Mamma ringer mig en lördag tidigt på förmiddagen i januari och jag tror på hennes röst att någon har dött. Hon har blivit rånad, två personer har ryckt hennes väska under hennes lördagspromenad. Hon har ont i kroppen, särskilt vänstra armen. Mamma lämnar över telefonen till en ung kille som berättar att han och en kompis var på väg för att spela en match när de hörde henne skrika på hjälp. De har ringt polisen och ambulansen, matchen är inte längre viktig.
– Vi väntar med henne tills du eller ambulansen kommer, hon verkar rädd, din mamma.
Jag åker mot Husby. På vägen får jag ett samtal från polisen som säger att de för henne till S:t Görans sjukhus. Inne på akuten är mamma i chock, har svåra smärtor och är hög på morfin. Trots detta pratar hon nästan oavbrutet. Att hon har ont, att vi måste skicka blommor till killarna som hjälpt henne, att jag ska ringa mina syskon, att personerna som rånat henne säkert inte är dåliga utan bara agerat i en desperat ekonomisk situation, att jag borde äta något. Mitt i allt detta ställer hon en fråga: Tänk om en av poliserna som skjutsade mig till sjukhuset var den som slog mig när det brann i Husby?
Bana Bisrat väntar utanför tunnelbanespärrarna mot Husby centrum. Det är lördag kväll en vecka innan riksdagsvalet. Vi går till affären som har öppet efter 22 för att köpa nötter och cigg. Några äldre killar hälsar på henne, de småskämtar och önskar varandra en bra kväll. När vi går runt hälsar hon på folk hela tiden. Bana Bisrat verkar känna hela Husby och Husby henne.
– Husby är som en småstad, det är mysigt liksom. Det har alltid funnits mycket engagemang från invånarna för att förbättra saker i området. Men efter kravallerna är det flera som undviker att säga att de är härifrån. I stället säger de att de är från Kista.
Jag följer Bana Bisrat på Twitter och har träffat henne på olika föredrag och debatter i Stockholm. När upploppen bröt ut på kvällen söndagen den 19 maj 2013 var Bana Bisrat 16 år gammal. Händelserna följde hon via nyhetsrapporteringar, sociala medier, från familjens balkong i sällskap av sin mamma och från gatan med sina vänner. Bana Bisrat berättar att hon var stressad och orolig över vad som hände, över polishundar som skällde, poliser som skrek och som knuffade henne och hennes vänner när de frågade vad som pågick.
– Såhär är det numera, så att du ska förstå: Min mamma ringde mig häromdagen och var orolig för att det var mycket poliser ute. Hon sa typ: Bana, snälla stanna hemma, jag vill inte att det ska hända dig något. Mamma var alltså orolig för polisens närvaro. Är inte det sjukt? Vad tror du det säger om ett samhälle när man känner oro och är rädd för de som ska skydda en?
De dagar upploppen pågick förekom det flera uppgifter om, såväl bland privatpersoner som i nyhetsmedia och sociala medier, att polisen skrikit saker som hora, råttor, apor, luffare och n-ordet åt människor som vistats ute. Uppgifterna om vad polisen skrikit kom inte bara från Husby utan från olika delar av Stockholm dit kravallerna spridit sig och polisen hade insatser. Det berättades även om att polisen använt fysiskt våld mot invånare. Att både ungdomar och äldre personer som inte gjort sig skyldiga till någon överträdelse blivit knuffade och slagna med batonger av poliser samt att människor blivit bitna av polishundar.
– De skrek att vi skulle gå hem, men vi var ju redan hemma. Det här är vårt hem och vi ville veta vad som hände med våra kompisar, syskon, föräldrar. En kille fick en polishund efter sig och blev ganska allvarligt biten och en polis skrattade åt det. Skrattade. Kan du förstå att jag blev arg?
