Allt fler personer bor och verkar i länder där de inte är födda. Det gäller även konstnärer och författare, som använder ett blandat språk och ifrågasätter den lingvistiska tillhörighetens betydelse.
Det finns en väldigt fin variant på visdomsorden »du måste börja där du är». Den kommer från den postkoloniala kritikern Gayatri Spivak. I en tidig intervju pratar Spivak om Samuel Beckett och säger om den tvåspråkige författaren: »Man måste harkla sig, bereda utrymme, stiga åt sidan, spotta ut modersmålet, skriva på franska.»* Det är en överraskande fysiologisk analogi hon använder för att ifrågasätta kopplingar mellan kropp och språk. En språklig händelse äger rum, inte i rösten utan snarare i dess frånvaro, i harklingen. Det kastar onekligen nytt ljus över den nativistiska myt som ofta förklarar språktillhörighet, att ens kropp oundvikligen bär form av ens förstaspråk. Vidare ser hon i tvåspråkig identitet en potential till ett »självmedvetet, självskiljande projekt… ett beredande av utrymme». Hennes på samma gång förkroppsligade och lösgjorda förståelse tillhandahåller vägledning till en självmedveten och kontextuell språksymbios, tillhandahåller så att säga en väg ut ur de kulturella förskjutningar som tvåspråkiga och tvåkulturella talare ofta upplever. Att spotta ut det mest intima och mest oåterkalleliga, det mest naturaliserade källspråket, eller det så kallade modersmålet (detta könande framstår alltid som djupt problematiskt för mig), är en utmaning, det är farligt, men det påbörjar också en hel process av återförkroppsligande och återuppskattning av språkets utrymmen. Att vara i språk är inte bara att vara smekt, hållen, närd av »intuitiva» eller tonala vågor av erkännande och tillhörighet. I den tvåspråkiga kontext som beskrivs här lär man sig att röra sig från ett språk till nästa medan man befrias från detta slags oifrågasatta psykosomatiska tillgivenhet.
Det handlar inte om att ha en »röst» (ett annat knepigt naturaliserande koncept), det handlar om att förlägga »röst», lokalisera de utrymmen och handlingar genom vilka det blir möjligt att vara i sitt språk, att stanna hos språken, att påverka sitt tal och arbete ända tills trafik uppstår dem emellan, som en kontinuerlig överföring som äger rum i utväxlingen mellan ens kropp, luften och världen. Språket cirkulerar i denna lufttrumma och formar sina artikulerade vibrationer till både verbala och ickeverbala ljud, semantiska och somatiska händelser, som alla kan göras påtagliga som språk. Skrivakten blir mindre permanent, skarpare i sitt flöde. Det uttrycker förflyttning och spottande. Spottloskan kan vara motståndskraftig, obehaglig, lika potentiellt välriktat som en kastad sko. Becketts trafik från engelska till franska, och tillbaka till engelska genom översatt franska, är en upphostning av det engelska språkets upptagenhet vid den koloniserade irländska kroppen. Hans ledmotiv – talförlust, språkstamning, minneshjälp, kroppsspråk – pekar alla mot den förskjutning som upplevdes i förflyttningen, och mot den känsla av befrielse den också öppnade upp. Att bekämpa ett språk med ett annat språk, att i processen transformera både det utspottade källspråket och adoptivspråket.
På franska harklar man sig inte bara, man har en katt i halsen. För att harkla sig behöver man spotta ut katten (»le chat»). »Un crachat» är bokstavligen en spottloska. Man skulle också kunna harkla sig och inse att man har spottat ut en chatte (fransk slang för fitta). Detta tillför och bibehåller ett avgörande libidinöst och erotiskt band till ens kissekatt. På en djupgående nivå skulle man absolut kunna hävda att denna fras är en påminnelse om att det som särskiljer människan från djuren, åtminstone alltsedan 1700-talet, är artikulerat språk. Det är artikulerat språk som hindrar katten från att bli människa. Artikulerat språk som särskiljer människan från den »ädle vildens» asociala stönande. Artikulerat språk är allt det som blir möjligt när katten, djuret, ljudets rena fysiologi, framgångsrikt har avlägsnats från min hals. Omvänt är allt detta som hotas av outtalbarhet om jag inte harklar mig, om katten alltjämt jamar. Medan jag blir medveten om att jag försöker att tala morfas min kropp, min katt träder fram. Katt är tonen i mitt tal, dess brytbarhet, dess namnteckning. Katt är min tvekan, mitt tals subjektiva brytbarhet, tonen i mitt tal, mina tystnaders stamning, dess funktionalitets tydliga brytning. Vad gör det om jag skulle bestämma mig för att prata med en katt i halsen? Frågan är tungt belastad. Samtidigt som den leder till libidinösa fantasier väcker den också frågor om kulturell och lingvistisk dominans, och uppmärksammar ärenden kring språkpolicy och språkutplåning inom kulturen.
