Ida Lundén & Pär Thörn, Maria W Horn, Jonathan Lewald – 3 april 2014, Sekt/Sound of Stockholm, Fylkingen, Stockholm
Ida Lundén och Pär Thörn, Västerås. Foto: Ingemar Johansson
Kvällen är den första av fyra ”förfester” inför höstens Sound of Stockholm. Med tre olika men ändå sammanlänkade akter har föreningen Sekt satt ihop en audiovisuell historielektion.
Det kanske låter litet torrt, men är långt därifrån. Växlingen mellan det mekaniskt-optiska och det digitala i Maria W Horns inledande bild- och ljudverk blir till en vandring mellan olika tekniker, vetenskapshistoriska synsätt, ideologier och praktiker, med hela den sfär av stämningar som kommer ur dem. Horn skapar ett innehållsrikt språk där också ljuden från både den rullande 16 mm-projektorn och den fläktsusande digitala projektorn har en tydlig plats i ljudbilden, som på så vis återfår sin analoga koppling. Förstörelse och uppfinningsrikedom smälter och smattrar samman i rytmiskt brinnande film, i rökmoln från tidiga raketuppskjutningar och i analoga förvridningar av digital teknik.
I Jonathan Lewalds film Rodnad, från 2012, finns en annan sorts pendling; den mellan ett inre och ett yttre. En pojkes hud och sinne får bära en bild av hur det är att vara människa, att uppleva och att vara ett subjekt som är andras objekt. Den plats pojken befinner sig på får genom honom möta den inre plats han bär med sig. Precis som kvällens övriga akter visar Rodnad på analogier mellan tillstånd eller göromål som till det yttre kan tyckas stå i opposition till varandra.
I den avslutande akten finns analogin i relationen mellan platser och vad som konstituerar dem i form av minnen och sammanhang. Det är Ida Lundéns och Pär Thörns ljudverk ”r”, som redan framförts på ett flertal platser runt om i Sverige. Med r i sällskap sitter vi på ett tåg. Vi åker genom Västsverige. Associativt kopplas bokstaven r till de platser vi passerar i en berättelse som ömsom förmedlas hastigt och ömsom mycket långsamt. Bokstaven r är här på samma gång ett ljud och en politisk splittring, en identitet och ett minne. Ida Lundéns ljudbilder blandas upp med Pär Thörns röst. Det finns en dialog mellan ljud och människa som pendlar mellan att vara tillbakablickande och aktuell: den placerar åhöraren på en gungbräda som väger mellan ett nu och ett då. Genom sin sakliga och rytmiskt förankrade ton uppvisar verket en på samma gång akut verklighet och nostalgisk förvrängning. Texten är som mest politisk när den inte handlar om politik och som mest nostalgisk när den gör det. Genom att ta fasta på varje plats som passeras, dess historia, dess invånare, berättas berättelsen om människorna, om småorterna, om verkligheten som är politisk, till skillnad från politiken, som inte är det.
Att berättelsen går just genom bokstaven r, att den tar avstamp i något så avgränsat och samtidigt associativt, lyfter och förankrar den på en gång. Pär Thörns och Ida Lundéns sätt att samarbeta med ljud och ord, att få ord att smälta bort i ljud och ljud att övergå i ord, gör att verket lever och kommer mycket, mycket nära. Jag hör i ”r” en sorgesång över en demokrati som inte förmår leva upp till sina egna ideal, en kritik av människan som hellre stoltserar med sin egen ståndaktighet än sörjer den egna åsiktens allmänna nedgång. Här finns en bild av den egna oförmågan och litenheten, av gräsrotspolitikens förutsättningar, men också en förklaring av varför den är så viktig. Här finns också en påminnelse om hur rasismen växer om hur vi inte kämpar emot tillräckligt. Populism, obeständighet och envishet är både de goda och de mindre goda sidorna hos människorna. R:et i ”r” blir till tågdunk, till hundskall, och till r:et i kfml(r), till ®, till Grästorp, till rasism och frustration över ideologiers seger eller död. ”r” är ett privat samtal, men också riktat direkt till publiken. ”r” är tal och eftertanke på en och samma gång. Texten skriver ingen på näsan, talar inte om för oss hur vi skall lyssna eller reagera. Istället aktiverar den tankar och minnen och låter oss själva ta hand om det vi hör och upplever. Det berättade och hörda blir till en upplevd erfarenhet som jag bär med mig, som om den vore en del av mig.
En lagom avspänd, opretentiös och entusiastisk stämning gör också sitt och Sekt har med programläggningen lyckats få till just en sådan helkväll som jag helst av allt ville mötas av när jag tog mig genom aprilkylan till Fylkingen.
Rebecka Holmström