Det är en av de sista sommardagarna och balkongdörren står öppen ut mot skogsgläntan. I rummet flödar Antonin Dvořáks sagoopera Rusalka. Musiken har just nått »Sången till månen«, vattennymfens kända aria, då ett annat ljud gör sig gällande – snabba, fjäderlätta steg mot trägolvet. Alltför lätta för att vara hundens.