När människor i allt högre utsträckning inser att de bor i länder i vilka de inte är födda, eller länder i vilka de är första eller andra generationens medborgare, infinner sig en störning i känslan av det förflutna, oavsett om de uppfattar sig själva som tillhörande diasporan eller inte. Min praktik är del i denna växande skara författare och konstnärer som använder ett blandat språk eller en blandad kulturell erfarenhet för att forma sin skrivpolitik; författare och konstnärer som ifrågasätter vad lingvistisk tillhörighet betyder för dem, och som kanske själva inte är enspråkiga och behöver skapa överensstämmelse inför sin egen blandade kultur tvärs igenom olika markörer och biografiska omständigheter, eller som tvingas att rättfärdiga sin kulturella utveckling som varande tvåkulturella medborgare. Dessa skulle kunna betraktas som exempel på kulturell praktik som talar eller arbetar med en katt i halsen. Praktiker som är härifrån och därifrån. Praktiker som är håriga.
Den tyske pjäsförfattaren Heiner Müller, en envokabulär författare som arbetar med djupt intertextuella, på sätt och vis intralingvistiska metoder, betraktade dialogen som något ovillkorligen baserat på konflikt. Tvåspråkighet, ett slags internaliserad dialog, framhäver snarare än jämnar ut konflikter och motsägelsefulla känslor av både tillhörighet och förskjutning i talarens hals. Den tvåspråkiga identitetens komplexitet är särskilt närvarande i länder med en stark historia av enspråkig dominans och där tvåspråkighet, och dess krav på exempelvis skolgång, fortfarande betraktas som ett hot mot sammanhållning och stabilitet snarare än som en tillgång i våra alltmer postnationella och translokala kontexter. Detta gäller de våldsamt tvingande, enspråkiga och nationalistiska historierna bakom de flesta europeiska territoriers tillkomst, och deras amerikanska förlängning. I sin redan klassiska visuella essä »Sista Tongue» (2002) reflekterar asiatisk-amerikanska Lisa Linn Kanae över villkoren för hennes pidginspråk, hawaiikreolsk engelska, och dess djupgående stigmatisering på ön som varande den standardamerikanska engelskans skuggsida. Redan från början finns tonen där. Pidgin betraktas som ett slags talsvårighet, »ett talfel uppträder när talets alla grundläggande funktioner i någon utsträckning påverkas». Många tvåspråkiga författare som lever i officiellt och ideologiskt enspråkiga och xenofoba länder handskas med sin situation genom att blanda sina språk, byta kod och skapa tillfälliga mål, genom att uppfinna nya stavningsformer, och på det stora hela infiltrera det dominanta kulturlandskapet genom att infiltrera det med samtida lokala dialekter. Karibisk poetik, med sin långtgående och tydligt tvåkulturella process av det skrivna språkets kreolisering, har haft ett unikt inflytande vad gäller dessa samtida blandformer och blandspråkspoetiker. Se till exempel Kamau Braithwaites verk eller Edouard Glissants essäer om relationalitet. Och hiphop-tal är tveklöst en stark lingvistisk markör för många urbana och tvåkulturella sångare. I ett land som England, där policyn också öppet skiftar i riktning mot enspråkighet, blir konsekvensen att tvåspråkiga författare, som exempelvis Hanif Kureishi eller Monica Ali, i själva verket till stor del är enspråkiga, och narrativt – snarare än lingvistiskt och performativt – skildrar några av de spänningar och ironier som existerar när man är av blandat kulturellt ursprung. Hanif Kureishis dråpliga och sexuellt laddade romaner bär alla spår av att växa upp brittiskt som barn till ett blandat asiatiskt-engelskt par. Som han skriver i öppningsrepliken till sin första roman Förorternas Buddha: »Mitt namn är Karim Amir, och jag är född och uppvuxen som engelsman, mer eller mindre.» I en intervju betonar han att detta »mer eller mindre» i den nya kulturella särarten som engelsk inte får sin adekvata framställning som minoritetsperson, utan snarare som en framträdande del av ett kulturellt skede i ett land som är i total förändring.
