D-vitaminkapslarna jag äter kommer i en burk. Under en period nu har en av dessa burkar fått agera plånbok för mig.
Så länge jag kan minnas har lösa pengar alltid stört mig. När jag fortfarande bodde i Iran hade jag aldrig mynt med mig. Jag tog aldrig emot dem som växel när jag handlade utan lämnade allting som dricks.
Alla dessa övergivna mynt är nu här för att hämnas på mig. De har en alldeles särskild och separat plånbok och varje enskilt mynt kräver en hel del övervägande och eftertanke innan jag handlar något och de måste lämna mig. Myntens vikt och volym är inte längre något jag vill bli fri ifrån, ju tydligare jag förnimmer deras närvaro, desto bättre känns det. Till och med om det skulle vara tio enkronor.
Häromdagen handlade jag mat tillsammans med en kompis. Utanför butiken satt en kvinna med en pappersmugg. Min kompis frågade mig om jag hade några lösa mynt. Instinktivt svarade jag ja, och gjorde förstås som min kompis ville. Ingenting av det jag skrivit här berättade jag för honom.