av KERSTIN HEDBERG NYQVIST Att jag vill kommentera den innehållsrika film av Maja Hagerman visades i SVT 1 under den gångna veckan har en konkret anledning. Min mor arbetade en viss tid som nomadskolelärare i Arvidsjaur i början av 1940-talet. Detta var den tid då de samiska barnen bodde på internat under terminen och skulle tala svenska i skolan; samiska var förbjudet. Jag har funderat över hur hon såg på det – tyvärr talade vi aldrig om det. Att det eventuellt finns samiskt inslag i min släkthistoria bidrar också.
Hagermans tv-film visade hur rasistiska tankar accepterades av ”myndighets-Sverige”: forskare i genetik, lärare, och präster i Svenska kyrkan under 1900-talets första hälft. Filmens fokus är Herman Lundborg, professor vid Uppsala universitet. Vid det institut för rashygien som riksdagens alla partier enigt beslutade om att inrätta ägnade han sitt liv åt att beskriva kännetecken på ”icke-svenska” folkgrupper: samer, judar, finnar och romer. Syftet var att undvika ”rasblandning”, något han menade utgjorde en risk för det ”rena svenska folkets” fortlevnad – ja, till och med hela Västerlandet var i fara. För att ”rädda folket” reste han runt i norra Sverige, tog nakenbilder av en mängd samiska familjer, mätte och beskrev alla kroppsdelar. Den åtgärd han förespråkade var förebyggande av svenskars beblandning med samer, då han ansåg att människor av andra ”raser” var mer kriminella, hade låg intelligens, ”bisarra karaktärsdrag” och hämningslös sexualitet. Foton och data har bevarats och finns i Uppsala universitetsbibliotek.
Det mest bisarra (kan man tycka när man tar del av Lundborgs livshistoria) är nog ändå att han tog med sig en samisk kvinna till Uppsala, som arbetade som städerska på hans institut. Och att de fick barn tillsammans och att han gifte sig med henne efter hans första hustrus död. Tala om svårigheter att få teorin att gå ihop med verkligheten!
Det katastrofala med Lundborgs forskning var hans sympatier för nazismen; han ansåg att det förelåg en ”judisk konspiration”. I Tyskland kom hans metod för bedömning av rastillhörighet att införas i stor skala som underlag för rådgivning inför äktenskap, och han själv blev välkänd genom boken ”Västerlandet i fara”. Dessutom bidrog Lundborgs tankar till att det blev vanligt bland rasbiologer att förespråka sterilisering. Att detta sedan kom att tillämpas systematiskt under en tid också i Sverige på personer som ansågs olämpliga som föräldrar är välkänt idag. Tack och lov tog institutionerna för klinisk genetik och för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet snart kategoriskt avstånd från Lundborgs så kallade forskning. Och nu ligger det nära till hands att se på detta som något historiskt passé. Också programmen för sterilisering upphörde.
Men utifrån de berättelser från ännu levande personer som utsattes för Lundborg, och deras efterlevande, som man möter i filmen framträder en fortfarande aktuellt fråga. Samer idag, speciellt efterlevande till dem som återfinns med foto och beskrivning i Lundborgs samlingar, reagerar med sorg och upprördhet på det som hände; man ser det som att dessa personer – och därmed alla samer – ”avmänskligfierats”. De som ingick i hans studier ville inte tala om det med sina närmaste. Deras släktingar idag frågar sig hur det kunde komma sig att företrädare för staten, lärare och präster, medverkade för att underlätta hans projekt. Samtidigt uppfattar de det som viktigt att allt kommer i dagen, för att unga samer idag ska bli medvetna om vad som hände.
Samer i Sverige: utsatta för kolonialism och ifrågasättande på grund av ras?
Efter att ha sett filmen dyker det några frågor upp hos mig. I filmen omnämns i förbifarten de problem som utökad gruvdrift kan ha för renskötande samer; att gruvindustrin ”roffar åt sig” områden som sedan urminnes tider använts för renbete och förflyttning till betesmarker efter årstiderna. Ordet ”kolonialism” nämns; hade samer setts som likvärdiga med ”svenskar” skulle detta inte kunna ske. En fråga (som förstås inte ingår officiellt i myndigheters diskussioner runt samernas rättigheter som urfolk) är om samer kanske ändå fortfarande uppfattas som ett slags lägre stående ”ras”. Idag är denna fråga så tabubelagd, att nog ingen i offentlig ställning vill ta i den, men den är ändå värd att ställa.
Redan på Lundborgs tid framfördes, samtidigt med allt negativt som han fördes fram, en positiv aspekt på samer, nämligen att de var ett slags exotiskt folk. Redan då reste personer till samiska områden och lät sig fotograferas med dem, t.ex. Anders Zorn. Idag handlar detta om turism. Det är spännande att se renskiljning – vilket inte är fel i och för sig. Men turismen kompenserar inte de svårigheter som sämre förutsättningar för samisk företagsamhet genom svensk ovilja att följa FNs konvention om urfolks rättigheter. Det är lovvärt att ärkebiskopen för Svenska kyrkan, Antje Jackelen, offentligt har ifrågasatt hur regeringen hanterat frågan om samers rättigheter som urfolk i Sverige (se DN Debatt i dag)
En utmaning också till kristna samfund
Kärnfrågan som filmen väcker är kanske: Vad innebär ett multikulturellt samhälle i verkligheten? Samer i Sverige ser sig som ett eget folk och samtidigt som svenska medborgare (vilket förstås också judar, romer och de som talar finska och miänkiele gör). Som sådana har de rätt till respekt, stöd och skydd för att kunna bevara det som är speciellt för deras kultur och försörjning. Det borde vara en självklarhet för alla inom vårt lands gränser. Sverige var under en tid, till ganska nyligen, en monokultur med en enda självbild av den typiske svensken, med ett typiskt utseende, en statsreligion. Nu är den tiden förbi. Vi ser allt fler människor med annan kultur, annan religion, andra kläder, andra sätt att se på livet. Och som är svenska medborgare. Detta är en utmaning, som måste antas på ett konstruktivt sätt.
För katoliker i Sverige är situationen med medlemmar med ursprung från ett stort antal länder och kulturer det vanliga i den lokala församling man tillhör. Det berikar, och ger en stark upplevelse av samhörighet med resten av världen, eftersom man delar en gemensam syn på det förhållningssätt man bör ha till varandra. Många kristna samfund gör stora insatser för att hjälpa nyanlända personer som kommer för att söka asyl. Det är verkligen glädjande och kan göra en hel del för att underlätta deras tillvaro här. Men ibland verkar det som om man inte riktigt uppfattat gränsen mellan hjälpsamhet – och viljan att integrera dem man hjälper i den egna gemenskapen. I en tidningsnotis nyligen (jag väljer att inte namnge tidningen) beskrevs verksamhet i en svenskkyrklig församling. Man bjöd in flyktingar till träffar för att fika och träna svenska. I träffarna ingick en andakt, och syftet beskrevs som att dra in dem i gemenskapen. Kanske var tidningens formulering inte korrekt. Men om den var rätt, så verkar den gamla uppfattningen om vad det innebär att vara ”en riktig svensk” fortfarande prägla vissa sammanhang. I stället borde filmens budskap om att lära känna och respektera andra, och stödja dem i att bevara det som de själva anser viktigt i sin kultur, utgöra grunden.
Kerstin Hedberg Nyqvist 2015-01-25
Se Maja Hagermans tv-film här på Svt Play