Andra gången jag sitter på Rosa Express. Andra gången jag borstar mina tänder. Första gången jag stänger av datorn. Första duschen. Första måltiden. Första jävla teet. Första whiskyn. Och den andra. Och tredje. I huvudet räknar jag allt, på ett ovisst och smärtsamt sätt, efter Nima. Ibland glömmer jag bort siffran. Men mina tankar tvingar mig att fortsätta räkna.
Mitt liv i Sverige har delats i två: livet med Nima och livet utan honom. Relationen till allt runtomkring mig har förändrats, helt säkert kommer inget nånsin att bli som förut. Men jag har inte förstått det än. Till och med tanken på att översätta den här texten: den första översättningen efter Nima. Den tanken gör mig rädd. Jag kommer att behöva gå någonstans och sitta någonstans och arbeta där Nima var för bara några veckor sedan. Promenera dit, prata där. Han var här alldeles nyss. Nu är han inte det, och jag vet det. Men jag kan inte acceptera det.