av THOMAS IDERGARD
Ett antal frikyrkliga företrädare har i en artikel i tidningen Dagen gått till angrepp på Sverigedemokraternas invandringspolitik, vilket bland annat följdes upp genom en debatt mellan Stefan Swärd från Evangeliska frikyrkan och SD:s riksdagsledamot Julia Kronlid i Aktuellt härom kvällen [klicka här – debatten börjar 04:05 minuter in i sändningen]. I och med detta, och efter kristdemokraternas avisering om en skärpt migrationspolitik för några dagar sedan [här], har frågan uttryckligt ställts: vad kan en kristen tycka i invandringspolitiken och inte.
[Målning: ”Flykten till Egypten”, Murillo, 1647/1650]
”Hade Jesusbarnet och den Heliga familjen fått asyl i Sverige med skärpta migrationsregler?”, frågar den ena sidan. ”Är det inte mest kristligt att hjälpa så många som möjligt och därmed satsa kraft och resurser genom insatser på plats?”, undrar den andra. Två ganska retoriska frågor som båda kan bemötas med motfrågor: Hade Jesusbarnet och Heliga familjen överhuvudtaget fått asyl i Sverige med dagens politik som ju, under självetiketterad solidaritet och till och med anspråk på att vara uttryck för en ”moralisk stormakt”, till exempel innebär att Sverige faktiskt avvisar kristna flyktingar från ISIS härjningar tillbaka till Irak (se till exempel FP-politikern Robert Hannahs debattartikel från september)? Och utesluter asyl här hjälp på plats där?
Den katolska socialläran ger riktlinjer om hur de kristna kan omsätta evangeliet i praktisk handling inom samhällets olika sfärer. Den säger att vi alltid måste sträva efter det gemensamma goda (bonum commune), vilket bland annat betyder en ständig strävan efter att balansera olika intressen för att den mänskliga värdigheten med utgångspunkt i varje persons unika värde som Guds avbild ska garanteras och stärkas på alla områden. Socialläran uppmanar oss tydligt att som kristna samhällsmedborgare, politiker, företagare, arbetstagare, familjemedlemmar med flera roller som det sociala livet tilldelar oss, följa vårt samvete, så som det upplyses av vår tro, i våra strävanden och den tydliggör trons etiska konsekvenser på ett antal principområden. Men den gör inte jobbet åt oss genom att ange den mest kristna sidan i partipolitiken eller i synen på politikens alla sakfrågor. Så heller inte i invandringspolitiken.
Det råder inga tvivel om att en ideologi som påstår att människor av en viss etnisk tillhörighet skulle vara överlägsna andra, inte låter sig förenas med kristen tro; lika lite som en ideologi som anser att människor av en viss social klass har en rätt att utöva våld mot människor av en annan. Men den seriösa debatten om svensk invandrings- och integrationspolitik innehåller, tack och lov, inte några sådana påståenden. För frågan om vad som konstituerar svenskhet eller vad som ska vara kriterier för medborgarskap finns det flera med kristen tro möjligt förenade linjer som av andra skäl än trosskäl kan utsättas för kritik. Avgörande ur kristen synpunkt är däremot vilka slutsatser som dras om sättet att bemöta icke svenskar eller icke medborgare, oaktat de exakta kriterier som definierats, utifrån vad som konkret är mänskligt värdigt och inte.
[Målning: ”Flykten till Egypten”, Fritz von Uhde, 1895] Men låt oss se på några av de centrala frågorna för den nu aktuella invandrings- och integrationsdiskussionen med den kristna trons och sociallärans ögon, och försöka urskilja huruvida det finns en entydig kristen linje eller om det istället är upp till var och en att göra en urskiljning och avvägning där tron har sin plats men där också andra, sekulära politiska värderingar spelar in:
- Rätten att söka asyl, att få sitt ärende prövat och att erhålla asyl om skyddsbehov föreligger är en internationellt konventionsgaranterad mänsklig rättighet. Den är alltså en garant för den mänskliga värdigheten. I till exempel Moseböckerna och profetböckerna i Bibeln framhålls åtskilliga gånger Guds påbud om att välkomna invandrare och att inte förtrycka eller diskriminera människor med annat ursprung; påbud som uppmanar den kristne att mot sitt samvete noga pröva både förslag om begränsningar av asylrätten liksom olika förslag inom integrationspolitiken.