Under perioden för upploppen gjordes endast två anmälningar mot polisen, varav den ena gjordes av poliserna själva. Trots det står det klart att det förekom flera fall av våld från polisen än det de två anmälningarna ger sken av. Bana Bisrat intygar att flera personer blev utsatta för polisens våld. Hon blev själv skriken åt och knuffad på av polis och biten i handen av en polishund. Men hon övervägde aldrig att anmäla händelserna.
– Varför jag inte anmälde? Det skulle vara som att du gjorde något mot mig och jag anmälde det du gjort mot mig hos dig och du utredde dig själv. Det skulle aldrig hända något!
De två anmälningar som kom in mot polisen under upploppen kom senare att läggas ner. För somliga av Husbys invånare var det inte första gången de utsattes för kränkande eller våldsam behandling av polisen i samband med kravaller. Bana Bisrat menar att uppgifter om polisbrutalitet får uppmärksamhet och tas på allvar först när det drabbar vissa personer mer än andra. Till exempel på andra platser än i områden som Husby.
– Kommer du ihåg den där blonda killen som blev utsatt för övervåld av polisen när han blev gripen och som sedan fick vara med i Debatt med sin pappa? Pappan satt och skällde ut polisen. Sånt händer ju här med jämna mellanrum utan att det är kravaller. Folk blir intagna på kissprov, kontrollerade på lösa grunder och polisen gör husrannsakan med dragna vapen. Eller som nu, ett år efter kravallerna, när de slog ner en kille och sköt varningsskott mitt bland folk för en fortkörning! Sedan ljög de och sa att folk kastat sten och varit hotfulla.
Polisens kontroller av personer och fordon i området har ökat med 40 procent sedan de 2007 påbörjade mätningarna av dessa insatser. Kontroller som skapat frustration hos många av invånarna. I forskningsrapporten ”’Bilen brinner … men problemen är kvar’: Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013” intervjuas de boende om hur de upplevde kravallerna. I rapporten berättas det inte bara om våldsamheter från polisen under kravallerna, utan flera vittnar också om vardagliga polistrakasserier som normaliserats: ”Dom säger att polisen kom hit och kallade oss för n-ordet, apjävlar, blattehora. Jag bara ’Gubben, det är inte någonting nytt, dom har gjort det hela tiden. Det här är ingenting som hände förra veckan eller någonting. Det här har pågått sedan dina föräldrar invandrade till det här landet’.”
En vecka innan kravallerna började sköt polisen ihjäl en 68-årig man i Husby, vilket sägs vara det som utlöste kravallerna. Polisens rapportering om vad som hade hänt kom att kantas av felaktiga uppgifter. Redan samma kväll vittnade boende om att vad polisen berättade inte stämde. Mannen dog inte i ambulansen utan fördes död ut från sin lägenhet och mannens fru var inte i fara, vilket angavs som orsak för insatsen.
Några som ifrågasatte polisens agerande den kvällen och under kravallerna och som i media kom att bli syndabockar när det söktes förklaringar till händelserna var organisationen Megafonen som samlar ungdomar i förorten för social organisering. Megafonen har bland annat ordnat med läxhjälp, bjudit inte föreläsare från universitet och arrangerat fotbollsturneringar i Husby.
Två dagar efter dödsskjutningen publicerade Megafonen en artikel på SVT Debatt där de krävde en oberoende utredning av händelsen samt en ursäkt från polisen till mannens anhöriga och allmänheten. De anordnade även en manifestation mot polisvåldet och hade en tyst demonstration där de gick till polisstationen och förde fram sina krav. Flera boende deltog, däribland min mamma.
– Jag var på demonstrationen för att protestera mot polisvåldet, det kändes viktigt. Mannen som blev dödad bodde inte långt från mig. Och det jag såg där var en välorganiserad grupp ungdomar som verkade vara samhällsmedvetna, manifesterade mot våldet och lyfte lögnerna polisen sagt när de dödade den där stackars mannen. Att polisen och media sedan beskrev de här ungdomarna som extremister är bara respektlöst.
