Hej Nabila,
tack för ditt starka spoken word-framträdande i helgen. Jag vill gärna diskutera det (och en massa andra ämnen) med dig. Du inledde med att läsa upp ett hatbrev du har fått som var hatiskt mot vänstern, sexistiskt och islamofobiskt. Du sa att när du polisanmäler så läggs fallen alltid ner. Du avslutade med att
säga: ”Ni lär bruna människor om demokrati, om er demokrati, om hans demokrati, om hyckleriet, skevheten, klassförtrycket, rasismen, sexismen, det ni kallar demokrati. Åt helvete med er demokrati.”
Jag älskar det du sa och jag vet att min mamma hade gjort det. Jag tänker att din text till stor del handlar om vilka som anses vara trovärdiga och tillräckligt värdiga rättigheter och beskydd i vårt samhälle. Under min uppväxt talade mamma mycket om diskriminering och uppmanade mig att högutbilda mig och lämna Sverige. Jag brukade bli irriterad över dessa ständiga uppmaningar, kanske för att det hon sa inte överensstämde med den bild av Sverige som jag ständigt blev itutad. Kanske för att det hon sa överensstämde med mina erfarenheter, erfarenheter som jag aldrig talade med henne eller någon annan om, kanske för att jag visste att hennes beskrivning var för trovärdig för att tas på allvar och bli lyssnad till.
Vad tänker du kring demokratins trovärdighet? Hur var processen för dig när du skrev texten? Vad händer med oss och vårt samhälle när berättelser om förtryck som tidigare mest förts inom särskilda rum plötsligt framförs på en scen eller publiceras i en tidskrift?
Hej Evin!
Tack själv för att du kom och att du lyssnade. Du har rätt när du säger att texten handlade om trovärdighet. Det är sant. Jag tänkte mest att det var mitt sätt att få upprättelse, ska han inte straffas genom lagen ska han straffas genom scenen. För där får jag auktoriteten jag saknar i lagen. Efter att jag var klar var det en äldre kvinna som kom fram till mig och berättade att hon kände igen sig mycket i min text. Inte för att hon var rasifierad, men hon hade en gång i tiden varit en våldsutsatt kvinna. Som även hon anmält sin förövare gång på gång på gång. Och ingenting hände. Jag tänkte kanske inte när jag skrev att den skulle kunna tolkas av ”andra” på det sättet. Men vet att det är fler än jag som känner sig laglös.
Så din mamma ville att du skulle lämna Sverige? Men åka vart? Vad skulle vara alternativet? Min pappa tjatade också om utbildning. Men för att Sverige skulle ”acceptera” oss. Han sa alltid ”Du måste kämpa dubbelt så hårt som svennen. Så är det bara”. Jag vet nu att han menade väl med sin press. Han ville att vi skulle kämpa oss till samma förutsättningar som ges till alla andra, helt utan krav. Men samtidigt är det pinsamt. Att vår generation fått jobba dubbelt så hårt för att få hälften så mycket som vita medborgare. Samtidigt märker jag att våra föräldrar å ena sidan kräver av oss att kämpa, å andra sidan visar dom en enorm tacksamhet gentemot Sverige som ibland är helt ologisk.
Ett exempel. När jag var 16 år (då hade vi bott i Sverige i 13 år och haft medborgarskap ett bra tag) köpte jag en Absolut svensk-t-shirt. Jag hade strukit över ”svensk” med svart spritpenna och skrivit ”svartskalle”. Älskade den t-shirten. När min mamma fick syn på den skrek hon åt mig att ta av mig den med argumentet ”Dom kommer deportera oss!” Hur har det varit för dig? Upplevde du den dubbelheten hos dina föräldrar?
Hej Nabila,
jag upplevde en dubbelhet från mina föräldrar i form av en rädsla, till exempel att mamma kunde bli arg på mig om jag anmälde diskriminering. Hon tänkte att hon lärt mig tillräckligt om att systemet inte fungerar och därför borde jag inte engagera mig i det och ta alla de risker som medföljer (arbetslöshet, sjukdom osv.).
