Migrationsverkets avvisningsmetoder bygger på ett felslut: att människors minne kan prövas rationellt.
Nina flydde från Iran och sökte asyl i Sverige 2009. Sedan dess har hon försökt övertyga Migrationsverket om att hennes ord och dokument är sanna.
Vid det första mötet med Migrationsverket berättade Nina om sitt motstånd mot den iranska regimens praktik av islam. Hon sa att hon var med i en kritisk studentrörelse och att hon deltog i demonstrationer. Att hon greps och dömdes till tio års fängelse, utan rättegång. Att hon hungerstrejkade och förflyttades till ett bevakat sjukhus, där en sjuksköterska hjälpte henne att fly.
Migrationsverket ifrågasätter Ninas berättelse på en rad punkter. Bland annat undrar de varför en sjuksköterska skulle hjälpa en fånge att fly, och själv riskera bestraffning.
En annan punkt rör identiteten. Nina har berättat att hennes pass och födelsebevis beslagtogs av iransk säkerhetspolis. I stället har hon lämnat in sitt körkort och en kopia av hennes föräldrars födelsebevis, där Ninas namn ingår. Dokumenten bedöms inte som giltiga. Migrationsverket frågar, lyssnar, antecknar, tittar, svarar: Du är inte trovärdig. Dina papper är inte tillförlitliga. Din berättelse är inte sammanhängande.
När luckor uppstår i berättelsen kan Migrationsverket fylla dem. I deras beslut står grannlandet Azerbajdzjan som alternativ att utvisas till. Nina har berättat att hon nekades att fortsätta studera ekonomi och revision på Tabriz universitet i Iran, trots att hon klarade intaget. För att få ut sin examen pendlade hon till universitetet i Baku, Azerbajdzjans huvudstad, mellan 2007 och 2009. Enligt Migrationsverket kan Nina inte styrka att hon inte är medborgare i Azerbajdzjan eller att hon inte har haft uppehållstillstånd där. De ger henne därför möjligheten att utvisas dit.
För Nina framstår alternativet som ett svepskäl för att förskjuta ansvaret för henne, från Sveriges myndigheter till Azerbajdzjans.
– De har ingen anledning att ta emot mig. I bästa fall skickar de tillbaka mig till Sverige, i värsta fall till Iran. I slutändan blir det bara en omväg till Iran, säger hon.
Migrationsverket bedömer att Nina inte är en flykting. Beslutet motiveras bland annat med att hon varken skulle ha styrkt sin identitet eller gjort den sannolik. När Migrationsverket menar att Nina inte kan visa upp godkända dokument, som pass eller arresteringsorder, blir bedömningen av hennes ord avgörande för utgången. Misstro mot enskilda delar av flyktberättelsen kan inte ensamt leda till utvisning. Det kan inte heller ett uteblivet pass. I teorin låter det rättssäkert. Men när passet saknas finns misstron redan där. I praktiken var kärnan i berättelsen rubbad innan Nina gick in till den första intervjun. Och därefter väger Migrationsverkets varje tvivel på att Nina är förföljd tyngre. De kan inte bevisa att Nina ljuger. Men Nina kan inte bevisa motsatsen.
Någonstans måste förstås Migrationsverket dra en gräns för vad de ska tro på, utifrån uppdraget de har fått. Men hur dras den?
Etnologen Eva Norström, som har forskat om asylutredningar genom deltagande observationer och djupintervjuer med anställda, menar att Migrationsverket inte diskuterar sådana frågor internt. Arbetsmetoderna förutsätter snarare att den asylsökandes minne och berättelse kan prövas rationellt.
Frågor förväntas få precisa svar. Berättelsen bryts upp i delar, som den asylsökande ombeds relatera till varandra.
– Det läggs enorm vikt vid att kontrollera sakuppgifter. Men människor lägger inte alltid märke till detaljer. Om någon bad mig beskriva olika historiska monument i Höganäs, där jag bor, skulle jag inte kunna svara felfritt, säger Norström.
Enligt Norström blir följden att utvisningsbeslut kan motiveras med utvalda faktaprövningar, vilket förhindrar en fullständig analys av den asylsökandes berättelse.
Den första intervjun kan på så vis bli avgörande för asylärendet. I Ninas fall ser vi ett konkret exempel på det.
Inledningsvis berättade hon inte om att hon hade utsatts för tortyr. Ingen frågade henne heller om förhållandena i fängelset, där tortyren ägde rum. När hon vid ett senare tillfälle talade om vad som hade hänt bedömdes det som en upptrappning av asylskälen.
Norström menar att bedömningen eftersträvar en juridisk objektivitet som inte finns.
– Här måste man väga in andra frågor. Kan vi ta för givet att den som har flytt odemokratiska regimer från början litar på svenska myndigheter? Kan minnen av tortyr vara för traumatiska för att fritt tala om? Kan tolken, medvetet eller omedvetet, ha förändrat innebörden i delar av flyktberättelsen? Kan pressen på den asylsökande göra att hon besvarar frågor hon egentligen inte kan, vilket sedan används mot henne?
I Migrationsverkets metodmanual om tillförlitlighet och trovärdighet, som en asylexpert på Migrationsverket hänvisar till när vi ringer upp, står att man bör vara medveten om att asylsökanden kan känna rädsla för myndigheter.
Samtidigt kan man alltså välja att peka på tillägg i berättelsen som en upptrappning av asylskälen. Men om lagar och riktlinjer tolkas så bokstavligt tror Norström att avsikten med dem går förlorad.
– Lagen finns inte utanför människan. Få handläggare tar hänsyn till hur hans eller hennes egen position, lojaliteter och beteende påverkar den asylsökandes. Som alla andra människor bär de med sig förutfattade meningar.
Etnologen Eva Norström poängterar att hennes kritik inte riktas mot enskilda tjänstemän, eller Migrationsverkets intentioner.
Hon tycker däremot att Migrationsverket ska ges mer resurser, så att handläggare och beslutsfattare får längre tid på sig att bedöma varje asylärende, och hon efterlyser gedignare och bredare utbildningar.
– Systemet, den överordnade politiken, skapar tidspress och avsäger inblandade från ansvar, konstaterar hon.
Under de fem år Nina har utretts som asylsökande har hon konverterat till kristendomen och ingått en kyrklig vigselakt med en svensk medborgare, som hon nyligen har fått barn med. Men konverteringen, som gör att Nina kan riskera tortyr eller dödsstraff, bedöms som en upptrappning av asylskälen.
Samtidigt förhindrar den inte att hon kan utvisas till Azerbajdzjan. Och att hon har bildat familj hör inte till utredningen om flyktingskydd.
För att öppna upp en ansökan om medborgarskap på familjeanknytning måste hon gå till en iransk ambassad och be om att få ut ett nytt pass. ”Om det vore möjligt hade jag inte behövt söka skydd från början”, säger Nina.
Jenny Gustafsson och Johan Cederqvist
Artikeln är publicerad i Magasinet Arena #6 2014. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.