Uppdrag gransknings program om händelserna i Husby, som sändes den 14 maj i SVT i år, kom att bli den stora massmediala sammanfattningen av vad som ägt rum. Där insinueras det via klippning, enskilda polisteorier och dramaturgi att Megafonens ungdomar deltagit och varit pådrivande i kravallerna. Uppdrag granskning nämner dock inte i programmet att Megafonen var några av de drivande för att synliggöra polisens felaktiga uppgifter kring dödsskjutningen, uppgifter som liknar de Uppdrag granskning själva pekade på i ett program om 68-åringens död som sändes i februari. Inte heller nämns det något om Megafonens sociala aktiviteter och engagemang, eller att de efter kravallerna hade en insamling för personer vars egendom blivit förstörd under upploppen.
I programmet utelämnas också att ingen av Megafonens medlemmar varken dömdes eller häktades för deltagande i kravallerna. ”Felet” Megafonen tycks ha gjort är att i en presskonferens dagen efter första natten med upplopp ha velat nyansera stenkastningen, ge andra förklaringar till bränderna än vilja till förstörelse och unga arga män. Megafonen pratade om omfördelning av samhällsresurser och nedskärningar i Stockholms förorter och vittnade om dåligt bemötande från polisen. Efter händelserna var Megafonen även väldigt restriktiva i att delta i media.
Enligt forskningsrapporten ”Efter Husbykravallerna: En studie av mediabilder och kriskommunikation” från Mittuniversitetet var mediabilden förhållandevis balanserad gällande hur de olika aktörerna framställdes i media. I vilken dager Megafonen framstod berodde på om artikel- eller textförfattaren trodde på Megafonens utsaga om rasistiska glåpord och våld från polisen. Men oftast gjorde skribenten inte det, och i många reportage beskrevs Megafonen som en organisation som missbrukade sin position bland boende i Husby genom att komma med grundlösa anklagelser och förklaringar kring upploppen. Diverse skribenter krävde att Megafonen skulle ta avstånd från våldet och/eller drev linjen att organisationen hade ett ansvar i kravallerna. Trots att det inte fanns några bevis för att de varit inblandade. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller tog det ett steg längre när hon ställde frågan: ”Är Megafonen en demokratisk rörelse eller en organisation som erbjuder lugn och vapenvila i utbyte mot pengar – ungefär som en beskyddarverksamhet?”
Att Megafonen utan bevis pekades ut som pådrivande av såväl (viss) media som av polis under kravallerna tycks bottna i en ideologisk inställning till den roll en organisation som Megafonen har i samhället. I ett dokument pekar polisen ut bakomliggande faktorer för upploppen. Dokumentet är signerat av Marie Vällstrand, chefssekreterare på länspolismästarens kansli på Polismyndigheten i Stockholms län, och upprättades den 15 november 2013. Som svar på frågan: ”1. Vilka bedömer Stockholmspolisen låg bakom oroligheterna i Husby under våren?” står det att Megafonen och kriminella ledargestalter intog pådrivande roller. Polisen skriver även i rapporten:
”Andra påverkansfaktorer som bör nämnas i sammanhanget är de starka samhällskritiska reaktioner och lokala bostadspolitiska aktioner som då var aktuella i Västerort kring fastighetsbolaget Tornet, samt i Södertörn med kampanjen ’Alby inte till salu’.”
Som en ”påverkansfaktor” räknar alltså polisen de till majoriteten rasifierade medborgare från socialt utsatta områden som organiserat sig för bättre bostäder. Organisationerna har inom demokratins ramar drivit opinion genom demonstrationer, namninsamlingar och debattartiklar. Dessa gräsrotsrörelser pekades i polisens analys ut som en orsak till en kriminalitet som kom att förknippa Husby med bilbränder. Vad säger det om en demokrati och ett samhälle när makthavare och myndigheter sammankopplar underklassen med kriminalitet, när den organiserar sig och gör anspråk på att i större utsträckning få ta del av samhällsresurserna?
Den andra natten av kravaller i Husby promenerade mamma och jag tillsammans i området, för att som andra medborgare med egna ögon se vad vi bara hört via mammas grannar och diverse medierapporteringar. Jag gick runt med ljudutrustning och intervjuade boende och journalister.
– Jag tror att vi alla gick ut för att kommentera och prata om vad som hände och varför ungdomarna gjorde som de gjorde. Redan då var jag orolig för vad polisen skulle göra mot dem.
Min mamma födde alla sina fyra barn i en diktatur som hon opponerade sig mot och därmed var förföljd av. Efter statskuppen i Chile 1973 kriminaliserades de grupper som utifrån en socialistisk och marxistisk analys förespråkade en omfördelning av samhällets resurser. De organisationer hon var engagerad i samlade människor från de lägre samhällsklasserna och försåg dem med matpaket och resurser i form av utbildning och olika samhällsbyggande projekt. Mamma blev på grund av sitt engagemang tagen till förhör och utsattes för de förhörsmetoder en kvinnlig aktivist förväntas utsättas för under en diktatur. Hennes inställning till uniformerade yrkesgrupper och polisen måste i likhet med många andra medborgare som lever i politisk exil därför belysas i det sammanhanget.
När vi gick runt i Husby den kvällen möttes vi av ett lugn från de boende och en nervositet från journalister, som nästan verkade vara rädda för invånarna. Lugn och kontroll är ord både mamma och jag nämner när vi återberättar vad vi såg den kvällen – men något låg i luften. Även när en bil sattes i brand utanför min kusins bostadshus uppfattade vi inte situationen som farlig. Människor stod och såg på och beklagade sig över förstörelsen för varandra, inga stenar kastades då och polisen höll en låg profil en bit bort. Det närmsta vi upplevde en konflikt var när ett gäng unga tjejer skällde på en kille som jublat åt bilbranden. Det var först när polisen kom ut från skåpbilar som vi blev rädda.
– Jag tror inte att du uppfattade situationen på samma sätt som jag då, säger mamma. Instinktivt tänkte jag att det är de här man ska vara rädd för, medan du ville stå kvar eftersom vi inte gjort något utan bara stod och tittade på.
Poliserna kom emot oss med skällande hundar på en gågata och skrek att vi skulle flytta på oss och gå hem. De flesta boende omkring oss sprang från platsen, vilket även var mammas instinkt. Jag var rädd för att hon i farten skulle snubbla och skada sig så jag sa att vi inte skulle springa. Aggressiviteten från polisen gick inte att ta miste på, men jag trodde aldrig att de skulle göra oss illa. Vi hade uppenbarligen inte kastat sten, båda är korta och min mamma var vid tillfället 64 år. På polisens uppmaningar gick vi mot en gångbro, där vi hann stå ett tag innan de i grupp med dragna batonger gjorde en rusning mot oss uppskattningsvis 15 personer som befann sig där. Alla sprang ifrån polisen, min mamma inte lika snabbt som oss andra. Det var då hon fick ett batongslag på vänstra överarmen av en poliskvinna. När jag lyssnar på inspelningen från den natten finns följande dialog inspelad:
– Gör det mycket ont?
– Det är inte slaget i sig som smärtar mest, utan att de har på sig de där uniformerna och tror att de är härskare över världen och kan behandla oss hur som helst.
Trots att mamma har fyra barn som kan orientera sig väl i Sverige, som klassrest och där en av oss är jurist, valde hon att inte anmäla polisens våld mot henne.
– Nä, det skulle inte ha varit någon idé. Jag tänkte att ord skulle stå mot ord, och vem hade trott på mig? Hur skulle jag kunna anmäla polisen om de precis dödat en granne i hans eget hem och sedan ljugit om det? Hur skulle någon ha trott på mig, trots mitt blåmärke?
