av HELENA BODIN
Lennart Hellsing – nonsensdiktningens nestor och barnens vän – har efter 96 år nu lagt ner penna och block. Men Krakel Spektakel, Opsis Kalopsis, Herr Gurka och alla de andra figurerna har vi kvar, tillsammans med mängder av verser och melodier från Hellsings rika samarbeten med illustratörer som Fibben Hald och Poul Ströyer, och kompositörer som Knut Brodin och Stefan Forssén. Den fina samlingen av äldre tiders barnlitteratur som Hellsing donerade till Svenska barnboksinstitutet finns också kvar, för att inte tala om hela detta högt kvalificerade forskningsbibliotek, som Hellsing redan i slutet av 1950-talet var en av initiativtagarna till. Han inte bara diktade för barn, han ville också barnen väl och förstod att det är dem man måste satsa på om man vill förändra världen.
Mindre känt är det att Lennart Hellsing hör till den lilla skara män som har besökt Athos, den ortodoxt kristna klosterhalvön och munkrepubliken i norra Grekland. Det var 1952 som hans skildring därifrån publicerades i tidskriften Jorden runt. Under rubriken ”Strövtåg på det Heliga berget Athos” berättar han engagerat, med detaljrikedom och espri, om livet på halvön. Artikeln är rikligt illustrerad av svartvita foton, där Hellsing lyckats med konststycket att fånga inte bara kyrkobyggnader och lökkupoler på bild, utan även munkar och noviser. De ser påtagligt belåtna och lyckliga ut där de förklarar den julianska kalenderns företräden för främlingen, visar en vacker magnolia från Lavra-klostrets trädgård eller ror besökaren i båt mellan klostren. Man tänker sig gärna att deras uppsyn inte bara beror på en inre livshållning av ständig tacksamhet utan också på det underhållande mötet med besökaren Lennart Hellsing, som den gången bara var några och trettio år.
Det är tydligt att Hellsing ville umgås med munkarna på deras villkor, så mycket det nu gick. Han lär sig påsktidens hälsningsfras på grekiska, Christos anesti! – Alitos anesti!, ihop med korstecknet som görs ”med tre fingrar från höger till vänster”. Efter att ha besvarat utropet om Kristi uppståndelse med ”sannerligen uppstånden!” får han så tömma sitt glas ouzo vid de många välkomstceremonierna i de olika klostren. I diktsamlingen På avvägar (1952) återger han ett möte med en munk som en sen kväll sörjer sitt tidigare liv och sin otrogna hustru över ett krus med vin. Hellsing diktar här sitt tack till honom: ”Christos anesti, Broder Petros! / Tack för fisken och fisksupen!” Mångubben flyter så ihop med Gud som ”med månfingrar i nattens skägg” framställs som lika sorgsen som broder Petros själv.
Under sin vistelse på Athos tar Hellsing reda på hur man ska uppföra sig, han använder det han lär sig och han upphör inte att förundras över alla de märkliga rutiner som klosterlivet rymmer. Hans associationer är respektlöst vardagliga. Reseskildringen kan snabbt växla från en beskrivning av det sällsamma i den rysk-ortodoxa gudstjänsten, med dess svala, ”nästan nordiska” ton i sången, till att lössen, ”kyrklöss importerade från Ryssland”, plötsligt anfaller med stor kraft, vilket så blir utgångspunkt för en längre kulturhistorisk reflektion över de ryska härskarnas vrede och förskräcklighet. I samband med skildringarna av gudstjänstlivet kan man också lägga märke till ordkonstnärens erkännande av munkarnas professionalitet: ”Bara en mycket vältränad revyartist skulle kunna ställa upp i snabbläsning mot en athosmunk.” Men samtidigt, efter en lång skildring av en ännu längre gudstjänst i biskopens närvaro, kan Hellsing reflektera: ”När allt kommer omkring är man närmare Gud än ute i atomålderns Europa.” Det respektlösa blandas med ett slags aktning.
Lennart Hellsing förmår också anlägga den andres blick på sig själv som besökare på Athos, som han på munkarnas vis kallar det Heliga berget: ”Ofta har man en känsla av att dessa athosmunkar betraktar en som något slags halvhedniskt kuriosum, ser på en med en känsla av medlidande och stundom roat överseende.” Hans avslutande ord i reseskildringen framhåller på nytt det motsägelsefulla i de erfarenheter han gjort av livet på Athos:
Ja, sådant är livet på det Heliga berget Athos, en säregen blandning av gammalt och nytt, av vällevnad och försakelse, av lärdom och okunnighet, av esteteri och dålig smak, av skoj och sann helighet – men denna blandning är sådan att det är omöjligt att säga vad som är det ena och vad som är det andra – vad som är av Gud och vad som är av Djävulen. Atmosfären är sådan att den inte kan förklaras, inte beskrivas – bara upplevas.
Så här i backspegeln kan de orden också fungera som ett motto för hans livs diktning – precis som atmosfären på Athos måste den upplevas.
Helena Bodin 2015-11-26
Läs mer om Hellsing och andra Athos-resenärer i Bruken av Bysans (Norma, 2011).