Medlemsunderlaget låter inte särskilt imponerande. Det finns cirka 11 500 katoliker på Island, eller 3,5 procent av en befolkning på runt 325 000. Men med tanke på att under många år på 1900-talet bara fanns en katolik – en enda! – på ön, verkar 11 500 trots allt ganska imponerande. När man dessutom inser hur ny katolicismen är på Island kan det se ut som om katolska kyrkan är på frammarsch.
Island ligger i en kylig del av Atlanten, rakt öster om södra Grönland, väster om Skandinavien och nordväst om de Brittiska öarna. Ön, som består av ett virrvarr av fräsande vulkaner och iskalla glaciärer, koloniserades av vikingar på 800-talet, vid en tid då man firade vinter- respektive sommarsolståndet, inte Jesu födelse och uppståndelse. Men år 1000 sköljdes kristendomen i land, mera bestämt i form av den latinska riten.
Med tiden uppstod augustin- och benediktinkloster på ön och en biskop vid namn Thorlák Thorhallsson fick ledningen av kyrkan. Efter hans död förklarade Alltinget honom för helgon.
När reformationen nådde Island på 1500-talet kastades katolicismen ut genom fönstret. Lutherdomen blev den enda erkända kristendomsformen och katolicismen förbjöds att alls praktiseras. Dessa restriktioner rådde fram till 1857, då två franska präster fick tillstånd att ro i land och ta hand om själavården för franska sjömän. När dessa en gång väl hade stigit iland kunde katolicismen börja överväga att återkomma. Men efter 300 års lutherskt välde var katolicismen svår att sälja till islänningarna, vilket förklarar varför det vid 1900-talets början bara fanns en enda katolik, 50 år efter att de franska prästerna anlänt. Icke desto mindre härdade de fåtaliga katolikerna ut och kyrkan började sakta växa till, så att det år 1970 fanns 1000 katoliker i landet.
1984 utnämnde påven Johannes Paulus II den helige Thorlák till Islands skyddspatron. Han firas årligen den 20 juli, den dag år 1198 då hans reliker skrinlades i hans domkyrka i Skálholt och den 23 december är hans liturgiska festdag. Kyrkans tillväxt på senare tid kan förklaras av de många invandrarna från Östeuropa och Filippinerna, inte av konversioner. Gamla sedvänjor är djupt rotade, men klart står att det finns hopp för framtiden.
Katedralen i Reykjavik
Med en sådan liten numerär är det inte underligt att de flesta gudstjänstlokaler är små kyrkor och kapell utspridda över landet och i de större städerna. Men man har en imponerande kyrkobyggnad: Kristus Konungens katedral i Reykjavik, invigd 1929, en nygotisk byggnad, som i många år var Islands största kyrka. (I dag är den lutherska Hallgrimskirkja den största).
År 2000 blev katedralen utnämnd till en så kallade mindre basilika, detta med anledning av 1000-årsminnet av kristendomens införande vid Alltinget. Dess interiör är spartansk och dess äldsta inredningsdetalj är en ganska grovt skulpterad Mariastaty, som expertis bedömt vara från 1300-talet. Den lär ursprungligen ha stått i någon liten bykyrka tills reformationen nådde ön, varvid en bonde lade beslag på den och förvarade den i sitt hem i Reykhólar. Den gick i arv i familjen i generation efter generation under den tid katolicismen var bannlyst på Island. 1926, då det blev möjligt att offentligt utöva sin katolska tro, dammades statyn av och donerades till kyrkan. En särskild krona tillverkades och placerades på huvudet på Mariastatyn, som Johannes Paulus II välsignade när han besökte Island.
Melanie Radzicki McManus, National Catholic Register 2014-12-14