Bana Bisrat och jag står och pratar vid den gångbro där mamma fick batongslaget. Klockan är ungefär halv elva på kvällen. En polisbil kör sakta in mot området, tar ett varv runt parkeringen för att sedan lika lugnt rulla iväg.
– Vad man får säga om polisen har ändrats. Till exempel blev det kaos när jag under kravallerna twittrade ut typ ”hata polisen”. Jag fick jättemycket hot och kommentarer för det. En massa folk, även sådana som idag skulle förstå, hoppade på mig. Men idag skriver folk ACAB (all cops are bastards) hela tiden. Efter Kärrtorp märkte folk att polisen inte alltid är så pålitliga, att de skyddar nassarna.
I samband med att Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti har hållit i torgmöten under året har många motdemonstranter samlats. Under Sverigedemokraternas valturné har människor på ort efter ort protesterat genom att vända ryggen till, skramla med nycklar, bua eller spela på instrument. Polisen har i många fall hindrat och fört bort människor som protesterat med stöd av brottsbalkens kapitel 16, där störande av förrättning eller allmän sammankomst avhandlas. Kritikerna till dessa beslut har då kontrat med att demonstrationsfriheten är grundlagsstiftad oavsett ifall man sökt tillstånd till protesten eller inte. Andra polisiära beslut som har ifrågasatts av många är att polisen varit generösa med demonstrationstillstånd till nynazistiska Svenskarnas parti. Att polisen i stället för att i lagen söka stöd för att förhindra hatbrott och hets mot folkgrupp har läst den till nazisternas fördel. Beslut som dessa har av somliga tolkats som att polisen skyddar rasisterna och nazisterna i stället för medborgarna som hotas av deras politik, vilket har lett till en mer utbredd kritik mot polisen.
Även mer handfasta polisingripanden har ifrågasatts. Efter Svenskarnas partis möte i Limhamn i Malmö den 23 augusti fick polisen utstå kritik för att ha gått för aggressivt fram mot människor som protesterade mot nazistmötet. Vittnesmål och bilder berättar att polisen oprovocerat slagit demonstranter med batonger, samt flera gånger ridit mot en folksamling där människor har välts omkull och hamnat under hästarna. Polisen gick efter kritiken ut med felaktiga uppgifter om den hotbild som då fanns mot de poliser som var i tjänst, uppgifter som senare korrigerades.
Någon som ser ett mönster i polisens agerande när det förekommit våld under en insats är polisforskaren Stefan Holgersson. I en intervju med TT den 25 augusti säger han:
– Man upprättar helt enkelt en intern polisanmälan mot sig själv och förklarar att man inget kan säga eftersom det pågår en polisutredning. Efter ett tag läggs utredningen ned och allt rinner ut i sanden. Det har åtminstone historiskt varit ”strategi 1A”.
I samma artikel citeras ”Mehdi” från en manifestation mot polisvåld i Malmö efter händelserna i Limhamn. ”Mehdi” vill vara anonym och är en av demonstranterna som skadades allvarligt till följd av att polisen red in i folk. Läkare tror bland annat att hans arm aldrig till fullo kommer bli återställd. Hans beskrivning bekräftar det låga förtroendet för polisen. Till TT säger han:
– Men jag vågar inte anmäla polisen, anmälan skulle bara läggas ner.
Under våren 2013 när REVA diskuterades som mest sammankopplades polisingripanden med rasistiska strukturer. Vissa påpekade att diskussionen om rasprofilering uppkom när REVA-projektet var som mest intensivt i Stockholms innerstad och blev synligt för den vita befolkningen, men även att det i större utsträckning drabbade den rasifierade medelklassen. På liknande sätt märks det idag att diskussioner kring polisen har intensifierats när polisens våld även sker inför ögon på och drabbar den vita befolkningen. Till exempel i samband med demonstrationer mot nazistiska Svenskarnas parti, som har skett i stadskärnorna.
