Även om Migrationsverkets tjänstemän inte alltid ser ut som frågetecken, så tycks frågetecknets form alltid stå i nära förbindelse med deras väsen. Det går upp för mig, när jag sitter i ett av Migrationsverkets intervjurum, hur frågetecknet som sådant faktiskt påminner om en människas hals och huvud. Som om tjänstemännen har skapats till frågetecknets avbild. Ett huvud som tecknar en båge, ner längs halsen och fulländas med en punkt vid adamsäpplet.
Vi andra är snarare formade som utropstecken. Utan några kurvor eller krusiduller, utan möjlighet att ta plats; en enkel grafisk form som går att pressa in var som helst.
Den första fråga som frågetecknet producerar är: Vad heter du?
– Samira Motazedi!
Sedan fortsätter det.
– Var kommer du från?
– Iran!
– Vilken stad?
– Hur gammal är du?
– Kom du ensam?
– Har du någon anhörig i Sverige?
Frågetecknet har en tendens att producera frågor som i sin tur producerar nya frågor i en oerhörd fart – så snart en fråga besvaras står ett antal nya på rad. Som sommarens flugor som förökar sig oavbrutet och är helt omöjliga att bli av med.
Sex gånger har jag blivit placerad i en stol och under timmar, med fäktande armar, försökt värja mig mot svärmen av flugor. Den avgörande skillnaden mellan oss är vilken sida av bordet vi sitter på.
Den som sitter på min stol måste besvara varenda fråga. Den som sitter på andra sidan kan till och med låta bli att titta på den utfrågade, om hon skulle få för sig att ställa en motfråga.
Trots att frågan är något utropstecknet inte förväntas rymma har jag, ända sedan mitt andra förhör, undrat en sak i förhållande till alla deras frågor: Kan inte ni tala om för mig varför jag då har kommit till Sverige, från ett liv under bra förhållanden, med en nära och god relation till min familj, utan att ha en enda människa i det här landet?
Om allt jag har sagt är påhittat, som frågetecknet påstår, så är sannolikheten större att jag är från vettet än att jag ljuger!