Den 3 maj i år bad jag mina vänner på Facebook att hjälpa mig få ihop nästan 30 000 kronor för att hjälpa en syrisk familj att ta sig till en säker hamn. På mindre än 48 timmar flöt mer än hälften av det beloppet in från både vänner och okända som delat mitt inlägg och velat göra sig till medbrottslingar. Efter mindre än en vecka var hela beloppet inne. Att hjälpa en syrisk familj ta sig till en säker hamn innebär utan omskrivningar att hjälpa syrierna att smugglas till Europa. Jag förutsätter att mina vänner inser detta. Att det är en flyktingsmugglare som kommer få deras pengar och tillse att dessa människor som är i så stort behov av hjälp faktiskt får den.
Jag önskar att de som bidragit med pengar insett detta faktum och att de finner stolthet i detsamma. När mina kusiner i höstas satte sig i en liten gummibåt med utombordsmotor någonstans längs den egyptiska kusten, så hade de betalat sammanlagt 80 000 kronor för resan. Alla familjens pengar hade gått åt för länge sedan, så denna summa lånades ihop och skulden de satt sig i tyngde dem minst lika mycket som det faktum att båten var överfylld av människor och var i det närmaste sjöoduglig.
Resan tog nästan 18 dagar och under tiden hörde vi inte något ifrån dem. De var nära att drunkna på det öppna havet. De plockades upp av kustbevakningen nära den europeiska kusten och kom utmattade i land. Då hade redan en äldre kvinna avlidit på resan över och en annan kvinna fött sin bebis på öppet hav. Med på båten fanns naturligtvis inga smugglare. I stället var det passagerarna själva som navigerade och styrde båten. En man, utbildad till ingenjör i sitt hemland, hade fått en genomgång av hur han skulle styra och hantera farkosten.
De flesta passagerare kunde inte simma, berättar min kusin. Visserligen kunde han simma, men han insåg snart att det inte gjorde någon skillnad. Efter att ha nått sin första anhalt reste de vidare genom Europa, blev rånade på vägen och var nära att ge upp i Paris. När jag möter upp dem i Malmö ser de ut som spöken. De har samma kläder på sig som de påbörjade resan i, väskan de haft med sig har de förlorat på vägen och min kusins lilla niomånaders bebis är otröstlig. Hans nioåriga storasyster har svårt att släppa taget om mig, den första vuxna person på många dagar som är utvilad nog att ägna henne någon uppmärksamhet. Men de tackar ändå sin lyckliga stjärna, och smugglarna som de betalat pengar till, för att de kommit fram.
Flyktingsmugglaren är i dagens migrationspolitik den enda vägen till Europa för dem som försöker ta sig igenom det europeiska nålsögat. Trots att han (det är oftast män) tar mellan 10 000 och 70 000 kronor för varje smugglad person så är smugglaren i praktiken den enda som tillser att Genèvekonventionen, FN :s flyktingkonvention från 1951, kan efterlevas. Där definieras en flykting som en person ”som befinner sig utanför sitt hemland på grund av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av hans/hennes ras, nationalitet, religion, politiska uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan eller, på grund av sin fruktan, inte vill begagna sig av sitt hemlands skydd”.
Flyktingdefinitionen och det efterföljande protokollet binder alla undertecknande och ratificerande stater att garantera människor rätten att söka och åtnjuta asyl om de anses falla in under konventionstexten. Idag har samma länder i praktiken överlämnat ansvaret för att tillse att konventionstexten efterlevs till samma smugglare som de bekämpar. Rätten att söka asyl ifrågasätts och i många fall upphävs den. Trots att det är ett föga idealistiskt leverne, trots att de utsätter folk för en enorm fara, trots att det är en skrupelfri bransch i nära förbindelse med handeln av droger, människokroppar och allt annat lågt som kan nyttjas och utnyttjas av människor utan moral, så är det människosmugglarna som ser till att människor på flykt i behov av hjälp kan få den.