När jag var liten undrade jag alltid varför hon fortsatte att protestera och anmäla, nu förstår jag att det är det enda som man kan göra om man vill ha sin värdighet i behåll. Ett starkt minne är när jag i tonåren skulle öppna mitt första bankkonto. Jag och mamma gick till bankkontoret i Angered, men fick inte hjälp från hon som jobbade. Mamma tittade på mig och frågade vad bankkvinnans problem var, och jag minns att jag svarade att hon inte tycker att vi ska ha hjälp för att hon ser oss som ”invandrare” från Angered. Då blev mamma förbannad och ledsen, kanske för att hon för första gången insåg att jag alltid har fattat vad som har hänt runtomkring. Kanske för att hon inte vill att jag också ska vara med om samma saker som hon själv upplevt. Så hon sa högt och tydligt att hon ville tala med chefen. Bankkvinnan svarade att hon inte var där. Mamma vände sig till en annan anställd och sa att hon ska tala med chefen, nu. Chefen kom ner och vi fick följa med till ett stort fint kontor. Mamma förklarade att vi inte fått någon hjälp och att hon ansåg att det var diskriminering. Sedan fick jag intyga det, för att jag var så ”välartikulerad”. Chefen var förstående, trodde på oss, och efter några dagar fick vi ett presentkort från banken som vi kunde köpa blommor för. Vår rätt fick vi inte, men blommor fick vi. Någon anständighet måste det ju trots allt finnas i en demokrati.
Det här är en historia av så många, men denna gång lärde jag mig att stå upp för min rätt. Samtidigt undrar vissa varför vi ska tala om ”ras”. Jo, för att vi är jävligt trötta på den här teatern, trötta på att gå runt och låtsas som om vi inte blir utsatta för rasism. Vi vill varken ha mjuka vackra ord, som låter bra i deras öron, eller blommor. Vi vill ha våra rättigheter.
Jag undrar: Vad händer med samhället och demokratin när det endast är till för vissa? Vad händer med människor när de inte kan gå i en affär utan att bli förföljda av en vakt? När man inte får hjälp på banken? När man inte får rätt vård? När polisen trakasserar unga killar med utländsk bakgrund? Förutom att en stor del av befolkning en inte känner sig hemma så medför det även en psykisk ohälsa och en bristande tillit till samhället. Rasismen skapar ett ohållbart samhälle. Jag såg när unga killar kastade sten på polisen i Husby och det enda jag tänkte på var allt det våld från staten och från samhället som de har blivit utsatta för och att detta våld ligger till grund för dessa motstånd shandlingar. Jag mindes min egen barndom och jag förstod dem, de hade inget att förlora på att kasta sten på polisen för samhället har ändå inte gett dem någon plats, inga alternativ. De var redan dömda på förhand som problematiska invan drarkillar, jag har själv sett det. Allt detta våld som vi blir utsatta för slår i slutändan tillbaka mot samhället, vissa använder stenar, andra skriver. Det som vi har gemensamt är att vi vill ha våra rättigheter och att vi vill kunna känna oss hemma i vårt land.
Allra helst ville mamma tillbaka till Irak och sin hemstad Bagdad, stora delar av hennes liv har handlat om drömmen om att få flytta tillbaka. Hon var politiskt aktiv mot Saddam Husseins diktatur och var till slut tvungen att lämna landet på grund av det. Hon säger ofta att hon upplever att det specifika förtrycket som fanns i Irak var enklare att hantera än den rasism och sexism som finns i Sverige, den som förkläs i ord som demokrati och mänskliga rättigheter.
Ett exempel: Jag tog en bild efter en valdebatt med några beslöjade muslimska systrar och Fi:s riksdagskandidat Victoria Kawesa, som jag känner. Sedan la jag upp den på min Facebooksida och taggade Victoria. För mig var bilden ett fint minne med starka kvinnor som jag beundrar. Plötsligt kom det en kommentar på bilden. Det var en vit kvinna som hade röstat på Fi som undrade hur Fi ställde sig till tvångsgifte, då detta förekommer bland muslimer. Vad fan har det med vårt fotografi att göra, tänkte jag.
