Mare Kandre-priset 2012 går till Mats Kolmisoppi för hans samling av berättelser i Undantagen.
Så här inleds den första berättelsen i Undantagen, ”Bekännaren”:
De är ute efter mig. De vill hämnas en oförrätt. De vill inte ta mig av daga. Men de vill straffa. Det är för att jag avslöjade en hemlighet och talade bredvid mun. Några ska hämnas att jag övergav dem. Det är de små sveken som är värst. Jag tror att de inte märker, men det gör de. De vet hurdan människa jag är.
I Mats Kolmisoppis Undantagen möter vi individer som känner sig åsidosatta, kränkta och övergivna. De är nära att falla långt ner till meningslöshetens avgrund i ett samhälle som är kallt och hårt. Genom korta, komprimerade samtidsbetraktelser tecknas känslotillstånd som undertryckt vrede, sorg, förtvivlan och skam men samtidigt en stark längtan efter tillhörighet och kontakt.
Motiveringen är:
För att han med ett alldeles eget och sparsmakat språk förmår fånga tidsandans underströmmar av vanmakt, hat och hämndbegär. Författaren verbaliserar människans förträngda monologer till bekännelser, och både stör och aktiverar sina läsare genom ett monotont, lågmält tilltal som lyckas förvränga verkligheten och göra den begriplig på nya sätt. Ett vardagsnära språk, färgat av en mörk och brutal humor, gör berättelserna effektfullt hotfulla och kusliga. De täta komprimerade texterna uttrycker en svidande samhällskritik och kräver ett svar, ett moraliskt ställningstagande av den som läser – vilket skapar en ovanligt utmanande och engagerande läsning.