Annemarie Dagermans skildringar från de så kallade ”majhändelserna” för 75 år sedan är i dag unika och innefattar ett perspektiv som ofta förbisetts eller förtigits i den svenska historieskrivningen.
Vi träffar Annemarie Dagerman i hennes hem i Sundbyberg. Hon var ett av de många krigsbarn som på 1930-talet tvingades växa upp alltför tidigt. Hennes uppväxt kom att präglas av tidens politiska rörelser, av landsflykt, krig, revolution och kontrarevolution.
Annemarie Dagerman var tio år då hon först kom till Barcelona.
– Jag var lång och mager som en gärdsgårdsstör så under hela inbördeskriget trodde alla att jag var mycket äldre än jag egentligen var. Jag har alltid stått mig bra med folk och har haft lätt att få kontakt. Jag vill inte skryta, men jag har alltid varit omtyckt, säger hon och skrattar. Kanske är det därför jag har fått vara med om så mycket.
Annemarie Dagerman föddes i Leipzig i Tyskland med efternamnet Götze. I hennes familj var farmodern Anna Götze den samlande gestalten. Anna Götze hade gjort en lång politisk resa från socialdemokraterna via Spartakistförbundet till kommunistpartiet för att slutligen hamna i det anarkosyndikalistiska FAUD, Freie Arbeiter Union Deutschlands.
Anna Götze hade tre barn. Den äldste sonen Ferdinand och dottern Irma var anarkister medan den yngre brodern Waldemar var kommunist. I anarkisternas ungdomsförbund hade Ferdinand träffat flickvännen Elly. På hösten 1924 föddes deras dotter Annemarie. De bodde alla tillsammans hemma hos farmodern. I familjen blev de politiska diskussionerna många och ofta hetsiga. Men inför det nazistiska hotet höll alla ihop.
Efter nazisternas maktövertagande blev Ferdinand en av de ledande aktivisterna i FAUD:s underjordiska organisation. Han jagades av nazisterna och blev tvungen att lämna Tyskland.
Eftersom min farbror var kommunist hjälpte vi dem. Jag hade gömt deras papper i min väska och lämnat över dem på ett ställe. Det här var precis innan jag åkte till Spanien.
Tillvaron blev allt svårare. I början av 1934 flydde Annemarie Götzes mamma Elly till Barcelona. Hon lämnade sin då nioåriga dotter hos farmodern. I Leipzig hjälpte de två farbrodern Waldemar och dennes kommunistiska kamrater att smuggla dokument och propagandamaterial. Annemarie Götze brukade gömma kommunisternas flygblad i sin skolväska.
– Eftersom min farbror var kommunist hjälpte vi dem. Jag hade gömt deras papper i min väska och lämnat över dem på ett ställe. Det här var precis innan jag åkte till Spanien.
Hösten 1934 hade Annemarie Götzes mamma Elly installerat sig i Barcelona och skickade efter sin dotter. Annemarie, nu tio år, reste till Barcelona tillsammans med Karl Brauner, en ung anarkist som var fästman till faster Irma.
Då Annemarie Götze och Karl Brauner kom till den franska gränsstaden Port Bou var gränsen stängd. Ett stort arbetaruppror hade brutit ut i Asturien. Den spanska republiken kokade av social oro. De fick sova i tält innan de till sist släpptes över gränsen.
I Barcelona hade Annemarie Götzes mamma Elly hyrt en liten villa på Carrer de la Costa i stadsdelen San Gervasio norr om stadens centrum. Genom kontakter ordnade Elly så att Annemarie Götze fick börja i den tyska skolan. I staden fanns även många tyska nazister och en av klasskamraterna visade sig vara dotter till den nazityska generalkonsuln. Annemarie Götze fick tala tyst om sina föräldrars politiska hemvist.
Vår grannfrus man satt i fängelse och jag brukade få följa med henne och hälsa på honom.
Många tyska politiska flyktingar som flytt undan nazismen hade nu kommit till Barcelona. I Tyskland hade kommunisterna varit i stor majoritet bland de politiska vänsteraktivisterna medan anarkisterna varit jämförelsevis få. I Barcelona var den politiska kartan annorlunda, anarkisterna och syndikalisterna var i majoritet. De var organiserade i CNT, Confederación Nacional del Trabajo, som var en bred facklig massrörelse med djupa folkliga rötter samt i anarkistfederationen FAI, Federación Anarquista Ibérica. I Barcelona var anarkisterna så dominerande att kommunismen aldrig fått något fäste i arbetarrörelsen.
Detta ledde till spänningar bland tyskarna. Trots att kommunisterna var i majoritet bland de tyska flyktingarna var deras politiska roll i Barcelona obetydlig. För de tyska anarkisterna var det precis tvärtom, de fick ett stort inflytande tack vare sina nära förbindelser med CNT.
De tyska anarkisterna i landsflykt hade bildat exilorganisationen DAS, Deutsche Anarcho-Syndikalisten im Ausland, som då hade ett femtiotal medlemmar. Elly Götze var organisationens ordförande. Funktionen som ordförande för DAS gav prestige och viktiga kontakter men det var också en svår roll. Staden vimlade av nazistspioner samtidigt som de tyska kommunisterna gjorde vad de kunde för att konspirera mot anarkisterna.
I Tyskland hade situationen blivit omöjlig för dem som kämpade underjordiskt mot nazismen. I början av 1935 kom därför även Annemarie Götzes far Ferdinand och hans syster Irma till Barcelona.
Där låg de sociala motsättningarna i öppen dager. CNT utlyste stora strejker som ofta utmynnade i rena upprorsförsök. Många arbetare satt fängslade.
– Vår grannfrus man satt i fängelse och jag brukade få följa med henne och hälsa på honom. Men han var inte syndikalist… han var inte kommunist heller, han tillhörde något annat parti som jag inte längre minns vad det hette. Men han satt tillsammans med Durruti så honom har jag träffat i fängelset.
Den natten då revolutionen började kastade folk från CNT och FAI in de första bomberna i kyrkan vid Plaza Lesseps.
Annemarie Götze hjälpte till att överlämna matpaket till fångarna. Fångvaktarna var inte lika nitiska om man hade barn med sig.
Söndagen den 19 juli 1936 utbröt det spanska inbördeskriget. Militären gick ut på gatorna för att genomföra en statskupp. Folket började bygga barrikader och hårda strider utkämpades i Barcelona. Annemarie Götze som skulle fylla tolv år det året minns det väl:
– Vi hade haft några vänner på besök hemma hos oss. Strax efter att de lämnat vårt hus kom de tillbaka. De berättade att det inte gick att ta sig ned till Barcelona, ”De bygger barrikader i San Gervasio”. Och då måste ju alla i huset ned och titta när det byggdes barrikader. Men då fick inte jag följa med. Jag fick stanna hemma och vakta huset.
Efter att militären och fascisterna besegrats rådde det segeryra på Barcelonas gator. Under de första dagarna förstördes många kyrkor. En av de kyrkor som brändes var den som låg närmast Annemarie Götze hem.
– Den natten då revolutionen började kastade folk från CNT och FAI in de första bomberna i kyrkan vid Plaza Lesseps. Det var en stor kyrka. Från kyrkorna bar de sedan ut kistorna med nunnorna och alla helgon som de ställde upp på gatan. De hämtade även ut sådana här… garote heter det väl? … tortyrinstrument som de hade i klostren. Anarkisterna ställde ut dem på gatorna för att visa vilka grymheter kyrkan ägnat sig åt.
Efter att kuppförsöket slagits ned stod de få militärer och poliser som förblivit lojala med republiken utan befäl. Stadens politiska ledning var maktlös och det gamla samhället var i upplösning. Den enda fungerande struktur som fanns var CNT som nu tog över alla samhällsbärande funktioner. Den anarkistiska revolutionen hade segrat i Barcelona.
Men anarkisterna ställdes inför ett svårt dilemmaMen anarkisterna ställdes inför ett svårt dilemma. De var i stor majoritet i Barcelona, i Katalonien och på många andra platser. Men inte i hela Spanien. Om CNT skulle ta över makten formellt skulle det inte ses med blida ögon i de länder man hoppades skulle komma till republikens hjälp. Redan samma dag som striderna upphört inledde CNT förhandlingar med politikerna i Generalitat – Kataloniens lokalregering.
Resultatet av det politiska spel som pågick bakom kulisserna blev ett slags kompromiss där CNT avstod från att införa en ”anarkistisk diktatur”. I stället inrättades Kommittén för de antifascistiska miliserna som ett nytt styrande organ för Katalonien. Här samarbetade fackföreningar och alla republikanska partier. Den katalanska lokalregeringen lämnades också kvar med symboliska funktioner, bland annat för att lugna centralregeringen i Madrid.
