The interview (2014)
Nej, inte av Sony, utan av Nordkorea. Nu är det väl inte helt klarlagt att det är den unkna diktaturen som ligger bakom den omtalade hackerattacken, men blotta misstankarna stärker trots allt bilden av en labil men faktiskt också farlig regim. Det har till och med fått den amerikanske presidentens uppmärksamhet, något som annars kräver minst kärnvapenprov. Nu räckte det alltså med medialt halabaloo efter ett dataintrång mot ett filmbolag som producerat en komedikomplott mot deras käre ledare.
Andra som gissat att alltihop bara är en noggrant uttänkt lanseringsplan för Evan Goldbergs och Seth Rogens senaste skapelse har nog för höga tankar om filmbolagets marknadsavdelning. Och med tanke på att Sonys chefer har fått springa gatlopp efter att deras snaskiga inkorgar läckt ut i media, kan det väl knappast ha varit värt det. (Men för alla som gillar att kika in bakom Hollywoods kulisser kom julafton tidigt i år!)
Men efter att Sony först skjutit upp premiären och amerikanska biokedjor sedan stoppat filmen, av rädsla för att själva hamna i skottglugggen, blev det ändå en juldagspremiär på video-on-demand samt några hundra amerikanska biografer för The interview.
Det är inte första gången en maktfullkomlig diktator dödas för skojs skull. Jag minns min barndoms Hot shots 2-piratkassett och hur jag brukade titta på den – ofta. Det var strax efter Kuwaitkriget och Saddam Hussein var tacksam att karikera som världsskurk. Precis som Kim Jong-uns pappa tio år senare i, en film som försökte utvinna oproportionerligt mycket humor ur det faktum att Kim Jong-il inte kunde skilja mellan l och r.
Kim Jong-un framstår i The interview som minst lika löjeväckande. Bakom den hårt spända masken är han en osäker liten pojke, som hela tiden undrar vad hans pappa skulle tycka. Han är också mer eller mindre amerikaniserad, han älskar Katy Perry, basket och strippor. I själva verket är han bara avundsjuk på USA.
The interview är verkligen en dålig film. Satir ska sparka uppåt och visst, Kim är onekligen en tredje generationens diktator, men när filmens upphovsmakare nöjer sig med att konstatera att kejsaren är en karikatyr och samtidigt sådär lagom självförhärligande utser sig själva till kungamakare blir resultatet mindre roligt.
Inte minst nu när The interview blivit världspolitik är det alltså värt att påpeka att det inte är en modig politisk film. Filmens upphovsmakare har aldrig själva känt sig förtryckta eller haft någon anledning att frukta jucheregimens terror, och det är uppenbart att Goldberg och Rogen har handplockat Kim Jong-un på grund av Nordkoreas underhållningsvärde och ingenting annat. Och i slutändan handlar Den Viktiga Diskussionen över huvud taget inte om nordkoreanskt lidande utan om amerikansk yttrandefrihet. Fuck yeah?
Under rubriken ”Årets bästa…” listar vi 2014 års bästa filmföreteelser.