Jag reser till Beirut i början av våren. På väg i bil från en stadsdel till en annan passerar jag syriska män och pojkar i olika åldrar som står och sitter på refugen emellan körbanorna och vädjar förbipasserande förare om att få utföra olika påhugg för att kunna överleva. Behöver du laga taket, lägga ett cementfundament, laga bilen, köra varor eller utföra jordbruksarbete? Då finns kanske dina arbetare där, villiga och desperata efter vilket som helst sorts arbete som kan betala hyran. Ingen arbetsrätt, ingen försäkring, ingen garanti för att lönen de får i slutet av dagen är den överenskomna. Ingen garanti för att de får lön över huvud taget. När det talas om att flyktinghjälpen skall riktas till närområdet, dit de flesta syrier flytt, så är det bland annat Libanon man syftar på. Där utgörs en fjärdedel av befolkningen numera av syriska flyktingar, över 1 miljon människor där befolkningen är 4,5 miljoner. Troligtvis är antalet större, eftersom många av dem inte kan eller vill vara registrerade hos FN:s flyktingorgan UNHCR.
Amin är en av de som letat arbete på Beiruts gator. Numera finns han i Istanbul. Jag kommer i kontakt med honom när jag skriver en artikel om smugglingsvägar. Han har lagt alla sina besparingar på att försöka ta sig till Europa och till Sverige. Nu är han helt pank. I Syrien arbetade han som banktjänsteman och levde ett liv som var långt ifrån att röra sig på ett främmande samhälles bakgator för att inte bli upptäckt. Han försökte ta sig in i Europa via Bulgarien, men strax innan den bulgariska gränsen blev han och de andra i hans sällskap upptäckta av bulgarisk polis. Trots att de ännu inte kommit in på bulgariskt territorium körde en patrull från gränspolisen emot dem, en så kallad pushback. De fångades in och fick sitta på den blöta marken tills en fångtransport kunde ta dem allihop tillbaka till turkiska polisen och överlämna dem.
Nu sitter han i Istanbul och väntar på sin nästa chans att ta sig över. Den här gången planerar han att resa via havet till Grekland. Jag frågar om det inte är bättre för honom att stanna där han är än att riskera pengar och liv på en rutt som slukat så mycket av båda. Han säger att han hellre sjunker till havets botten i ett försök att komma fram till Sverige än att behöva leva som han gör idag. Jag tänker på min fråga, hur den dryper av privilegium och okunskap, fastän jag tror mig vara mer insatt än många andra.
Jag talade med en älskad vän om min crowdfundade smuggling, frågade om hen var okej med att bidra till min insamling på Facebook. Hen sade: Jag är ledsen Hanin, jag vet att du gör det av rätt orsaker, men jag kan inte stödja smuggelbranschen när jag vet hur den ser ut och hur de utnyttjar människor som är desperata. Jag både förstår den synpunkten och föraktar den. Jag förstår den för att den är helt korrekt. Det är en vidrig bransch och människorna som riskerar att offras är oskyldiga till allt utom till drömmen om en bättre framtid. Jag föraktar den för att den bortser från det faktum att desperationen som krävs för att gå till en smugglare är skapad av just det system som den politiska eliten väljs till att upprätthålla.
Detta är ett system.
Tro inget annat.
Jag tänker på det som ett brädspel ibland. Du börjar på ruta ett, i ditt hemland, slår ett slag, hamnar i ett väntrum i Alexandria, slår ett slag till med tärningen och grips, får slå ytterligare ett slag och står över ett kast. När du väl kommit över Medelhavet via Bulgarien och är på väg in i Österrike blir du stoppad av polisen, du kastas i fängelse och skickas tillbaka två rutor, till Bulgarien, du betalar en smugglare till och fastnar på vägen. Du slår ytterligare ett slag med tärningen, men så anger någon dig och där tar spelet slut. Sverige, mållinjen, försvinner för alltid och spelet är över.
