»De glupska flicktrynena har skapat sig en klibbig bädd av det nya, ett embryo som ska sluka oss levande«, skriver Sara Tuss Efrik i sin text »Nattens mage« i detta nummer av 10TAL. Glupskheten och klibbigheten är båda betecknande för det gurleska. Likaså hoten om våld som plötsligt uppstår ur det söta och barnsliga.
»Vi har ett leksakspariserhjul fullt av knivar, vi smörjer / våra munläder till sockriga leenden, och konjak på det, blir till sår«, skriver Arielle Greenberg i dikten »Jag och Peter Lorre nere vid skolgården«, också i detta nummer.
Gurlesque är ett ord. Så lyder den springande punkten i poeten, kritikern och introduktören Johannes Göransson essä »Dikter ur smitthärdens inre« på sidan 48. Det är ett ord med internationell klang som fäster sig, som får saker och ting att röra på sig. Gurlesque är en aktivitet. Det är ett sätt att förhålla sig till orden, till litteraturhistorien och inte minst – till vålds– och förtryckarstrukturer vare sig det gäller kön, klass eller identitet – genom att överdriva, blåsa upp och avslöja. Gurlesque är därför bokstavligen upprörande, det är en handling som rör upp historiens damm och slam och kastar om vaneseendet. Det är en maximalistisk och normbrytande poetik. En feminin och feministisk stil som införlivade det groteska och grymma med det glamourösa och drömlika.
Fenomenet kom 2001 i USA att kallas just gurlesque av poeten och litteraturvetaren Arielle Greenberg i en recension. Greenberg har berättat att hon valde ordet för att det ljuder som en sammanslagning av fenomen som hon associerade stilen med – carnivalesque, burlesque, grotesque, och Riot Grrrls. De nya dikterna som Greenberg skrev om var både fula och skrämmande, söta och dumma, fyllda av enhörningar, paljetter, hånflin, könsord och svordomar.
Begreppet är släkt med litteraturvetaren Michail Bachtins syn på det karnevaliska, den folkliga kulturen, den groteska realismen och skrattet, som förlösande men ignorerade inslag i litteraturhistorien. I gurlesken rör det sig om en mot den amerikanska objektifieringskulturen uppsluppet hämndlysten flickkultur i skärt och flätor.
Greenberg hade satt ord på en tendens i den amerikanska feministiska samtidslyriken, men begreppet skulle visa sig vara revolutionärt i sin kraft och räckvidd. Allt oftare började hon använda termen i sina recensioner.
Gurlesque är en smittsam stil som utvecklats snabbt, försetts med en teoretisk grund och kommit att innefatta både en litterär skrivmetod och en läsart, som varken kan kallas avhållsam eller trogen sin tid eller litterära kotterier. Nio år efter att ordet användes första gången, 2010, gav Greenberg tillsammans med poeten Lara Glenum ut diktantologin med titeln Gurlesque – the new grrly, grotesque, burlesque poetics med ett tjugotal kvinnliga poeter och bildkonstnärer, och den nya poetiken spreds vidare. För att understryka begreppets rörlighet i tid och rum har vi i det här numret valt att behålla den internationella stavningen när vi talar om aktiviteten eller det gränsöverskridande begreppet.
Gurlesque är ett sätt att skriva som praktiserats av författare i skilda tider, men det är också en läsart. Flera av världslitteraturens storheter kan med gurlesque få nytt liv – till exempel Emily Dickinson och Sylvia Plath, som ibland kritiserats för att vara överdriven och patetisk. Johannes Göransson menar att »med gurlesque älskar vi Plath igen, men inte genom att försöka snygga till henne, utan genom att hylla alla ›problematiska‹ aspekter i hennes verk och hänge oss åt de överdrivna metaforerna …«
Gurlesque är med andra ord ett sätt att läsa om. Att få syn på en kraft som varit verksam i vissa författarskap och texter sedan litteraturen började bryta sig loss från den politiska makten och istället kritisera den. Gurlesque är ett sätt att frigöra sig genom ord och genom den skrivande handlingen.
Vilka författare skulle kunna räknas som gurleska? Kärt begrepp rymmer många namn. Och det gör gurlesque. I svensk litteratur kommer jag att tänka på författare som Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall, Agneta Klingspor och Carina Rydberg, som skulle vara spännande att läsa med ett gurleskt perspektiv.
Gurlesque är inte en estetik som endast förekommer i USA, utan upptäckts i Mexico, Sydkorea och i de nordiska länderna ungefär samtidigt. Nu läser, inspirerar och skriver poeterna om varandra. Kontakterna dem emellan är möjliga genom översättningar, uppläsningar och poesifestivaler. Stockholms Internationella Poesifestival samlar poeter från olika delar av världen till en gurlesk vecka mellan den första och sjätte december.
I sin essä på sidan 30 skriver den amerikanska poeten och kritikern Joyelle McSweeney, bland annat om hur hon läste Aase Berg som gurlesk redan innan ordet uppfunnits. Aase Berg, som är hyllad för sina gurleska dikter i USA och Asien och nyss hemkommen från en uppläsningsturné i Hongkong, Kina och Singapore, skriver å sin sida i essän »Aggressiv befrielse i klänning och rosett« om gurlesken i både Sverige och USA. Det gurleska är en litterär tråd som hela tiden vill tas upp, vävas om, och aktiveras igen. Nättidskriften Ett lysande namn har till exempel behandlat framförallt den svenska gurlesken tidigare i år.
I detta nummer introducerar vi djärva och punkiga gurleska poeter från fyra världsdelar. Joyelle McSweeney, framgångsrik dramatiker, prosaist och universitetslärare, Lara Glenum, Arielle Greenberg, Kim Yideum, doktor i feministisk poesi i Sydkorea, Kim Hyesoon, Catherine Wagner, Feng Sun Chen, född i Singapore 1987 numera bosatt i USA och den mexikanska poeten Dolores Dorantes, som för sin kamp för jämlikhet under dödshot tvingats fly till USA.
Från Norden publicerar vi nyskrivna texter av poeten och mångkonstnären Leif Holmstrand. Holmstrand förkroppsligar något av det identitetsupplösande och könsbrytande i det gurleska. I en tidigare intervju med 10TAL (nr 26, Självbiografi, 2008) säger han: »En sorts upplösning eller splittring av könen upptar min fantasi dagligen, eller snarare: jag fantiserar om en värld där betydligt många fler könspositioner än två är accepterade.«
Sara Tuss Efrik, som för ett år sedan romandebuterade med Mumieland på Rosenlarv förlag, har tillsammans med dokumentärfilmaren och konstnären Mark Efrik Hammarberg skapat ett storslaget maximalistiskt bidrag av text och bild.
Den finlandssvenska poeten Matilda Södergran som debuterade 2008 i Finland med Hon drar ådrorna ur och senast i tredje samlingen Maror (ett sätt åt dig) 2012 imponerade med att tonsäkert skriva både våldsam och provocerande dikt om det fängelse kvinnokroppen kan vara.
Gurlesque låter sig inte så lätt fångas in även om vi kan se återkommande inslag i texterna. Det gurleska vill överdriva och överskrida gränser, det vill vara mycket på samma gång: »Jag är inte flickmaterial / jag är ett skepp kommer lastat / med sjuka skitungar / Min Lilla Ponny som spyr / Du e vilse bland degiga stjärnor«, skriver Lara Glenum i en av dikterna ur sin kommande samling.
Låt oss gå in bland de degiga stjärnorna, enhörningarna och blodet.