Under några veckor på gymnasiet hade jag en fantastisk sånglärare. Hon gick i pension efter ett fåtal lektioner, och även om jag bara träffade henne en handfull gånger och inte har sett henne sedan dess, tänker jag ofta på henne (Karin Mang-Habashi, om du läser detta så är det dig jag menar).
En gång när jag kvidande försökte ta några höga tenortoner avbröt hon mig och sa: Alla som står på operascenen lider, det gör ont att sjunga höga toner, men du ska se avslappnad ut, du ska se ut som om det inte berör dig.
Samira, du undrar vad jag kan se från min vinkel, som inte du kan. Men kanske handlar det inte om vad jag kan se, utan om vad du inte kan berätta. Du har skrivit om din situation nu, som är svår, och du har gjort det utan att tappa fattningen.
Är det något jag kan göra så är det att berätta om en omständighet du betraktar som en svaghet men som i verkligheten visar på din ojämförbara styrka. Något du inte har nämnt en enda gång i dina inlägg på den här bloggen.
Du har skrivit om hur du behandlats av den iranska regimen, av den svenska regimen, om hemlösheten, om fattigdomen, om rättslösheten, du har berättat om att det finns ett “l” i att vara gömd, om att vara glömd är något du har börjat räkna med, du har berättat om din saknad och din längtan, men också om avstånden och om förvandlingen från ett gammalt lättlevt liv, till ett nytt, svårlevt.
Vet ni som läser detta vad sjukdomen MS är för något? Vet ni hur det påverkar kroppen, psyket, ens syn på sitt eget liv, vad det gör med ens idé om sin framtid? MS är en autoimmun sjukdom, det vill säga kroppen angriper sig själv, nervsystemet attackeras. Plötsligt kittlar det i ena armen och det tar aldrig slut. Man blir fysiskt svagare, tröttare, det blir svårare att hantera stress. Bromsmedicinen, som man tar en gång i veckan, orsakar influensaliknande symptom. En spruta och sedan ligger man utslagen med feber i nästan 24 timmar. Varje vecka.
I hemlösheten, fattigdomen, rädslan för gränspolisen, i allt detta har Samira varit golvad 24 timmar per vecka. På grund av bromsmedicinen, som dessutom inte har varit lätt att hämta ut som papperslös. Att få en MS-diagnos kan omkullkasta hela ens liv, men att få det exakt samtidigt som man utsätts för ett patriarkalt våld så starkt och så akut att det ögonblickligen kräver ens flykt från landet där man lever, det går knappt att föreställa sig vilken styrka som krävs för att hålla ihop det. Det är i allt detta som du står ut, Samira. Du står i allt detta och skriver den här bloggen.
Medan migrationsverket gör… ja, vad gör de? Varför får du inga besked?
/Khashayar