av KLAUS MISGELD
I Niklas Orrenius intervju med Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder, tillika andre vice talman i Sveriges riksdag, i DN i söndags (2014-12-14), uttalade sistnämnde att det ”finns människor som tillhör den samiska eller den judiska nationen i Sverige” – alltså människor som själva betraktar sig som svenskar – som har levt här mycket länge men inte tillhör den svenska nationen.
Det är lite gåtfullt hur SD/Söder kom på att bunta ihop just samer och judar som ”nationer”, men vi kan här bortse från denna (bristande) logik. I ett tal före intervjun på Sverigedemokraternas kommun- och landstingskonferens i Västerås hade han också meddelat att det fanns ”nationer” i Sverige som inte tillhör den svenska nationen: ”till exempel den samiska nationen […] tornedalsfinnar och så vidare”. Förklaringen är enligt Söder (i intervjun) att man ”måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet”.
Vad Söder säger är på intet sätt förvånande. Det står i SD:s partiprogram (2011). Även där skiljer man mellan medborgarskap i den svenska staten och tillhörigheten till den svenska nationen. Man kan enligt SD alltså vara svensk medborgare utan att tillhöra den svenska nationen. Det existerar, menar man uppenbarligen, två klasser av medborgare, även om de ”skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter”. Men SD:s nationsbegrepp – att en nation skulle vara lika med människor av en viss sort eller kultur – har överlevt sig självt både som teoretiskt koncept och som praktisk verklighet. Det är exkluderande, diskriminerande och stämmer inte överens med den värld och de länder vi lever i. USA:s president till exempel brukar hålla ”tal till nationen”: vilka är det då han talar till, enligt Söder?
Som det heter i SD:s partiprogram, så definieras ”den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”. Inom ramen för den ”gemensamma kulturen” finns, anser SD, flera faktorer ”som förenar ett samhälle eller en viss grupp människor”.
En av dessa förenande faktorer är religionen. Till den grupp som då visserligen kan ha svenskt medborgarskap, men som inte tillhör nationen, kan därför även de räknas som inte tillhör den förenande religionen, alltså de, som inte tillhör den ”svenska folkkyrkan”. Judarna till exempel. Men inte bara de. Jag, visserligen svensk medborgare, men född i Tyskland och katolik, tillhör enligt denna uppfattning inte heller till den svenska nationen. För att inte tala om alla dem som tillhör andra religione, som till exempel Islam.
Religion är alltså enligt SD en konstituerande faktor för tillhörigheten till den svenska nationen. Svenska kyrkans tyskfödda ärkebiskop får då vara del av nationen (om hon nu lever upp till övriga identitetsskapande krav), liksom de flesta medlemmarna av den multinationellt sammansatta ätten Bernadotte.
Men jag antar att flertalet katoliker, både de invandrade med sina barn och de ”infödda” konverterade, nog vill räkna sig till den ”svenska nationen” (även om jag helst undviker detta historiskt belastade ord), liksom även judar (hur de nu definieras), människor tillhörande ”den arabiska nationen” (Söders språkbruk), samer och tornedalsfinnar.
Vi och de flesta andra grupper i Sverige med olika kulturer och religioner finner oss inte i SD:s försåtliga, särskiljande språkbruk. Och allra minst vill vi räknas som andra klassens medborgare, accepterade endast på nåder av andre vice talmannen.
Klaus Misgeld 2014-12-16
http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/
http://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf