Madeleine Grive: »Poeten och politiken« — Kulturtidskrifter.seKulturtidskrifter.se

»Var finns det brechtska engagemanget hos dagens författare och konstnärer?« I det nya numret av 10TAL diskuterar vi konst och samhällsengagemang i vår tid. Läs chefredaktör Madeleine Grives ledare här.

Dåliga tider för lyrik

Bertolt Brecht (1939)

Ack jag vet ju: det är
bara den lycklige som blir älskad. Hans röst hör
man gärna. Hans ansikte är vackert.

Det förkrympta trädet på bakgården
kan skylla på dålig jordmån men de som går förbi
kommer inte desto mindre, och med rätt,
att kalla det förkrympt.

Sundets båtar och lustiga segel
ser jag inte, vad jag ser är fiskarnas
tunga svårskötta nät.
Varför envisas jag att tala om
den fyrtioåriga hjälpkvinnans andnöd:
flickornas bröst
är lika varma som förr.

Ett rim bland mina strofer
skulle idag förefalla mig som övermod.

I mitt inre brottas
glädjen över blommande äppelträd
med avskyn för plankstrykarens tal.
Men det är bara den senare känslan
som driver mig till skrivbordet.

(Översättning Arnold Ljungdal)

Konstverk kan få stora konsekvenser. Att konst är sprängstoff har vi fått erfara på det mest fruktansvärda sätt i början av detta år. Konstnärens rätt att skapa fritt, att ifrågasätta, häckla och provocera är mer än någonsin hotad. Därmed inskränks yttrandefriheten och från många håll uppmanas konstnärerna till självcensur, till finkänslighet och förståelse för förtryckande ideologier och kulturuttryck.

Men skulle vi inte nu mest av allt behöva fler modiga konstnärer som vågar vara motståndsröster mot makten, mot konformism, ängslighet, fundamentalistiska och rasistiska krafter i samhället?

Det är med andra ord bra tider för konst eftersom det är dåliga tider, inte minst för obekväma konstnärer. Brecht skrev under landsflykt från nazistregimen den kända dikten »Dåliga tider för lyrik«. Han uttrycker hur problematiskt det är att under svåra förhållanden skriva poesi om det man egentligen skulle vilja – saker som ger förhöjd livsglädje. Som paradoxernas retoriker lyckas han dock skildra det vackra fast han skriver att han inte kan. Diktens rubrik citeras ibland av nutida poeter, som till exempel av den ukrainske författaren Serhij Zjadan som i motsats till den framhåller att poesin istället just är oumbärlig i tider av kriser och krig. Under ett samtal på 10TALs Stora Litteraturfest i maj förra året säger han med brechtsk ambivalens »jag skulle hellre vilja berätta för alla om östra Ukrainas okända tillgångar, om alla fantastiska människor om den vackra naturen, istället måste jag berätta om konflikter och krig«.

Ska poeter ägna sig åt politik i sin diktning? Kan engagerad dikt bli bra poesi annat än i undantag? Vad kan man kräva för samhällsansvar av konsten? Och vad kan konsten förvänta sig för respons från kritiken och de offentliga rummen? Kan vi ta vara på konstens potential i en offentlighet som mer eller mindre saknar vitala kritiska plattformar?

Detta nummer av 10TAL behandlar konst– och samhällsengagemang i vår egen tid utifrån ett brechtskt perspektiv. Brecht uppmanade människor att inte resignera inför de hotande makterna, utan istället »försöka få tag på adress och telefonnummer till några av dem«.

För första gången på svenska publicerar vi här Bertolt Brechts mindre kända dikt »Till dem som rättat in sig i ledet« i översättning av Lars Kleberg. Den offentliggjordes 1935 då Brecht läste den för tyska lyssnare i radio från Sovjet. Dikten har en stark aktualitet idag, i en tid som på många sätt påminner om 1930-talets, med hets och förföljelser mot folkgrupper. Vår tid präglas också av diskriminerande globalisering, ett cyniskt och egoistiskt samhällsklimat med oacceptabla orättvisor. Miljontals människor lever utan några rättigheter alls. I en sådan tid kan väl inte poeter bara se på?

Dikten är ett exempel på Brechts engagerade lyrik, som tycks tala till intellektuella i hans tid. För att behålla brödfödan tiger många om regimens »brottsliga upprätthållande av utsugningen« och råkar in i en ond cirkel av tysta lögner – som likväl leder till förlust av brödfödan när deras »anständighet i det förflutna« gör sig påmind. Tystnaden straffar sig själv retroaktivt.

Vi har bett strax över dussinet skribenter att reflektera kring dikten och vilka förtryck och hotande krafter som konsten kan söka upp och utmana i dag. Var finns det brechtska engagemanget hos dagens författare och konstnärer? Hur kan ett sådant engagemang se ut? Vilka sanningar är det bekvämt att tiga om idag för att »inte förlora brödfödan«? Helena Boberg och Maja Lee Langvad svarar på den sistnämnda frågan med den gemensamma dikten »Från dem som rättat in sig i ledet« om hur tunghäftan uppstår i de flesta sammanhang.

För första gången på svenska publicerar vi också Hannah Arendts klassiska essä om poeten Bertolt Brecht i översättning av Annika Ruth Persson. Den publicerades först i The New Yorker 1966 och är en både kritisk och passionerad fallstudie över Brechts utveckling som poet och samtidigt en komplex analys av relationen mellan poesi och politik. Arendts tes är att Brechts försvar av de kommunistiska regimerna i öst straffade sig genom att hans poetiska förmåga sinade.

En diktare ska dömas efter sin diktning, skriver Arendt apropå författare som Pound, Villon och Brecht: »Diktarnas och konstnärernas kroniskt dåliga uppförande har varit ett politiskt, och ibland moraliskt, problem ända sedan antiken.« Det finns, fortsätter hon »inget säkrare sätt att göra sig till åtlöje än genom att upprätta en uppförandekodex för diktare, trots att flera seriösa och respektabla människor har försökt«. Men hon menar ändå att poeten är »en som måste säga det osägbara, en som inte får hålla tyst i lägen då alla är tysta och som därför måste akta sig noga för att prata för mycket om det som alla pratar om«.

I SVT:s Agenda talar författarna Ann Heberlein och Ola Larsmo om det meningslösa i att såra och håna människor för deras religion, kultur och kön. Det finns satirkonst som förstärker fördomar och det får man väl lov att kalla missriktad konst, framförallt misslyckad. Men den provokativa, nyskapande, konsten är i de allra flesta fall inte ute efter att såra eller förlöjliga, även om det riskerar att bli en av följderna. Den vill med sina oväntade, ibland extrema uttryck, vända på perspektiven genom att ställa saker på sin spets, vidga synen, skapa dialog, öppna upp för förståelse, skapa nya förutsättningar mellan olika fasta ståndpunkter.

Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler hoppades förstås att väcka intresse med konstinstallationen Snövit och sanningens vansinne på Historiska museet 2004, men de kunde knappast på förhand veta att det skulle framkalla den israeliska ambassadörens sårbarhet och ilska till den grad att han skulle förgripa sig på konstverket. Om de vetat borde de då ha avstått från att göra sitt verk?

Hur öppnar konstnären ögon, om inte genom att göra sig fri, fri från rädsla över hur andra ska reagera, tycka, och fri från det vi är vana vid? Hur bryter vi upp från fördomar och förutfattade meningar om inte genom att skapa något som sätter våra tankar på spel.

Dikten såväl som konsten kan återigen sätta igång stora rörelser.

Madeleine Grive

Inlägget Madeleine Grive: »Poeten och politiken« dök först upp på 10TAL.