När vi arbetade med blocket om Forskningens former fick vi syn på hur ett framhävande av det ofullgångna som estetisk princip gick igenom också i numrets övriga texter – exilestetiken hos Dubravka Ugrešic´, Magnus Haglunds läsningar av två överskridande, expansiva, samtida konstnärsskap. I Jarl Hammarbergs och Freike Räiähs stretande med formen.
Det här är ett nummer som säger att fragmenten och skissen ibland är en mer adekvat bärare av de erfarenheter och kunskaper som ska skildras än den helgjutna formen. Det tål att upprepas: Det värdefulla återfinns inte alltid i det som går att väga och mäta; den avslutade tanken är mindre intressant än det pågående tänkandet.
Dubravka Ugrešic´ uppfann inte fragmentet, men hon har i sina böcker visat hur det fungerar som exilens formspråk. »För första gång-en läser jag en text som bekräftar mig, min bakgrund», skriver Meira Ahmemulic´ om sitt första möte med Ugrešic´s texter. En del -författarskap tycks mer än andra frambesvärja lusten att tala om de egna erfarenheterna. I det här fallet har det säkert just att göra med Ugrešic´s sätt att demonstrera hur fragmenten, och detaljerna, ibland på ett bättre sätt än de övergripande svepen, kan synliggöra de stora sammanhangen. Däri finns kanske också nyckeln till varför hon på ett så ledigt sätt kan röra sig mellan det essäistiska och det skönlitterära uttrycket.
Dubravka Ugrešic´ är också en utgångspunkt för Ann-Marie Tung Hermelin, när hon skriver om migrationens arv. Hennes farmor föddes 1914 i Manchuriet. När japanerna invaderade Manchuriet 1931 är det början på ett livslångt förflyttande för Hong Fang, mellan Japan, Tokyo, Manchukuo och USA; ett liv utsatt för 1900-talets konflikter, krig, rasism och imperialism. Ann-Marie Tung Hermelin citerar Ugrešic´ när hon säger: »Exilen är också en stil, en narrativ strategi. Ett trasigt liv kan endast berättas i fragment.» Den exil Ulf Peter Hallberg skriver om i samma block är den självvaldes, viljan att söka sig bort från det invanda, inte tvånget, men ett tillstånd som har ett släktskap i att hemtillhörigheten förfrämligas. Medan Magdalena Dziurlikowskas bidrag i detta nummer knyter an till Dubravka Ugrešic´ via modern, som även det är ett viktigt, och återkommande tema hos Ugrešic´.
Också de två texter som vi publicerar under rubriken Forskningens former synar hur den på förhand bestämda formen rymmer inbakade frågeställningar som är ett potentiellt hinder för tanken, och skrivandet, som behöver röra sig friare. Anders Johansson ifrågasätter att Vetenskapsrådet tycks anse att forskningen är synonym med sitt resultat. Han framhåller, med hjälp av Marcia Sá Cavalcante Schubacks, skissen som tänkandets form. Och Wencke Mühleisen visar med sin text på ett sätt att beskriva kunskap, och erfarenheter, som inte accepteras som vetenskap. Också Cecilia Grönbergs bildsvit är ett forskande utifrån formen, när den störs, bryts.
Det genomgående drag som vi fann i arbetet med dessa texter, framhävandet av det ofullgångna, ofärdiga, det som befinner sig i rörelse, skulle också kunna ses som den övergripande idén för vårt redaktionella arbete: tidskriften som den välformulerade, inkluderande och pågående tanken.