Alla aktörer kan belöna eller bestraffa dig på något sätt. Du är bara en spelpjäs. Smugglarna som står i kvarteren i Aten med många invandrare med förfalskade, stulna, köpta och lånade pass, inför ögonen på polisen, och väntar på sina nästa kunder. Handläggarna på Migrationsverket, som sitter bakom skrivbord, läser in fingeravtryck och tar bilder av dem som söker asyl, som utmattat letat sig till vad de hoppas ska vara mållinjen. Handläggare vars jobb det är, även om de ofta inte vill, att peta sönder berättelser och att upprätthålla systemet igång genom att skicka tillbaka människor på flykt till hålet i det europeiska staketet och tillbaka till det första EU-landet de reste genom, tillbaka till ruta ett i brädspelet. Brännvinsadvokaterna som står i gathörn i alla städer och tar emot pengar i kontanter för att hjälpa. Men hur bra den hjälpen är kan du aldrig veta förrän efteråt.
Det är ett cyniskt sätt att tänka, men det är en cynism född ur detta europeiska gränssamarbete. Det slår mig efter flera månader att nästan alla vänner som flytt den senaste tiden och som jag ringer till verkar använda samma telefonbolag. Jag undrar hur det kommer sig, men tänker inte mer på det förrän jag står på Centralstationen i Malmö och är på väg ut. Utanför stationen står det tre killar i blå vindjacka och delar ut gratis telefonkort för ett relativt nyetablerat telefonbolag. Det är samma telefonbolag som mina vänner använder. Jag står och betraktar dem och märker efter ett tag att de framför allt verkar gå på förbipasserande med min hud och hårfärg. Det visar sig senare att just detta företags anställda, med det gratis utdelade telefonkortet, ofta varit de första personer som flyktingarna mött när de ankommit till Sverige. Den nyanlända hoppfulla får ett telefonkort, byter några ord med någon som ser vänlig och gästvänlig ut och får hjälp med hur man enklast tar sig till Migrationsverkets ankomstenhet. Myndigheten som tidigare legat på Östra farmvägen har nu expanderat ut till Jägersro, för att lokalerna inte räckte till när myndigheten fick instruktioner om att nyanställa och dess handläggare börjat jobba sjudagarsveckor för att hinna med. De blå vindjackorna på Malmö Centralstation har blivit en del i instruktionen från smugglarna, där de blå figurerna utgör ljuset i slutet av tunneln.
Denna mardrömsflykt är ingenting som något parti i svensk politik har för avsikt att förändra på något radikalt sätt. Att tala om att införa humanitära visum, att öka andelen flyktingar under svåra humanitära kriser som i Syrien, eller att lätta på lagstiftningen för anhöriginvandring förhindrar inte gränspolitikens själva fundament: Att den som flyr måste ta sig igenom hålen i den europeiska mur som byggts upp mot världen och därmed måste ta smugglare till hjälp. Det enda som partierna faktiskt tycks vara rörande överens om är just att gränserna måste finnas där i någon form.
Smugglare fortsätter vara de enda agenter som FN:s flyktingkonvention har att luta sig tillbaka mot. I stället för att ens hopsparade pengar kan användas för att starta ett nytt liv i ett land som vill ha en så belönas de smugglare som utgett sig för att vara den enda vägen in i Fort Europa. Johannes Anyuru berättar i boken En civilisation utan båtar om ett citat som tillsänts honom under tiden då han befann sig i Aten sommaren 2011, i väntan på att få gå ombord på Ship to Gaza. Det är Michel Foucault som citeras: ”I civilisationer utan båtar torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och polisen tar piraternas plats.”
Jag tänker att vi på många sätt lever i en civilisation utan båtar. Där hamnarna blivit platser för varor som rör sig och inte en plats för människor, och där den som vill söka sig ett liv bortom krig eller hunger tvingas bli just en vara. Jag tänker att det enda möjliga alternativ för oss, för att vi ska kunna återfå en del av vår förlorade värdighet och mänsklighet, kanske är att öppna gränserna och tillåta människor som behöver en säker hamn att få den. Först då blir smugglarna överflödiga.