“Trots mitt stora matintresse lagade jag knappt mat en enda gång när jag fortfarande levde i Iran. Jag hittade vägen till köket här i Sverige. Och trots min brist på erfarenhet är jag ofta nöjd med det jag lyckas tillaga. Men är jag hemma hos någon som lagar mat själv ställer jag mig sällan vid spisen. Trettio år är ingen kort tid – mina händer är helt ovana vid matlagning, likaså min fantasi. Jag bor nu hos en vänlig familj som alltid tar ansvar för matlagningen. Eller, framförallt kvinnan i familjen, som nu råkar vara bortrest. Och för första gången sen jag flyttade hem till dem, fann vi häromdagen oss hungriga. Vi, jag och mannen i familjen, insåg att vi skulle behöva leta efter en restaurang.
Vi gick in på första bästa ställe, en turkisk restaurang. Första rätten på menyn var något som kallades Koban-sallad. Vi beställde den. Det förfärade mig att sitta i ett tryggt land, på en trygg restaurang, och äta en sallad med ursprung i Kobane (om nu namnet på salladen syftade på det Kobane jag hade i tankarna). Salladen var vacker och glänste av olivolja. Min vän pratade om skidresor, att det just hade snöat lagom mycket i Iran för att åka skidor där. Och jag funderade på om salladen såg ut och smakade precis så här i Kobane, före kriget, om den smak som jag nu kände var densamma som någon från Kobane hade känt. Kommer de fortfarande ihåg den här salladen, med tanke på läget nu? Är det en koban…”
För ett tag sedan började jag skriva på ovanstående text för bloggen. När jag diskuterade texten med Khash tyckte han inte att den var riktigt bra, och föreslog att vi skulle strunta i den, men eftersom jag själv tyckte om den arbetade jag vidare med tanken att någon annan skulle kunna översätta eller att jag skulle kunna publicera den på engelska. När jag sedan pratade med Linn om texten, och frågade om hon tyckte att jag skulle skriva vidare trots att det nu gått några dagar sedan middagen på den turkiska restaurangen, sa hon att det inte gör något om det dröjer, den typen av reflektioner har inget bäst före-datum.
Det har nu gått två veckor sedan vårt samtal, och Kobane har just befriats. Häromdagen, när jag var på väg hem, firade lyckliga kurder på Götaplatsen. Så, Linn: världen kan fortfarande överraska oss. Att texten om kriget i Kobane hade ett bäst före-datum är verkligen något att glädjas över. Linn, vi fortsätter våra samtal. Om romers situation i Europa, om Migrationsverket, om mullorna i Iran, om Sverigedemokraterna. Om klimatförändringarna eller de utrotningshotade honungsbina. Eller, för den delen, om att Nima stått i bostadskö för evigt i den här staden och fortfarande inte har någonstans att bo. Kanske fungerar de, våra samtal, och kanske kommer vi aldrig att kunna skriva en enda bloggpost till, för att själva bloggen får ett bäst före-datum. Jag hoppas det.