Som Spivak påpekar i intervjun är situationen mycket annorlunda i officiellt flerspråkiga länder så som Indien där kontroverser och kulturella förförståelser inte så mycket handlar om hybridismer och blandspråksuppfinningar inom en dominant språklig kultur, eftersom de hela tiden äger rum tvärs igenom klasstillhörighet, region, ett flertal lokala dialekter, men istället om framställningen av de väldiga politiska och kulturella diskrepanser som verkar i den tvåvokubulära maktdominansen mellan Indiens talade och skrivna språk. »Den författare som på allvar vill använda hybridengelska skulle förmodligen skriva på det lokala språket.»
2
Så det finns alltså friktion inuti talarens mun. Denna friktion i halsen. Inandningen, det raspiga ljudet när man harklar sig, spottloskan som formas och väller upp, ljuden som följer, orden som formas: allt detta är var du lingvistiskt sett är, och hur du ska börja förstå vem du är i språket. Friktionen för med sig medvetenhet om koppling och om hinder, om kroppslighet och om språkliga spasmer. Att förbereda sig för att tala en del av talandet. Att andas, hosta, spotta, blir delar och stycken i den lingvistiska situationen. Det framhäver språkljuden som tydligt komponerade av kroppens mekanik. Det befinner sig i roten av ljudpoesins revolutionära och internationalistiska poetik, dess djupgående revolt gentemot semantisk dominans, och det finns också närvarande i de avgörande kroppsliga utforskningar (detta involverar ofta orala utforskningar) av performanceartister från 1970-talet så som Carolee Schneeman, Adrian Piper, Ann Hamilton, Gary Hill, Lygia Clark, som påminner oss om att kroppens språkvägar är outgrundliga och kommer från oväntade öppningar.
En så skarpsinnig semiotiker som Roland Barthes var på senare år besviken över att hans intervjuer behövde rensas på tvekan, raspningar, små hostningar. Detta subverbala eller intraverbala material tar i anspråk en lokalitet som inte bara är kopplad till andning, utan snarare till andningen inom talet. Denna medvetenhet om språkets pauser kan förstås som nyckeln till nya former av kunskap och nya former för revolt. Man använder öppningen på sin faktiska och allegoriserade kropp till att lokalisera och stärka ljudyttrandets politiska betydelse. Börja bara med att andas. Börja med att lägga märke till andetagen, raspningarna och spottandena i språket. Hélène Cixous byggde pulsen i écriture féminine på andetagets öppning. Det börjar här inne, i källan till den egna andningen, genom livspulsen som stiger i halsen, buren genom den i en överföring av luft. Att bekämpa språket inifrån språket.
När jag var barn brukade vi köra hem efter att ha tillbringat sommaren i sydvästra Frankrike och mina föräldrar brukade stanna till i en liten by känd för sin gåslever. Från baksätets fönsterruta kunde jag skymta rader av stora trälådor med hål på sidorna från vilka det stack ut rader av halsar, ankhalsar, gåshalsar, resten av kroppen var innesluten, osynlig, tvångsmatad två gånger om dagen, manuellt fullproppad tills levern blivit oproportionerligt tilltäppt. Organ brister ibland av denna ofattbart grymma och konstanta trycknivå. Jag mindes detta när nyheten om den amerikanska användningen av vattentortyr på politiska fångar nyligen spreds. Denna plågsamma invasion medelst systematisk kvävning. Tvingar fram tal genom att dränka det. Vilket slags språk framträder, och för vilket slags galenskap?
Caroline Bergvall
Översättning från engelskan: Athena Farrokhzad
Not
* »Bonding in difference: interview with Alfred Arteaga» and appeared in The Spivak Reader ed. D. Landry & G.Maclean (London: 1996)
Du har just läst en text som publicerats i Ord&Bild. Om du uppskattar Ord&Bild – prenumerera gärna. Fem nummer om året kostar 330 kronor, om du betalar via autogiro kostar ett år 300 kronor (25 kronor i månaden). Klicka här för att teckna en prenumeration.