När Uppdrag granskning producerade sitt program om Husby nämndes kravallerna i Paris 2005 och i London 2011. Upplopp som startade till följd av att rasifierade människor från arbetarklassområden dött efter polisingripanden. Kravaller som i svensk media beskrivits som ett sätt för människor att visa sitt missnöje, mot rasistiska polistrakasserier eller som en protest mot en socialt utsatt situation. Även i samband med kravallerna i Ferguson i USA, som började efter att en ung svart obeväpnad man blivit ihjälskjuten av polisen, tog svensk media efter ett tag upp rasism och polisiära insatser. Så har diskussionen i Sverige inte landat gällande Husby, vilket Uppdrag gransknings program är ett exempel på. Programmet om kravallerna i Husby visar också hur majoriteten av svensk media rapporterar, och hur debatten förs, kring polisens vardagliga våld och trakasserier som drabbar rasifierade medborgare.
Ord som klass och rasism lyser med sin frånvaro, även om det berättas att 85 procent av Husbys invånare är eller har föräldrar som är utlandsfödda och att över 50 procent av ungdomarna i Husby lämnar grundskolan utan att ha uppnått kunskapsmålen. Programmet redovisar och pratar om ökande poliskontroller i området och det nämns att kravaller kan vara ett sätt för människor som lever i ”utanförskapsområden” (omskrivning på klass och ras) att utrycka sitt missnöje gentemot myndigheter. Men, frågan som inte ställs är i vilken grad klass och ras spelar in när myndigheter eller polisen bemöter medborgare.
Programledaren och reportern Karin Mattisson ställer i slutet av Uppdrag gransknings sänding frågor till Mats Löfving, länspolismästare i Stockholm.
– Megafonen har ju faktiskt också kritiserat er för detta, de vittnar ju om att polisen kallat de för luffare, råttor, n-ordet och så vidare.
– Ja alltså inledningsvis så försökte vi få kontakt med Megafonen och just föra en dialog med dem, samarbeta med den rörelsen, svarar Mats Löfving. Det var inte dem intresserade av, de kallade polisen mördare och inte på ett tydligt sätt tog avstånd från våld och så. Jag har svag respekt för den rörelsen.
Programledaren fortsätter:
– Vi ser ju också i det reportaget att den polis nästan hotar en man med polishundar och även så hör vi en som ringer larmcentralen och beskriver att polisen släppt hundar och slår med batong på ungdomarna. Vad tänker du om det?
– När vi tittar på och försöker hitta en objektiv sanning i det här, då kommer det ju fram att det finns två anmälningar mot polisen under hela den här perioden. Varav en av dem har vi gjort själva.
Karin Mattisson ställer inga följdfrågor som rör mörkertal gällande polisens våld eller att individer inte anmäler polisens våld på grund av ett lågt förtroende för den myndigheten.
Under mammas färd i polisbil mot S:t Görans sjukhus tog den kvinnliga polisen enligt rutin uppgifter för att göra en brottsanmälan gällande väskryckningen mamma blivit utsatt för. Samtidigt satt mamma och funderade på om det var samma person som åtta månader tidigare slagit henne på samma vänstra arm hon nu hade fått sliten ur led av kriminella.
– Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga om det här. Men då när jag blivit rånad behandlade polisen mig bra, så som de borde vara. Fast det betyder inte att mitt förtroende för kåren är stark. Problemet är bland annat att de aldrig bad om ursäkt till mannens fru för att de tog hennes mans liv eller för att de ljög. Det skapar en frustration. Jag har tänkt på det och ibland undrat om de inte ville att det skulle brinna bilar och kastas sten. För att rättfärdiga att de dödade mannen. För då kan de säga att ”Titta, så det går till i Husby. En galen man springer runt med kniv och ungdomarna eldar upp sin stadsdel, det är därför vi måste agera som vi gör”. Det var så det kändes den kvällen när vi var ute, att de såg oss alla som svartskallar man kan behandla hur som helst.