- Organiserad, kommersialiserad människosmuggling är en kränkning av mänsklig värdighet. Om asylsystemets praktiska utformning, till exempel frågan om var och hur asyl kan sökas, direkt kan påverka marknaden för sådan smuggling och de praktiska konsekvenserna av den – till exempel katastroferna i Medelhavet – skulle det absolut kunna anses vara mer förenligt med förverkligandet av den kristna tron att förorda sådana lösningar som ger möjlighet att söka asyl på ett sådant sätt att desperata människor inte behöver drivas i händerna på smugglare för att ens komma sig för att kunna ansöka.
- En uppfattning om att alla som ansöker om asyl ska få det eller få uppehållstillstånd på andra grunder, kan däremot inte sägas vara en självklar kristen uppfattning. Inte heller kan strävan efter det gemensamma goda sägas ge ett entydigt kristet svar på frågan om den bästa utformningen av exempelvis bidrag eller lån, etableringssystem eller svenskundervisning. Med tanke på sociallärans betoning av arbetets betydelse för den mänskliga värdigheten skulle man kunna se en mer tydlig kristen hållning i en politik för att underlätta etableringen i arbetslivet, även om det på samma sätt måste framhållas att värdigheten ställer krav på hur arbetet betalas och utformas. Det gäller också för arbetskraftsinvandring som särskild invandringsform: att alltid motsätta sig den som princip torde vara svårt att förena med den mänskliga värdigheten eftersom strävan att legalt försörja sig och sin familj och på så sätt få det bättre genom eget arbete, också om detta arbete erhålls i ett annat land, måste kunna anses som en rättighet. För sättet att reglera denna invandringsform har den kristna hållningen i första hand betydelse för målet att värdiga löner och arbetsvillkor måste kunna garanteras, medan andra aspekter däremot kan diskuteras och prövas utifrån andra grunder än tron.
- På frågan om vilket slags uppehållstillstånd, permanent eller tillfälligt, som ska ges vid invandring finns heller inget självskrivet kristet svar. Jesusbarnets ”asyl” i Egypten var till exempel av det tillfälliga slaget och innebar ju återinvandring till Galileen när kung Herodes förföljelser hade upphört i och med dennes död. Skyldigheten att ge en fristad undan förtryck och förföljelse är det centrala, olika sekulära argument kan sedan belysa för- och nackdelar med olika slags uppehållstillstånd och en kristen kan rimligen inta olika ståndpunkter och vara sann mot sin tro så som han eller hon tolkar och låter den uttryckas tillsammans med andra värderingar.
- För anhöriginvandring måste en kristen utgångspunkt alltid vara familjen som ett yttersta värn för all mänsklig värdighet. Det betyder att barns rätt att få leva med sin mamma och sin pappa, liksom gifta makars rätt att leva samman, inte får hindras och alltid måste främjas. I frågan om regler och villkor för andra anhöriga (eventuella försörjningskrav, typ av uppehållstillstånd och så vidare) är det i normalfallet svårare att se hur kristna inte skulle kunna inta olika positioner, utifrån andra värderingar, och ändå vara sin tro trogna.
- Hur kristet är det att ställa resurserna för flyktingmottagande och integration mot andra offentliga utgiftsområden? Här måste till att börja med avsikter och ordval granskas. En ovilja att helt avstå egna och gemensamma resurser till förmån för människor som av olika skäl har det sämre, eller en vilja begränsa ett sådant avstående till varje pris, går absolut emot Jesu tal om sina minsta bröder och den kristna solidaritetstanke som också socialläran har poängterat. Men i den för demokratier normala öppna belysningen av och diskussionen om kostnadsposter i budgeten finns inget kristet påbud om att just låta ett område vara fredat som sådant. Vi kan jämföra med talet om de offentliga kostnaderna för sjukskrivningar: åsikten att vilja minska dessa för att få resurser till andra angelägna områden, där utsatta människors situation också kan hjälpas, är absolut förenlig med kristen tro. Men alla bevekelsegrunder, all retorik och alla sätt på vilket det sedan görs är det inte.
