av ERIK ÅKERLUND
– De flesta äktenskap som ingås i Sverige är inte vad den katolska kyrkan menar med äktenskap. Det bör hon också erkänna i praktiken och inte anta något annat.
En spade är en spade. Men ett äktenskap är inte ett äktenskap. Åtminstone är inte det som enligt svensk lag är ett äktenskap utan vidare detsamma som det den katolska kyrkan kallar ett äktenskap. Detta beror inte på att äktenskap skulle kräva en kyrklig vigsel för att ingås utan på att svensk lagstiftning och den katolska kyrkan har olika uppfattningar om vad som kan betraktas som ett äktenskap.
Om frågan enbart hade varit teoretisk och akademisk hade det kanske varit gott och väl. Men nu får det högst konkreta konsekvenser i människors liv, exempelvis för personer som i vuxen ålder önskar konvertera till den katolska kyrkan. Om man har flera äktenskap bakom sig så är det i katolska sammanhang bara det första av dessa som räknas som giltigt. Det betyder att om man är omgift, så är det inte med nuvarande partnern som man anses vara gift utan med den första partnern. Och om man skilt sig men inte gift om sig, så får man inte gifta sig framöver.
I fall som dessa krävs det i dag annulleringsförfaranden, det vill säga att tidigare ingångna äktenskap av kyrkan förklaras vara ogiltiga. Det är inte svårt att tänka sig in i det, rent ut sagt, känslomässiga helvete som ibland kan bli följden av sådana processer, där man åter drar upp saker som hände för kanske många årtionden sedan.
Hela detta förfaringssätt bygger på den så kallade presumtionen, alltså antagandet att ett i Sverige juridiskt ingånget äktenskap automatiskt också är ett äktenskap i katolsk mening. Men just detta antagande behöver ifrågasättas. Det har med andra ord blivit dags att avskaffa presumtionen.
Låt oss ta det från början. Äktenskapet är enligt katolsk syn ett sakrament. Det betyder att ett vanligt inomvärldsligt fenomen, äktenskapet, upphöjs till att ingå i Guds frälsningsplan, alltså Guds plan att rädda världen och dra in den i sin gemenskap. Ungefär som att vanligt bröd och vin i eukaristin dras in i ett nytt sammanhang, och därmed också förvandlas. Och precis som man använder just bröd och vin av visst slag i eukaristin, så kan inte heller vad som helst användas som ett ”råmaterial” för det sakramentala äktenskapet.
Äktenskapet blir i en sådan kontext till en symbol för Kristi kärlek till kyrkan. Skillnaden mellan symbol och symboliserat blir här viktig, den vänder upp och ned på ordningarna. Det är Kristus och kyrkan, det symboliserade, som är det viktigaste. Äktenskapet pekar sedan på detta, och blir i sammanhanget det sekundära. Detta perspektiv tar också bort lite av det stora tryck som annars lätt läggs på äktenskapet, även från kristet håll.
Om man glömmer bort denna skillnad mellan symbol och det symboliserade kan äktenskap och sexualitet bli det centrala i tron, som då börjar anta drag av fruktbarhetskult. Äktenskapet är ett sätt som Kristi kärlek till kyrkan symboliseras på, men det är inte det enda och inte ens det viktigaste.
Det är heller inte ovanligt i vår samtid att äktenskap och familj hålls upp som den yttersta formen av lycka av vissa kristna företrädare. Det är glassiga bilder med idel leende föräldrar och barn. Men det finns minst två problem med denna bild. För det första bör familjen tänkas bredare än bara mamma–pappa–barn. För det andra är det en del av familjens ”genialitet” att den just inte bara innehåller lycka och glädje.
Som G. K. Chesterton anmärkte är familjens ”rörighet” en del av dess väsen. I familjen nöts och stöts vi mot andra människor som vi till största delen inte valt att leva och umgås med. Det är människor av olika åldrar, med olika kynnen och av olika uppfattningar. Familjen är det bästa stället för att lära sig att leva i samhället och andra större gemenskaper. Inte heller i dessa uppskattar vi kanske alltid att umgås med alla människor, men vi måste få det att praktiskt fungera i alla fall.
Om denna praktiska förmåga faller bort kommer vi att börja kräva att man måste ha vissa åsikter och vara på ett visst sätt för att få ingå i den egna gemenskapen. Om en ”värdegemenskap” görs till ensam grund för samhällelig sammanhållning kommer dock åsiktskorridoren snabbt att bli mycket trång.
De enskilda äktenskapen ingår dessutom som noder i ett nätverk av familjer, och måste få ingå i ett sådant större släktsammanhang för att inte bli utsatta för alltför stor press.
Vad måste då, från katolskt håll, ingå i ett äktenskap för att det ska räknas som just ett äktenskap? Förutom att ett äktenskap bara kan ingås frivilligt, utan tvång, finns det tre centrala drag: det ska vara livslångt, ingås av två personer av motsatt kön och vara öppet för barn. Inget av dessa tre drag förutsätts längre i nuvarande svensk lagstiftning.
Därmed kommer vi tillbaka till den konkreta frågan. I den katolska kyrkan förutsätts i dag att en person som har ingått vad som enligt svensk lag kallas äktenskap också har ingått äktenskap i katolska kyrkans mening. Detta kallas för presumtion. Men i vår del av världen, under vår tids juridiska och samhälleliga förutsättningar, har denna presumtion sedan lång tid blivit orimlig. Det kan röra personer, som kommer till den katolska kyrkan i vuxen ålder, eller katoliker, som inte praktiserat sin tro och som ingått vad som i lagen kallas äktenskap, men som inte tänkt sig detta i den katolska kyrkans mening. En person som ingått äktenskap enligt svensk lagstiftning kan alltså inte utan vidare antas ha gjort detta enligt kyrkans syn. Därför bör den hittillsvarande presumtionen vad gäller äktenskap avskaffas.
Det är samtidigt viktigt att betona att detta på inget sätt underkänner alla äktenskap i exempelvis andra samfund eller i samhället i stort. Tvärtom är det ju så att människor i många fall faktiskt har intentionen att ingå ett äktenskap i den mening som den katolska kyrkan lägger i begreppet – att det ska vara för hela livet, till exempel. Poängen är dock att just detta inte kan utläsas bara av att man ingått äktenskap i lagens mening. Den katolska kyrkan kan inte förutsätta att man lovat mer än det som man faktiskt lovat i och med den juridiska akten, även om många faktiskt ändå gör just det.
”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Det är höga ideal för de kristna att leva upp till. Och alla misslyckas, på olika sätt. Kyrkans utmaning ligger i att förmedla både de ideal och den barmhärtighet som kommer från Jesus Kristus, och att visa hur de hänger ihop med varandra. Hur denna balans ska förverkligas diskuteras ofta då äktenskapet behandlas i katolska sammanhang. Men i vissa fall är frågan om ideal och barmhärtighet inte den avgörande. Ibland räcker det med att bara erkänna fakta: att vad som kallas äktenskap i dag i stora delar av samhället inte motsvarar det som kyrkan kallar för äktenskap. Man kan sedan bejaka eller beklaga detta faktum; ett faktum förblir det likväl.