gjort ett val som gynnar rasismen: vi är viktigare än de andra, vi är villiga att kompromissa bort vissa svenskars rätt att vara i det här landet.
Valresultatet måste också sättas i relation till alla de som har prioriterats bort under åtta år av borgerligt styre: arbetarklassen, vit och rasifierad. Under valrörelsen pratade nästan bara Vänsterpartiet om klass – Feministiskt initiativ, som annars kanske var den enda övertygande antirasistiska rösten från partipolitiskt håll, gick i princip med på att feminism och antirasism kan bedrivas utan (snarare än parallellt med) socialistisk kamp.
Jag tänker att vi under året som kommer inte kan gå med på det.
Under året som kommer måste vi bli bättre, skarpare i vår kritik av rasismen och klassamhället, hur de samverkar, hur de när varandra, vad det får för konsekvenser i Sverige och globalt. Och jag tror mer på allianser mellan den rasifierade befolkningen och den vita arbetarklassen än med den vita medelklassen.