- Det kan heller inte betraktas som givet okristligt att ställa frågan var och på vilket sätt givna resurser skulle göra bäst nytta. Återigen blir bevekelsegrunder och praktiska följder för enskilda människor i olika lägen centrala för urskiljningen. Hjälp på plats kan aldrig bli en ersättning för den konventionsbundna asylrätt som är en förutsättning för mänsklig värdighet.
- För den ofta mycket infekterade frågan om graden av krav på integration (och assimilation även om detta ord inte så ofta används öppet) kan i alla fall en kristen yttersta gräns definieras, och den gäller religionsfriheten, vilken också innefattar erkännandet av andras religionsfrihet i utövandet av den egna. I frågor om språkkrav och dylikt kan de kristna på goda grunder hamna på olika linjer utifrån en sammanvägning av tron, å ena sidan, och politiska värderingar, å den andra. Detsamma gäller frågan om åtgärder för eventuell återinvandring: en klar gräns går vid tvång om det rör sig om människor med permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, där det finns skäl att beteckna aktiv uppmaning som en kränkning av en given rättighet. Men hur ska till exempel implikationerna av den irakiske kaldeiske, det vill säga katolske, patriarken Louis Raphael I Sakos uttalande från tidigare i höstas värderas (återgivet bland annat på Signums hemsida här), där han uttrycker oro för att Mellanöstern töms på kristna (och faktiskt uppmanar han kristna att inte fly Irak, trots terror och umbäranden); i ljuset till exempel av en ordning med tillfälliga uppehållstillstånd? Det kan inte annat än vara en fullt acceptabel kristen hållning att under vissa omständigheter och villkor också vilja främja återinvandring dit ändrade förhållanden så gör det möjligt. Bevekelsegrunder och retorik kan här fälla ett slutligt avgörande i bedömningen av politiska förslag.
Detta var ett försök, utan anspråk på att vara heltäckande, till en viss definition och avgränsning. Det finns verkligen all anledning att vara försiktig med att klassificera dags- och sakpolitiska ståndpunkter som mer eller mindre kristna. Förnuftsargument som kan värderas och antas oavsett personers tro är alltid att föredra i en sekulär offentlig kontext. Sedan finns det förstås också en legitim inomkristlig diskurs i frågor som särskilt berör uttrycken för vår solidaritet med de allra svagaste. Men som de bristfälliga varelser vi kristna också i lika hög grad som andra är, vill vi helst att tron ska rättfärdiga våra slutsatser om det mesta vi anser vara viktigt. Det skulle många gånger vara mycket enklare i det korta perspektivet.
Men det som allmänt kännetecknar människans bortvändhet från Gud är just att hon vill bestämma vad i hennes liv och handlingar som Gud egentligen ”borde” välsigna. Politiken, kanske inte ens den invandrarpolitiska debatten under senare tid, är här inget undantag. Förmodligen är det bland annat därför som Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes påpekar: ”Ingen har tillåtelse att identifiera Kyrkans auktoritet uteslutande med de egna åsikterna” och uppmanar oss troende att ”vägleda varandra i uppriktig dialog i en anda av ömsesidig kärlek och med ett ivrigt intresse, framförallt, i det gemensamma bästa”.
För kristna som väljer att engagera sig sak- eller partipolitiskt kan det också vara viktigt att lyssna till den salige Paulus VI:s förmaning i det apostoliska brevet Octogesima adveniens från 1971, där han bland annat skriver att de kristnas ”anslutning till ett politiskt alternativ aldrig [kan] vara ideologiskt, utan bara kritiskt; på så sätt kan partiet och dess program drivas att mer samvetsgrant försöka uppnå det sanna gemensamma bästa, inklusive den mänskliga personens andliga mål.”
Thomas Idergard 2014-12-22
http://www.dagen.se/debatt/380-pastorer-flyktingpolitiken-inte-för-generös-1.306400
http://www.dn.se/debatt/sa-kan-vi-minska-kostnaden-for-flyktingmottagandet/