En så uppenbart rasistisk kommentar. Jag började koka när jag läste den. Jag frågade Facebook-kvinnan om hon någonsin fått frågan om hur hon ställer sig till diskriminering och hatbrott. Om hon som vit någonsin blivit kopplad till dessa rasistiska handlingar på grund av sin hudfärg. Jag frågade om hon tyckte att det var rättvist att hon som vit skulle få stå till svars för det. Självklart hade hon inte varit med om att bli kollektivise-rad och fått sin bakgrund och hudfärg kopplad till negativa egenskaper och beteenden. För vita medelklassmänniskor ses alltid som individer, och dessutom som goda individer.
Jag har aldrig stött på så mycket rasism och sexism som just bland vita feminister, kultur-människor eller personer som ser sig själva som vänster, såna som endast har enstaka vänner med utländsk bakgrund.
Jag är inte beredd att tala om så kallade kulturspecifika problem om inte de kulturspecifika problem som finns bland vita svenskar diskuteras. Jag är heller inte beredd att tala om det som motsättningar, för det är att förenkla. Jag undrar: När vi talar om könsstympning, hedersvåld och barnäktenskap så gäller det endast bruna människor. Vems ärenden går jag om jag endast talar om dessa problem? Hur trovärdigt är det att jordens alla hemskheter ska härledas till muslimer? Stympar och omformar kvinnor inte sina kroppar för att anpassa dem till ett våldsamt västerländskt ideal? Är det inte en form av hederstänkande att inte tillåta sitt barn ha en relation med en muslim? Vad som definieras som våldsamt tycks för mig enbart vara baserat på graden av icke-vithet, på avståndet till den goda och trovärdiga vitheten.
Vad tänker du kring detta?
Hej Evin!
Jag tänker precis som du att dom svåraste människorna att ha diskus-sion med ibland är dom som redan tror att dom är ”upplysta” (läs vita feminister). Ett exempel: När jag pratade på Nordiskt Forum i våras om hijabuppropet tillsammans med diskrimineringsombudsmannen tänkte jag ”Det här måste vara det närmsta en oas jag kan komma”. Men icke! Jag berättade om min svägerska, (som är niqabi), och samtalet jag hade med henne om hur hon känner sig begränsad i det offentliga rummet och att detta väckte tanken på att skapa debatt om muslimska kvinnors utsatthet. Efteråt kom två kvinnor som jobbade på någon kvinnojour i mellansverige fram till mig. Det ENDA dom hade hakat upp sig på var ”Vad är det som tvingar din svägerska att bära niqab?” Hör du? Tvingar. Med bruna kroppar är det alltid tvång inräknat. Med vita kroppar är det frihet. Jag svarade tanterna som det var –”Ingen tvingar henne. Hon tycker att det är snyggt!” Efteråt blev jag arg på mig själv, jag hade egentligen velat skälla ut dom. Men någonstans blir man så less på sina egna utskällningar efter ett tag.
Negativa förväntningar om till exempel heder har varit jobbigt. Speciellt sedan Fadime mördades 2001. Må hennes själ vila i frid. Hur vi alla bruna tjejer och kvinnor fick stå till svars för hennes pappas äckliga handlingar. När vi själva inte förstod hur något sådant kunde ske förväntades vi ha en förklaring. Och sedan den känslan av att diskussionen kapats av antimuslimer, så man inte vet hur man ska diskutera. (Som att Fadime ens var muslim? Men jaja.) Hopplösheten man känner när man mer eller mindre lämnat över diskussionen till personer som använder hennes död för att hetsa mot dig. Mot dina bröder.
För många, många år sedan träffade jag en släkting till Fadime. Jag visste inte det från början. Men av en slump fick jag syn på hans körkort och såg hans efternamn. Han berättade att dom var släkt. Och att han funderade på att byta efternamn. För alla förknippar hans namn med mord. Apropå ”stå till svars”. Det här med heder är galet. Det är, som du säger, så mycket större. Men man använder det som ett slagträ mot specifikt muslimer. En gång hade jag en diskussion med en person gällande heder. Jag trodde inte att han skulle förstå. Han var vit, arbetarklassgrabb som var intresserad av MC-kulturen. Men han sa ”Äh, det är väl ingen skillnad. Vissa män vill klä på tjejer, andra män (som i MC-kulturen enligt honom) vill klä av tjejer. Fokus borde ligga på männen och deras behov av kontroll över tjejer.” Så enkelt egentligen.
