Erkänn kritiken. Så tänkte jag på 80-talet. Sedan dess har det hänt en hel del, inom politiken, ekonomin men också när det gäller specialisering och forskning inom socialt arbete. Ändå känns det som att kärnfrågan i artikeln jag skrev 1983 är lika aktuell idag och kanske än mer nödvändig. Samtidigt så mycket mer komplicerad, skriver Carin Flemström.
Att vi idag har en etnisk och politisk pålagring gör det än svårare att föra debatten. Vi vet att många nya svenskar kommer från länder där myndigheter per definition är fientliga och något man ska akta sig för, medan infödda svenskar sedan tidigare generationer faktiskt förväntar sig något gott från samhället.
Hur hanterar vi en misstro som är underbyggd av tortyr och försvunna släktingar? Hur får vi de syrier vars tonårsbarn försvunnit i det som benämns Assads slakthus, att lita på att samhället bara vill väl när några barn hämtas från skolan och förs till okänd ort? Och vad betyder det så kallade angiverilagen, som visserligen mildrats men som ändå de facto gör rektorerna till angivare?
Den internationellt styrda LVU-kampanjen gör det väldigt svårt att idag gå ut med tvivel och kritik för då blir man en nyttig idiot för dem som anser att barn (och kvinnor) är mannens och familjens ägodelar.
Den alltmer repressiva politiken, samtidigt som nya socialtjänstlagen talar om förebyggande insatser, skapar en dubbel svårighet. Hur ska man hantera dessa två så olika krav på socialtjänsten? Våld och hot mot socialarbetare var redan innan vardag men blir med all sannolikhet än mer förekommande eftersom socialarbetarna är direkta företrädare för samhället där det repressiva slår ut det förebyggande och stödjande. Att då gå ut med kritik kan lätt användas för fel syften, men uteblir den så är det också förödande för den politiska utvecklingen.
Kostnadsökningar för placeringar leder till besparingar på andra områden. Individ och familjeomsorgens kostnader har alltid setts som tärande i den kommunala budgeten och än mer nu. Ständiga chefsbyten för man står inte ut och otrygghet för dem som ska möta medborgarna i utsatthet. Kvar blir de lydiga cheferna som sällan tänker att investeringar kan minska kostnader i framtiden.
Men just därför måste debatten föras av oss socialarbetare. Få andra yrkesgrupper har möjligheter att se helheten. Just därför att vi inte bara ska behandla och stödja utan även vara ”civilpoliser” blir den motsättning vi alltid haft i yrket än mer tydlig och än mer ohanterlig. Balansen har rubbats.
Vi måste ändå också idag våga ifrågasätta oss själva och försöka leda diskussionen. För hur skulle vi göra allting rätt i de totalt motstridiga lagsystemen. Samtidigt är vi ju dessutom människor som inte gör allt rätt.
För några år sedan hämtades tre barn från min näraliggande skola och fördes bort av socialtjänsten till okänd ort. Närsamhället reagerade och efter en månad kom barnen hem igen. Det var falskt alarm, det fanns ingen saklig grund för de omedelbara omhändertagandena. Visst bra med myndigheter som vågar ingripa men vem svarar för de långsiktiga skadeverkningarna? En sönderslagen familj, barn som sett sina föräldrar helt maktlösa, varför finns inte skadestånd? Brottsdrabbade kan få skadestånd men inte de som felbehandlats på det mest grymma sätt man kan tänka sig. Vi måste också se detta.
Jag har i mitt frivilligarbete inom Brottsofferjouren upplevt ett ökat regeltänkande, en ökad misstänksamhet och minskad förmåga att se till den oförutsedda situation som brottsutsatthet innebär. Vi bör själva vittna om denna utveckling.
Vi har allierade. Det finns en grupp politiker som när som helst på dygnet väcks för att fatta de svåra besluten – socialnämndernas ledamöter i individutskotten. Utan dem hade inga i den lokala politiska hierarkin personligen fått känna av de svåra besluten och orimliga kollisionerna mellan lagsystemen.
Utan dem hade socialtjänstens oerhört starka myndighetsutövning helt saknat transparens.
Carin Flemström