Det förändrade medielandskapet – där vi vant oss vid att allt oftare läsa – texter på en platt skärm – gör något med den tryckta tidskriften. Den som har -pärmar, papper, ett begränsat antal sidor, en kronologisk linje som löper från den -första till sista sidan. Ur tidens digitala våg stiger något fram som går att hålla i handen, röra vid och bära med sig.
I och med det här numret stiger Ord&Bild (åter, för en tidskrift som existerat sedan 1892) fram genom en ny form. Vi tänker att ingångarna till tidskriften nu är fler, och att det ska vara lättare att orientera sig i numret. Dessutom gör vi en nysatsning på bild-ledet i vårt namn.
Det var också den tryckta tidskriftens fördelar som vi ville ta fasta på när vi inrättade vårt galleri, som är det första som möter läsaren i det här numret.
Galleriet är tänkt att bli ett återkommande inslag i tidskriften. -Omslaget, med baksida och insida, och några sidor in i numret, erbjuds som en plats för samtida bilduttryck. Ett galleri som också är ett omslag, och en mobil utställnings-plats som kan förflyttas från tidningsstället till hemmet.
Det är främst tänkt att vara något i sig, men ställer också en lågmäld fråga om vad en tidskrift är och kan vara.
Först ut i vårt Galleri är Ida Lehtonen som med hjälp av ord och fraser ur texter i det här numret har sökt upp bilder på nätet som hon sedan bearbetat. Här sker ett problematiserande av något som också det är centralt i arbetet med tidskriften: urvalet. Vad väljs ut, och hur presenteras det? Hur redigeras det, och på vilken sida placeras det?
I samband med Galleriet inleder vi också en serie som reflekterar över relationen mellan orden och bilderna, först ut är Magnus Bremmer som tar upp problemet med att kunna urskilja en strandad val i hamnen. När de första fotografierna kom uppfattades de som brutala, som att de gav »samma vigt åt den blanka vestknappen som åt det tindrande ögat.»
Tiden sköljer genom våra blickar. I det här numret återkommer Ord&Bild läser (se temablocket om Tage Aurell i 2012:5). Denna gång med fokus på Moa Martinson. Kristina Sandberg skriver om hur Moa Martinsons författarskap för henne länge var placerat i ett hemligt arkiv. Osäker på vad det skulle innebära för den egna litterära statusen att bli associerad med ett författarskap som så tydligt placerats i facket »kvinnolitteratur». Och ändå var just Martinsons författarskap ett av dem som fick Kristina Sandberg att känna att hon hade rätt att skriva sitt; att berättelser om kön och klass fanns att se i det vardagliga, det som ligger nära det egna livet.
Litteraturvetaren Therese Svenssons vithetsstudie av Mor gifter sig lyfter fram en skildring som är låst i en dualism, där det svarta får representera livet och det vita död. Hon läser romanen med kunskap om vad ett rasifierat seende gör med de kategorier vi har att beskriva världen med. Medan Tone Schunnesson lägger sin blick nära Moa Martinsons, och tar bilder och teman ur författarens liv och romaner in i en expanderande dikt som tar plats i egen rätt.
»Stadsmedborgaren och den oönskade samhällsförbättringen» heter ett annat block i det här numret. Konstnären Victor Marx skapade rubriker för några år sedan när han dels byggde ett bostadstorn som han gav bort till en hemlös, dels ett galleri som också gav ljus till en dåligt belyst gångväg. Ett verk som ställer frågor om vad som händer när en medborgare själv tar initiativ till samhällsförbättrande insatser.
Projektet Gapahuk beskriver hur kommunen byggt skjul åt hemlösa, en förment human gest eftersom den egentliga anledningen varit att få bort människor från torg och andra platser där de uppfattats som oönskade.
Vilka rättigheter man har som medborgare, om man ens har rätt att betrakta sig som medborgare, är ofta något som definieras utanför individens räckvidd. Men att den nuvarande samhällsordningen inte är den enda tänkbara är något Helena Holgerssons text pekar på när hon påminner oss om att städer har en mer bestående karaktär än nationer.
Läs också, förutom ett starkt kritikblock, nyskriven prosa av Sara Stridsberg, och nyöversatt av Friederike Mayröcker samt poesi av Gabriel Iktez-Sznap och Kennet Klemets.
Var tid odlar sitt seende, nu skärper Ord&Bild blicken ytterligare. Samtidens berättelser och bilder är mångfaldiga. Urskiljningen sker utmed ett flertal linjer, och i och med det här numret har Ord&Bild också en form som bättre ska klara av att fokusera dessa rörelser.