CNT:s fackliga kommittéer skötte i praktiken industrier, fabriker, transporter, skolor, sjukvård och så vidare. Under den första tiden var det heller ingen som kunde föreställa sig att CNT:s hegemoni skulle hotas under överskådlig tid.
Inbördeskriget var nu i full gång och militären och fascisterna hade tagit makten i många städer, bland annat Zaragoza som var den spanska anarkismens starkaste fäste efter Barcelona.
Den 24 juli gick den första miliskolonnen mot Zaragoza. Det var Durrutikolonnen, med den kände anarkisten Buenaventura Durruti som befälhavare, eller huvuddelegerade som anarkisterna kallade det. Kolonnen bestod av Barcelonas mest hängivna anarkister, de första som anmält sig frivilliga. Irma Götzes fästman Karl Brauner, som kommit tillsammans med Annemarie Götze till Barcelona, var en av dem. Efter Durrutikolonnen följde snart en rad andra.
Jag fick gå och äta i kyrkorna, det vill säga i de kyrkor som fanns kvar och inte hade bränts upp eller bombats sönder. Där öppnade anarkisterna matsalar för folket.
I Barcelona flyttade anarkisterna in stora delar av sin verksamhet i arbetsgivarföreningens jättelika hus som hade övergivits av sina ägare. Huset på Vía Layetana mitt i stadens centrum blev nu känt som CNT-FAI-huset. Här hade CNT:s regionalkommitté sitt huvudkontor. Här fanns även FAI och de olika utländska anarkistgrupper som hörde till den anarkosyndikalistiska internationalen IAA.
I CNT-FAI-huset skötte den tyska DAS-gruppen de tyskspråkiga radioutsändningarna och tidningarna. Här såg Elly Götze till så att de tyska frivilliga som anlände till Barcelona försågs med dokument och vapen om de skulle till fronten. Här fanns även svenskar från SAC som arbetade med svenskspråkig propaganda.
Annemarie Götze lärde känna dem alla när hon hälsade på sina föräldrar i huset.
– Huset var indelat i olika sektioner. IAA hade en hel våning med olika språk. Där gjorde de radioutsändningar och annat. Där var ju både Rudolf Berner och Axel Österberg från Sverige, berättar Annemarie Dagerman.
Annemarie Götzes föräldrar Ferdinand och Elly levde nu sin dröm. De ägnade all sin tid åt den anarkistiska revolutionen. Dottern lämnades ofta ensam.
– Mina föräldrar försvann ju in i det här och då fick jag sköta mig själv. Jag fick gå och äta i kyrkorna, det vill säga i de kyrkor som fanns kvar och inte hade bränts upp eller bombats sönder. Där öppnade anarkisterna matsalar för folket. Och då slösades det med bröd, i stället för att diska tallrikarna så rensade man dem bara med brödet. Men det varade tyvärr bara en väldigt kort tid. Det brukar ju heta att: ”För att vinna en revolution måste du kunna ge folket bröd dagen efter. Om du inte kan det kan du aldrig vinna”, säger Annemarie Dagerman.
Under tiden hade kolonnerna som skickats ut från Barcelona på kort tid lyckats befria hela Katalonien och halva Aragonien från fascismen. Men utanför Zaragoza körde de fast. De saknade vapen, ammunition och nödvändig utrustning för att kunna inta staden. I övriga delar av Spanien gick kriget ännu sämre för republikanerna. I söder hade fascisterna intagit flera stora städer och närmade sig sakta men säkert huvudstaden Madrid.
Barcelona bombades både av det tyska och italienska flyget och från båtarna från havet. Så vi kunde ha bombardemang både upp- och nedifrån samtidigt.
Hitler och Mussolini skickade trupper och vapen. De tyska och italienska flygvapnen började bomba de republikanska städerna.
– Barcelona bombades både av det tyska och italienska flyget och från båtarna från havet. Så vi kunde ha bombardemang både upp- och nedifrån samtidigt. Men jag gick aldrig ned i luftskyddsrummen som låg i tunnelbanan. Jag smög efter husväggarna, förutom när jag råkade befinna mig i tunnelbanan under bombanfallen. Då släppte de inte ut en, berättar Annemarie Dagerman.