Internet är fullt av nyheter om Khameneis prostatacancer. Den kommer att ta död på honom inom två år, meddelas det. Den iranska regimen kommenterar över huvud taget inte nyheten. Alla vet att han är sjuk, men hur illa det i själva verket är vet ingen.
Regimen håller greppet. Och drömmen om en revolution, som brukar hålla greppet om mina tankar, tycks långt bort. Toppskiktet i Iran har lyckas så bra i sina ansträngningar att framstå som odödliga att nyheten om Khameneis sjukdom kommer som en chock för alla, också mig.
Och jag finner mig själv be för Khameneis välbefinnande. Om han dör utan att det finns någon given efterträdare, så som läget nu är i Mellanöstern, är det ena iranska alternativet värre än det andra. Aldrig, aldrig, aldrig trodde jag att hotet om Khameneis död skulle förorsaka mina böner.