Hej Nabila,
jag upplever ibland att jag inte tas som feminist i vita feministiska vänster-kulturkretsar på grund av min bakgrund, klass, tro och klädsel. Jag klär mig alldeles för feminint för att passera som feminist. Men om man är en vit medelklasskvinna som klär sig feminint och kallar sig för feminist, ja då är man bara progressiv och spännande.
Det är som att vita medelklasskvinnor är de enda som får leka med roller, klädsel och utseende, medan vi ska vara fast i den enda trovärdiga rollen som finns för en ung förtryckt kvinna från Mellanöstern. Vad tänker du kring detta? Att sinnebilden av en trovärdig intellektuell person ofta är en vit man och att kvinnor har svårare att framstå som trovärdiga i rollen som intellektuella. Vad händer då när unga rasifierade kvinnor gör anspråk på att vara intellektuella? Min erfarenhet är att då bryter helvetet loss hos dem som vill bevara bilden av den vite mannens (och i viss utsträckning den vita kvinnans) genialitet.
Återigen Facebook. När debatten om poeten Yahya Hassans diktsamling och kulturrasism pågick så deltog författarna Athena Farrokhzad, Lidija Praizovic och Sarra Anaya. Tre ytterst intellektuella kvinnor som diskuterar ett brännande och viktigt ämne. Vad gör vissa av mina vita akademikerkultur-människovänner på Facebook då? Jo, de börjar klaga på att debatten splittrar antirasismen, att de går för långt och att detta endast är tjafs. De har aldrig respekterat oss och allra helst vill de att vi bara ska vara tysta.
Det här är ett mönster. Vi blir inte tagna på allvar som intellektuella, vi anses inte vara trovärdiga i den rollen. I stället ses vi som aggressiva, elaka, konfliktsökande och ovärdiga respekt. Vi blir till monster och ses som aggressiva för att vi gör anspråk på att vara något som de vill ska vara förbehållet endast dem.
Hej Evin,
vet du? Jag tror faktiskt att ni akademiker som driver den intellektuella antirasistiska kampen blir tagna på allvar. För allt detta motstånd, jag tror att det grundar sig i ren och skär rädsla för att dom insett att deras positioner är hotade. Och det finns inget mer skrämmande än när någon utmanar en på ens egen planhalva. Dom vill så gärna få oss att bränna bilar, vandalisera, svära, kasta sten. Så att dom kan avfärda oss som ligister. Så att dom kan peka på oss och säga ”Ser du? Jag visste att dom var barbarer”.
Det här med att splittra antirasismen. Som att antirasismen inte redan är splittrad. Som att våra krav på samma rättigheter, på tolkningsföreträde skulle vara något splittrande. Som att vi nöjer oss med att vi är i tacksam-positionen. Jag hatar den positionen. Men jag är en sån person som har svårt att störa mig på folk under en längre period. Jag är liksom lite för upp-tagen med att göra mitt. Och skulle man stanna upp för att haka upp sig på idioter varenda gång dom dyker upp, ja, då skulle man nog inte göra mycket mer än att stå still. Alhamdulillah, så har vi kommit till en position nu där vi inte behöver förhålla oss till dom och deras synsätt. Vi skapar vårt egna. Och det är just det egen-skapandet som är så provocerande för dom. När dom vet att vi inte längre är beroende av dom. Det är underbart! Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt att jag har så mycket uppbackning som nu.
I Visby, när vi satt på Rummets utvärdering av Almedalsveckan ur ett antirasistiskt perspektiv, grät jag för att jag var så utmattad efter en vecka av rasister och nazister på gatorna, av att ha varit så utsatt. Men på något sjukt sätt så var det längesedan jag känt mig så trygg. För vi satt tillsammans. Och kände samma sak. Jag har alltid känt mig ensam i min aktivism. Men inte nu. Nu känner jag att vi är på väg någonstans. Vi är smarta, grymma, hårda och kompromisslösa. Och vi är farliga.