Allt fler ungdomar hamnar utanför. De verkar tycka att det är deras eget fel. Ivrigt påhejade av debatten. Är det så? Kanske kan vi skylla på föräldrarna? Jag vill bestämt hävda att det oavsett vems fel det är så är de vårt gemensamma ansvar.
Jag lärde mig nyligen en ny förkortning. Neet. ”Not in Employment, Education or Training”. Det är ett begrepp för unga som varken studerar eller arbetar och som allt fler länder och även EU använder i sina strategier för tillväxt och utbildning. De flesta i den här gruppen är killar. Både i Sverige och utomlands. De är främst mellan 20-25 år och har av olika anledningar hamnat utanför samhällets radar.
De blir enligt all tillgänglig statistik fler.
I Linköping som har ett relativt livaktigt näringsliv finns det ett område, Skäggetorp, som ligger i Sverigetoppen vad gäller antalet neets, eller vad de nu kan heta i plural. Hela 30 procent av ungdomarna där är neets. P1:s Studio Ett gjorde i oktober ett reportage därifrån. De intervjuade några unga män som starkt betonade att det var viktigt att ”klara sig själv”. Ett ställningstagande som vid en första anblick kan verka rimligt och kanske sunt. De motiverade det med att en person som måste få hjälp är ”fan inte manlig” och annat liknande och man förstod att de längtade efter självständighet och hade en stark önskan att slippa bli kontrollerade av en myndighet.
Inte så konstigt. Och kanske en bra drivkraft. Så tänkte jag, men när jag lyssnade vidare på programmet och förstod mer av hur de här killarna har det och vad det innebar att leva som de gör så blev jag mer och mer upprörd över det misslyckande som deras liv innebär – inte för dem själva utan för hela samhället.
För de allra flesta neets börjar det med att de hoppar av skolan. Anledningarna till att de gör det är säkert skiftande. En del har kommit till Sverige som analfabeter och aldrig fått tillräckligt stöd för att komma ikapp. Till slut ger de upp. De hoppas kunna försörja sig och på så vis känna sig vuxna, men får inga jobb. Andra orkar inte ta sig igenom skolan av andra skäl. Mobbing, inlärningssvårigheter eller kanske bara en allmän känsla av att det är meningslöst. Alla dessa orsaker är ett misslyckande för den svenska skolan som samhällets förlängda arm. Vi borde tagit hand om dessa unga bättre.
Nu hamnar de i en tämligen utsiktslös arbetslöshet. Och de tror att det är dem själva det är fel på. Men är det så? Vad ger vi dem för chans? Hur lätt är det att idag vara sin egen lyckas smed? Och de som inte lyckas. Hur fångar vi upp dem?
Vuxenutbildningen är nedmonterad så utsikterna att ta igen den bristande utbildningen är inte stora. Arbetsförmedlingen kräver att de ska söka mängder av jobb som de ändå vet att de aldrig kan få. En förnedringsresa som inte verkar ha något slut för de flesta av de här stackars neetsen. Många ger upp och slutar gå dit efter ett tag. Vi, samhället har inte så mycket att erbjuda dem där. Och den som inte går till arbetsförmedlingen har inte rätt till något försörjningsstöd. Det som ska vara sista utposten, hjälpen som ska göra att ingen i Sverige ska behöva hamna på gatan. De här unga killarna säger att det är så jobbigt att gå dit och känna sig kontrollerade. Hellre låter de bli.
Jag förstår dem. Men det här är inte deras misslyckande som de faktiskt tror, utan vårt gemensamma.
Men föräldrarna då? Deras föräldrar, som får fortsätta försörja sina söner så gott de kan ser det ofta som sitt misslyckande. Det är det inte.
Det är vi alla som har svikit dem gång på gång och till slut landar allt i detta.
De förtvivlade killar som tar svartjobb om de kan hitta dem, för att lätta föräldrarnas börda och för att känna att de har något värde. För värde mäts i pengar.
En ledsen kille säger ”En kille ska vara trygg stabil och ha ett eget arbete” annars får han ingen tjej. Han får heller ingen lägenhet. Ingen möjlighet att påverka.
Det är kanske inte så konstigt att de tappert tjatar om att ”klara sig själva” även om det bara betyder att de lever på sina föräldrar eller på nästan ingenting. En av de intervjuade i programmet sa: ”Det är bara tankar på familjen och på Jesus som hindrar mig från att göra dåliga saker”. Den som inte har så goda relationer till dessa fasta punkter i tillvaron kanske inte kan låta bli ”dåliga saker”. De har hamnat utanför och de har förmodligen inga varmare känslor för samhällets gemenskap. De har bara sig själva. När svartjobben inte går att hitta och när föräldrarna inte längre kan eller vill försörja dessa unga vuxna, vad händer då? Inte har de här neetsen några starka incitament för att ta något som helst gemensamt ansvar för samhället – alltså oss andra.
Idag är 12 procent av alla europeiska ungdomar mellan 15-25 år neets.
Vad ska hända med dem? De är vårt ansvar. Vårt gemensamma. Precis som det är vårt gemensamma att de hamnade utanför från början. Vi får ta det. Eller så får vi ta konsekvenserna när de tröttnar på sin hopplösa situation.